Hem |
|
|||||||||||||||
|
Kväkarnas historia Denna artikel är skriven av Ingmar Hollsing. Grundaren Sextonhundratalets England var ett land i inbördeskrig och jäsning. Där fanns ett livligt sökande på det sociala såväl som det politiska och religiösa området. George Fox (1624 - 1691) brukar räknas som kväkarrörelsens grundare. I 20-årsåldern ägnade han flera år åt ett ångestfyllt religiöst sökande, innan han år 1647 fann att han kunde möta Kristus i sitt eget inre, utan behov av präster eller andra mellanled. Den inställningen har sedan dess kännetecknat kväkarna, och för George Fox betydde det en vändning till ett liv av mycket aktiv förkunnelse. Efter fem år skedde det stora språnget framåt för hans rörelse, som kom att kallas kväkare men egentligen heter Vännernas samfund. »Kväkare» (Quakers på engelska = de som darrar eller skakar) är ett öknamn som det finns olika förklaringar till. Det område i bergsdistriktet i norra England där Fox först vann stora anhängarskaror kallas bland kväkarna fortfarande »1652 Country». Detta år hade Fox på berget Pendle Hill en vision av ett stort folk som skulle samlas. Senare samma år predikade han på ett annat berg, Firbank Fell, och vann då flera tusen nya anhängare. Tiden tycktes vara mogen för den nya rörelsen. Bland dem som berett den religiösa grunden kan man nämna religiösa mystiker som mäster Eckehart och de radikala vederdöparna som uppstod i tyskspråkiga områden under reformationen. De tappra sextio Fox var inte den enda framstående personligheten bland de första kväkarna. Ibland talar man om »de tappra sextio» första förkunnarna. Man kan nämna James Nayler, som en tid var rival till Fox om ledarskapet. Han lät sig dock hyllas av sina anhängare på ett sätt som alltför mycket påminde om Jesu intåg i Jerusalem. Följden blev att han dömdes för hädelse och straffades med tortyr och fängelse. Efter det blev han en mycket ödmjuk man vars ord på dödsbädden fortfarande tillhör det levande kväkararvet. Man kan nämna Margaret Fell, som gifte sig med Fox och tillsammans med honom ledde samfundet, Robert Barclay som anses vara kväkarrörelsens store teolog, och inte minst William Penn. Denne var adelsman och fick sig tilldelat hela det område i Amerika som sedan kom att kallas Pennsylvania, »Penns skogar». Där infördes under hans ledning en social och religiös mönsterstat, präglad av tolerans och av ett fredligt samliv med indianerna. Det sista var annars ovanligt bland engelsmännen i Amerika. Penn var samtida med George Fox. Av detta kan man förstå att kväkarrörelsen spred sig snabbt till Amerika, liksom till Irland. Idag torde de som inte själva är kväkare ofta uppfatta den som en (nord)amerikansk rörelse. Kvietism, väckelse och social protest Under 1700-talet räknas rörelsen ofta som »kvietistisk», dvs. präglad av stillsam fromhet. Denna period avlöstes av att man under 1800-talet konfronterades med och delvis drogs med i de nya väckelserörelserna. Detta gav upphov till en splittring i Amerika, så att stora grupper återgick till att ha avlönade pastorer och gudstjänster med predikningar, bön och psalmsång. Idag är detta regeln för flertalet kväkare, i synnerhet utanför Europa och USA. Detta innebar inte att det saknades socialt medvetna och kämpande kväkare under 1700-talet. Som den främste av flera likasinnade amerikanska kväkare brukar man nämna John Woolman, vars Dagbok och Essäer på ett stilistiskt lysande sätt berättar om Woolmans kamp mot slaveriet, för enkelhet och icke-våld. Reformatorer, kapitalister och missionärer Under 1800-talet kan man se flera tendenser. Det fanns sociala reformatorer, t.ex. Elisabeth Fry som kämpade för en human behandling av kvinnor i fängelser. Men det fanns också många kväkare som spelade ledande roller i industrialismen och affärslivet. Kväkarna satsade inte på tobak och alkohol - men choklad och kakao gick bra, och där blev familjerna Cadbury och Rowntree ledande namn. Abraham Darby uppfann, och slog mynt av, en metod att framställa järn med hjälp av stenkol. Man kan nämna »kväkarbankerna» Barclays och Lloyds, och den viktorianske parlamentsledamoten John Bright. Det var de mer evangelikala grupperna i Amerika som satsade mest på mission, och alldeles i början av 1900-talet började kväkardomen spridas i Kenya. Nu finns där drygt 100 000 kväkare, ungefär lika många som i USA. På liknande sätt har det uppstått större kväkargrupper i Burundi, Rwanda, Bolivia, Peru och Taiwan. Mer än några tusental eller tiotusental i varje grupp är det dock inte fråga om. Rörelsen sprider sig också till allt fler länder. Det finns nu fler kväkare i Bolivia än i England. å andra sidan lär det ha funnits fler kväkare i England i slutet av sextonhundratalet än nu. Åtminstone antalsmässigt har det alltså gått bakåt i det gamla kärnlandet. Till de nordiska länderna kom kväkarna sent, tidigast till Norge och Danmark. Där går kväkarsamfunden tillbaka till 1800-talets början resp. slut. I Sverige organiserades samfundet på 1930-talet, i Finland ännu senare i samband med hjälparbete efter andra världskriget. I det svenska samfundet ingick till en början två kända kvinnliga författare: Emilia Fogelklou Norlind och Elin Wägner. Senare blev även psalm- och ungdomsförfattaren Jeanna Oterdahl medlem av samfundet. Det finns bara små grupper i de nordiska länderna, och förhållandena är likartade i övriga europeiska länder utom de brittiska öarna. Efter Sovjetblockets sammanbrott verkar det dock som om kväkarna sprider sig i det forna östeuropa, i synnerhet i Ryssland. Kväkarna under senare tid Idag visar kväkarrörelsen i världen en stor ekumenisk bredd teologiskt sett, från mer fundamentalistiskt bibeltroende till universalister som menar att man inte behöver vara kristen för att vara kväkare. Det finns också en tydlig strävan till samarbete och förståelse olika kväkargrupper emellan. år 1937 bildades Vännernas Världskommitté. Denna hade från början en europeisk sektion och en för Nord- och Sydamerika. På senare år har det tillkommit en sektion för Afrika och en för Asien och Stillahavsområdet. Kväkarna satsar fortfarande mycket på freds- och hjälparbete, och har fått erkännande för detta bland annat genom Nobels Fredspris. Senare års insatser har ofta gjorts mer i skymundan, i form av tyst diplomati och ansträngningar att föra olika parter samman, t. ex. i Nigeria och i Sydafrika. Det finns aktiva FN-kontor i både New York och Genéve. I Europa finns också Kväkarnas Råd för europeiska frågor med säte i Bryssel. hem |
Kväkarna, Vännernas samfund Kväkarna tror att det finns något av Gud i varje människa. Därför vänder vi oss mot alla former av våld, och tolerans är mycket viktigt för oss. Den stilla andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv. Den firas utan predikan eller fastställt program. info@kvakare.se | |||