Hem |
|
|||||||||||||||
|
Erik Kallesson – vår »äldste» medlem Erik Kalleson i Lödöse utanför Göteborg är den kväkare i Sverige som varit med i samfundet längst tid, sedan 1944. Han är vapenvägrare, vegetarian, socialist och esperantist. I den här artikeln, som bygger på samtal med Ingmar Hollsing, berättar han om sitt liv. Vi kom från Göteborg. Jag var fyra år när vi flyttade därifrån. Det var min syster som hade blivit sjuk och behövde komma till landet. Det var barrskogsluft som skulle göra henne frisk. Och vi kom genom bekanta till att få hyra i Lödöse. På så vis blev jag Lödösebo, och blev det så gott som hela mitt liv. Det var ett arbetarehem jag kom ifrån. Min far var anställd vid Skånska Cementgjuteriets mudderverk, som for omkring och muddrade älvar och hamnar lite varstans. Mor fick vara ensam med oss fyra barn; jag var yngst av dem. I stan hade mor arbetat på ett bageri som bagerska. Det var rätt nödvändigt i arbetarehemmen att båda fick arbeta för att uppehålla livet. Det var inte för att få högre levnadsstandard, som det kanske är i dagens läge, utan det var för att klara livet. Efter en kort tid fick vi flytta från det hus vi hade hyrt och kom att bo i en lägenhet i ett tvåfamiljshus. Min far tyckte att det blev svårt att vara borta från familjen, så efter några år tog han avsked av sitt arbete och flyttade hem. Men det dröjde inte länge innan han blev sjuk, ganska svårt sjuk. Det var genom föroreningar vid en trämjölskvarn som hans lungor blev angripna, och han blev aldrig riktigt återställd. När vi växte upp och mina syskon hade konfirmerats, så flyttade de hemifrån, och jag blev var ensam hos mina föräldrar, de behövde den hjälp jag kunde ge dem. Skolan var sexårig med några veckors fortsättningsskola. Sen var det att söka arbete. Jag började som vallpojke under skolferierna. Fick gå upp sex på morgonen och komma hem sex på kvällen. Femtio öre om dan och så maten, och det var väl det viktigaste. Jag minns varje lördag, då när jag skulle få min avlöning, så fick jag gå in till »gamlafrua», som vi sa, på herrgårn. Hon satt i en rullstol, för hon var invalidiserad, och så fick jag sätta mig på en stol bredvid henne. Sedan tog hon fram bibeln och läste ett stycke ur den och så gav hon mig tre kronor för veckans dagar och frågade mig: »Nå, vad ska du göra med dom?» »Ja, dom ska jag ge mor», sa jag. »Ja, det är riktigt», sa hon då. Och så fick jag knalla hem. Och mor fick pengarna. Ibland kunde jag få behålla femtio öre, ibland 25 öre, det berodde alldeles på vad för utgifter mor hade, men jag var bara glad att jag kunde hjälpa till med det här lilla. Och när jag konfirmerades fick jag kostym och skor. Mitt hem var inte religiöst i någon bemärkelse. Där talades aldrig om religion. Inte om politik heller. Det blev ett problem för mig att »gå fram och läsa», som vi kallade det, när jag skulle konfirmeras. Man skulle ju svara jakande på frågor om trosbekännelsen, och jag tyckte det var så svårt att säga ja när man inte riktigt trodde på det. Och jag minns mycket väl att jag inte svarade. Vi skulle svara gemensamt allesammans, och jag underlät att svara ja i kören. Men efteråt tyckte jag det var fegt handlat, för eftersom jag inte sagt nej hade jag naturligtvis låtsat att jag sagt ja. Drömmen En gång hade jag en förunderlig dröm. Det var när min mor nyss hade gått bort. Min far var inte vad man kallar kyrklig av sig, och fastän vi bott här i Lödöse många år hade han aldrig gått i kyrkan här förrän på mors begravning. Julen därefter gick vi i julottan, men efter det sa far att han inte ville gå till kyrkan mer. Jag vet att han inte tyckte prästernas predikan stämde med verkligheten. Fastän han säkert hade ett mycket djupt religiöst liv som han aldrig visade, var det främmande för allt vad predikan och kyrka heter. En natt drömde jag att far var död, och han var på väg upp till Sankte Per. Det var en vacker backe far gick uppför, och jag stod där nere och liksom tog farväl av honom. Det fanns ingen sorg hos mig och inte hos far heller. Och jag såg hur far nådde porten och Sankte Per. Och Sankte Per tittade i sin bok men fann inte fars namn där. Han var ledsen, sa Sankte Per, men han kunde inte släppa in honom eftersom hans namn inte stod i boken. Far vände och gick utför backen, och hans rygg krökte sig ännu mer än när han gick upp. Jag blev så förtvivlad. Skulle inte far slippa in, ja då skulle ju ingen slippa in, för han hade alltid levt ett ärligt liv. Det var av ren ärlighet som han inte hade gått i kyrkan, eftersom han inte trodde på vad som sades där och inte ville vara skenhelig. Men jag fick inte fram ett ljud och var liksom förlamad, fastän jag ville ropa ut detta. När far hade gått ett stycke ropade Sankte Per. Vänta lite, sa han, jag skall gå efter fågelboken. Far vände sakta, och så sa Sankte Per: Jo, här står ditt namn i fågelboken. Du har varit snäll och matat fåglarna, så ditt namn har kommit dit. Välkommen in! Jag vet inte vem som blev gladast, far eller jag, men jag blev i alla fall så glad att jag ropade till och vaknade. Jag hade tårar i ögonen, glädjetårar. Jag berättade drömmen för far sen, och han var nöjd med den. Han var djurvän, och om vintrarna brukade han se till att fåglarna alltid hade något att äta. Vördnad för livet Det bar mig emot att lära mig bli militär, så när jag skulle mönstra var jag inställd på att vägra. Mina föräldrar tyckte att jag inte skulle bråka och att jag var lite underlig. Inte heller hade jag stöd av några religiösa skäl, eftersom jag inte tillhörde något samfund och inte tyckte att jag kunde åberopa Svenska kyrkan. Och jag var inte säker på om det skulle vara rätt att ange religiösa skäl. Så jag åberopade etiska skäl, fastän det inte var så vanligt. Min ansökan kom tillbaka. Det var en kronorättare som kom tillbaka med papperen och sa att det inte var lönt jag försökte, för det gick inte. Jag skulle göra som annat folk, gå ut och exercera och inte hitta på några dumheter. Men mina dumheter kunde jag inte gå ifrån. Jag fick intyg från två trovärdiga människor, stationsinspektören och min folkskollärare. Läraren sa att han hoppades han aldrig skulle behöva ångra det här intyget. Det behövde han aldrig göra. Trots beredskapsinkallelsen under andra världskriget var min ståndpunkt fortfarande lika klar, och jag kunde hela tiden få civilt arbete, även om jag ibland fick sona med lite böter. En annan sak som följt mig genom livet är min vegetarism. Redan från sju-åtta-årsåldern minns jag att jag inte åt kött. En gång i den åldern var jag med far hos min farmor. Hon hade stekt potatis och fläsk. Jag kan se bilden framför mig när hon tar stekpannan och lägger på potatis och en fläskbit på min fars tallrik och potatis och en fläskbit på min tallrik. Då tar jag min fläskbit och lägger över på fars tallrik. När farmor får syn på det säger hon: »Nej, pojken ska ha fläsket!» »Pojken äter inte fläsk», säger far då. Det är första gången jag minns att jag inte åt kött och fläsk, och att de andra hade accepterat det. Det blev nog lite si och så med min mathållning på den tiden. Det var inte mycket grönsaker på matsedeln i den tidens arbetarhem, och jag blev nog lite undernärd. Men vegetarismen har sen följt mig livet igenom. Det var så underligt när jag var barn, att när jag såg en köttbit eller köttbulle, så såg jag liksom det levande djuret framför mig, och det blev omöjligt att få ner det. Ingen av familjen i övrigt var vegetarian. De tyckte mera att jag hade underliga idéer. Nu har vegetarismen ingått i min livsåskådning, så att jag har svårt att tänka mig en matordning där kött ingår. Då skulle hela min livsåskådning förändras. Senare har jag också förstått att hela vår hushållning med maten har att göra med vegetarismen. Om människorna skall kunna överleva, om maten skall räcka till, så måste födan gå direkt till människorna och inte genom djurkropparna. Vi säger att vi har vördnad för livet, och sedan bestämmer man bara ett visst antal som man skall visa vördnad. Andra återigen kan man behandla som man vill. Vördnad för livet, det är väl att inte bara visa vördnad för livet hos människor utan också hos djur och allt levande. Växterna är ju också liv. Man skall inte onödigt förstöra någonting. Att slösa med livsmedel, det är att inte visa vördnad för livet. Socialism och kommunism Sedan jag konfirmerats arbetade jag som springpojke på Lödöse varv och på en snickarverkstad. Men när jag var tjugo blev jag arbetslös, som många andra. Det var i början av trettiotalet. Vi hade en arbetslöshetsförening och försökte få dem att skaffa arbete åt oss, men det var inte lätt i en liten kommun. Mina kamrater utnyttjade mig som ledare, och jag hade ingenting emot det. De var lite blygare inför överheten, det vill säga inför prästen, som var ordförande i arbetslöshetskommissionen. Jag hade lättare för att tala med honom, eftersom jag inte såg honom som präst utan som människa. Kanske tyckte överheten att jag var för aggressiv, och var rädda för att jag skulle vara kommunist. Många kunde inte skilja på kommunist och socialist. Prästen tänkte väl att han fick försöka göra någonting med den här pojken, att det inte var bra att jag gick här arbetslös. Och så skaffade han stipendier, så att jag fick komma till Sigtuna folkhögskola. Men jag tog det som en uppmuntran för att jag försökte få arbete för mina kamrater. Jag gick där sedan ett andra år också, delvis på stipendier och delvis genom egna uppoffringar. Efter det kom jag in på Nääs slöjdseminarium och utbildade mig till slöjdlärare. Då, i 20–25-årsåldern, kände jag att man inte kunde gå liknöjd genom livet utan att på något sätt arbeta för ett bättre samhälle. Jag trodde på socialismen. Teoretiska kunskaper hade jag inte så mycket av, men rent praktiskt hade jag kommit fram till att socialismen måste vara det rätta. Jag deltog i socialdemokratiska arbetarekommunmöten och ungdomsklubbar och försökte föra fram mina åsikter. Särskilt försökte jag föra fram pacifismen och övertyga mina kamrater om att socialismen måste nås på fredlig väg. Någon riktig politiker blev jag aldrig, för jag ville vara obunden. Men jag tyckte om att arbeta med cirklar och sådant i vår lokalavdelning av ABF. Det var ju genom det som vi skulle kunna förkovra oss och få vårt människovärde tillbaka, som det heter i en sång. Jag tror på socialismen, att produktionsmedlen skall bli gemensamma, men övergången skall ske på fredlig väg. Om jag använder våldet genom att göra revolution, då accepterar jag ju på sätt och vis kriget. Men jag har förståelse för de undertryckta folk som nu reser sig. Vi har ju inte samma förtryck som många människor lider under i Sydafrika, Rhodesia, Ostasien osv. Om jag var i deras situation vet jag inte om jag skulle orka vara vapenvägrare. När det gäller socialismen här hemma har jag blivit besviken. Socialdemokraterna är inte lika radikala nu som på trettiotalet. På sätt och vis har det blivit en konflikt för mig, inte så att jag trätt ut men så att jag blivit passiv, inte deltar i arbetarekommunens möten. Sedan är jag också besviken på att arbetarrörelsen har splittrats i så fruktansvärt många grupper. En del visar förakt för andras åsikter, och det gör mig ledsen: Det är ju inte genom att förakta andra människor som vi skall vinna dem, utan genom att visa att min åsikt säkert håller bättre än din. En verklig kommunism finns inte genomförd någonstans, som jag ser det. Man skymtar den i bibeln, där det talas om att de hade allting gemensamt och att det fördelades mellan dem. Man har försökt på många håll att skapa det kommunistiska samhället, men det har inte blivit vad jag drömmer om. Det beror väl på att för mycket av det gamla har funnits kvar. Man har inte kunnat befria sig från det eller befriat sig på ett våldsamt sätt. I det socialistiska samhälle jag drömmer om skall det inte finnas något våld. Kväkartron Någon gång på trettiotalet fick jag kontakt med en organisation som hette Internationella Civiltjänsten. Numera heter den Internationella Arbetslag. Det hade börjat efter första världskriget och gick ut på att bygga upp det som var förstört, byar och annat. Inte bara arbetet betydde någonting, utan också att människor från olika länder skulle träffas och finna att de kunde leva tillsammans. Innan man fick resa ut måste man ha varit med på ett läger i Sverige. Jag kom till ett läger i Skåne. Där träffade jag för första gången kväkare och fick kontakt med en tidning som hette Kvekeren och gavs ut i Norge. Jag kände att det här var någonting som jag alltid hade tillhört. Senare kom jag till Stockholm och Birkagården, där kväkarna hade sin andakt. De människor jag där kom i kontakt med betydde mycket för mig. Efter att ha arbetat i ungefär en månad där nere i Tåstarp var jag mogen att få vara med på ett läger i Schweiz, i kantonen Lötzenthal. Vi skulle återställa några vägar som gick upp till betesmarker högt uppe i de högre regionerna där. Det var någon lavin som hade förstört det under vintern. Vi var rätt många från olika länder. Mina språkkunskaper var inte alls gedigna, men jag var esperantist på den tiden, och esperanto var ganska så bra att ta sig fram med då. Esperanto har ju gått i vågor upp och ner, och just då på 30-talet var det en hög våg som bar fram esperanto. Jag klarade mig alldeles utmärkt. Jag cyklade förresten till Schweiz. Det gick ju inte att kosta ut dyra resor, man fick nämligen själv betala sin resa till landet. Så jag cyklade både dit och hem. Jag är så glad för att mina barn också har fått bevista internationella arbetsläger. Det var en dröm jag hade: Om jag fick några barn någon gång så skulle de få uppleva denna gemenskap, och det har de fått. Jag blev medlem i kväkarrörelsen 1944. Jag har väl inte kunnat ge så mycket, men det är inte alltid orden som är det viktigaste när man kommer tillsammans. Gemenskapen kanske många gånger är viktigare än en massa ord. Det som lät mig känna att kväkarrörelsen var mitt område, det var att kväkarna var pacifister. De ansåg att det praktiska livet var viktigt. Det viktigaste var inte himmelriket och livet efter döden, utan hur vi levde detta livet. Vad som kommer efter livet spelar mindre roll, så som jag och många kväkare uppfattat det. Bibeln är en bok som kväkarna har sett mycket av värde i, men allt har inte varit lika värdefullt. Kväkarna har aldrig varit bokstavstrogna, och det var också något som passade mig. Jag fann mycket i Bibeln som var tilltalande men också mycket som stötte bort mig och som inte gick ihop med min livssyn. Under beredskapsåren träffade jag många olika kategorier av vägrare. För dem var bibeln i regel en bok som de läste ungefär som Svea Rikes Lag. »Ja men så och så står det i bibeln», sa de, om det så stred mot sunda förnuftet eller mot vad man borde göra i en viss situation. Det gjorde mig alltid bedrövad att de var så bokstavstrogna, inte kunde se andan bakom orden utan bara såg orden. Kväkarna talar om det inre ljuset. Det är svårt att förklara vad det är, men jag kommer att tänka på en dikt av Ragnar Jändel. Den heter Bönen: Det är ej knäfall eller knäppta händer ej ord uti en läxa som man lär Nej bönen är det stilla ljus man i sitt hjärta tänder när evighetens ande vistas där. Den säger ungefär vad »det inre ljuset» är. Det är inte så att man undrar hur man skall göra i en viss situation och får det klart för sig liksom skrivet på skinande vitt papper. Snarare är det att man känner: nu handlar du rätt. Ibland kan det bli klart att man skall handla så och så, och man känner sig förunderligt nöjd med det. Men det kan också vara tvärtom – man känner att man måste något fastän man känner ångest inför det, kanske riktigt skälver över det. Det inre ljuset och samvetet hör ihop; man kan inte skilja det ena från det andra. När mor dog Ett exempel på hur kväkarinställningen påverkat mitt liv är vad som hände när mor dog. Jag fick bud om att mor var så sjuk att om jag skulle träffa henne innan hon dog måste jag komma hem. Då åkte jag hem till Lödöse från Västmanland. När jag kom hem väntade de på att ambulansen skulle komma, och jag följde med den in. Mor fick injektioner, så hon hade inte ont. Nästa dag kom ytterligare några. Mor var klar så hon kunde tala tydligt. Då sa hon bl.a. att ni måste lova mig att inte låta far vara ensam nu, utan ni måste ta hand om honom. Mina syskon var gifta, och jag visste att ingen av dem skulle ta hand om far. Då blev det bara jag kvar. Jag var inte gift. Och jag blev så förtvivlad. Det kändes så svårt, för jag förstod vad det innebar. Jag gick bort till schäslongen, och jag grät, för jag ansåg att ett löfte till en döende måste man hålla. Man ska väl hålla andra löften också, men det kändes så allvarligt. Sen kom en av de andra fram till mig och frågade varför jag grät, om det var det jag lovade mor, att ta hand om far. Då sa han, att det behöver du inte ta så allvarligt, det var för att trösta mor. Men jag sa att för mig var det allvarligt. Så jag flyttade hem till Lödöse och tog hand om far, när mor gått bort. Eftersom jag inte varit gift var det inte så svårt för mig att avveckla det jag hade däruppe i Västmanland. Det var 1946. Sedan levde jag med far tills han dog, men under tiden hann jag gifta mig. Kyrka och kristendom Till kyrkan går jag bara på skolavslutningarna, men jag går alltid därifrån väldigt tomhänt. Och det tror jag att många andra besökare också gör. Jag tror inte på kyrkan som institution. Kyrkan har också vid flera tillfällen stått emot arbetarnas kamp för rättvisa, och det har jag svårt att acceptera. Sedan är ju kristendomen bara en av de stora religionerna. I de andra kan man finna mycket som är likt kristendomen. Därför tycker jag det är svårt att kalla sig kristen, men som kväkare anser jag inte att jag behöver göra det. Att vara kväkare innebär inte att vara kristen i den bemärkelse som Svenska yyrkan eller de fria församlingarna avser. För mig är det fortfarande svårt att acceptera trosbekännelsen. Kristus har levat, men jag har inte kommit till klarhet om att han är Guds Son, född av jungfrun Maria. Och jag anser att detta inte har någonting med min kväkartro att göra. Redan som mycket ung såg jag Kristus som revolutionären, som inte bara ville frälsa människorna till ett liv efter döden utan också till ett liv här nere, till ett bättre samhälle. För mig var Kristus socialisten som ville omvandla samhället. I min livsåskådning har han betytt mycket som människa Förlika sig med livet Någonting i naturen har stärkt mig. Jag har svårt att tro att allting är meningslöst. När gräset växt färdigt faller det ner och vissnar, men jag vet likafullt att det kommer upp på nytt till våren. Det är inte samma gräs, men roten finns där, och det kommer upp. Likadant är det med grönsakerna, vars frön jag sår. Man kan inte säga att livet tar slut. Jag vet ingenting om vad som händer efter döden, men jag har en känsla av att livet på något sätt fortsätter. Ibland har jag haft stor förståelse för dem som tror att man i nästa liv kan bliv en blomma eller något sådant, även om jag inte har kunnat acceptera den teorin, eftersom jag inte har kommit till klarhet om det. Men jag har förstått dem, för någon mening med livet är det. Det är en glädje för mig att min livsåskådning blivit accepterad. En liten belysande episod. Förr var det vanligt att folk gick och hyrde kläder till begravningar. De måste ha frack, annars kunde de inte gå på begravningen. Nu var det en gång som det skulle bli begravning. En av grannarna skulle åka och hyra kläder, och det var så besvärligt. Då sa jag: »Behöver du det? Jag behöver ju inga /hyr/kläder, jag går ju i min kostym.» »Ja du, du får ju lov att gå så.» Detta sa han med sådan övertygelse att det lät som om han menade att jag var accepterad som jag var. Då kände jag att man faktiskt får leva sitt liv och bli accepterad om man gör det konsekvent. Många gånger är jag väl besviken på mig själv, att jag inte har kunnat vara lite annorlunda. Men som en tröst har det kommit för mig att man inte plockar äpplen från en krusbärsbuske. Då har jag accepterat mig själv, att jag gör mitt bästa och inte skall vara besviken för att jag inte kan göra mera. Var det inte Robert i Invandrarna som sa: »Jag har förlikt mig med livet» när hans svägerska Kristina hade svårt att förlika sig med det nya livet i Amerika. Just detta att acceptera att man inte är någon stor människa, det är att förlika sig med livet. Man gör det som den lilla människan klarar av, och gör det på bästa möjliga sätt. Om jag är en krusbärsbuske, ja då plockar man inga äpplen på den – det är inte illa om det blir lite krusbär. hem |
Kväkarna, Vännernas samfund Kväkarna tror att det finns något av Gud i varje människa. Därför vänder vi oss mot alla former av våld, och tolerans är mycket viktigt för oss. Den stilla andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv. Den firas utan predikan eller fastställt program. info@kvakare.se | |||