Kväkare berättar

Läs också:

Görel Råsmarks text om sin väg till kväkarna

Kväkarröster om Gud

 

Anna-Carin:

Först var det Onkel Toms stuga. Jag läste om kväkarna, som var snälla och hjälpte slavarna fast det var förbjudet. Hur hängde det ihop? Man skulle vara snäll, men man fick väl inte göra det som var förbjudet?

Så var det Jeanna Oterdahls novellsamling Skolflickor. Där fanns vuxna som tog unga människor på allvar på ett sätt som var ovanligt i den tidens ungdomsböcker. Att Jeanna Oterdahl var kväkare fick jag veta långt senare.

Som vuxen träffade jag en engelsk kväkare som gjorde starkt intryck på mig. Hennes hus, trädgård, arbetsplats och vänner var välkomnande på ett självklart sätt som tilltalade mig.

Jag visste inte då att det fanns kväkare i Sverige, trots att jag sedan länge bodde på Söder i Stockholm.

I Sofia kyrka fann jag en öppen attityd mot omvärlden. Musik från öster när järnridån rämnade, fredsgudstjänster, samarbete med ungdomsverksamheten på Fryshuset. En studiecirkel med besök hos olika samfund, kristna som icke-kristna, förde mig på småningom till Kväkargården. Och på den vägen är jag.

Hos kväkarna kunde jag släppa det som jag tidigare upplevt som hinder i all religionsutövning: ritual, trosbekännelse, synd-skuld-skam-komplexet. Den tysta andakten är en inre samling i gemenskap, som ger kraft att arbeta för fred, jämlikhet och enkelhet. Det har kväkarna gjort alltsedan de på 1600-talet bröt med de kristna kyrkornas stelnade former och blodiga religionskrig.

För mig står kväkarna för samarbete över alla slags gränser och accepterande av alla människors lika värde.

 

Marie Marberg:

Vid sekelskiftet var jag återinflyttad till Stockholm. Regelbundet passerade jag Kväkargården som i sina fönster hade blänkande och inbjudande ord som ”stilla andakt” och ”vännernas samfund”.

Jag tog mod till mig att besöka min första andakt där jag möttes av en legendarisk kväkare: Elsa-Agda. Hon önskade mig välkommen med sina gamla plirande ögon. Oron över hur jag skulle uppleva en halvtimmes tystnad, på en torsdagsandakt, vände snart till en känsla av trygghet och närhet.

Efter en tid ville jag pröva entimmesandakten på söndagar. Det ger mig större utrymme att fördjupa mig i känslan av stillhet, frid och klarhet.

I dag är jag medlem sedan tio år tillbaka. (Det kan jag se som om jag vore med i besättningen på fartyget ”Vännernas Samfund”, där finns plats för alla som vill resa med.)

Den kraft och styrka som kväkarlivet ger mig, kan jag använda dels i samfundet, dels vidare ut i världen.

Jag har fått en chans att möta mig själv och min relation till något större. Plus en brokig samling människor som kallar sig ”vänner” alltså ”kväkare”.

Att jag var modig att prova på tystnaden hos kväkarna har gett mig ett helt annat liv. Du är så välkommen att själv prova på.

 

Margareta McKenna:

Under min uppväxt och en bit upp i 20-årsåldern var jag ateist. Efter flera dödsfall i familjen och andra förluster började jag så småningom öppnas upp för att det fanns en annan verklighet eller dimension som inte kunde mätas på vanligt sätt. Jag började gå på föredrag av buddhister, läste Krishnamurti, nosade på New Age och hade en allmänt sökande inställning.

Några bekanta berättade entusiastiskt om kväkarna och jag besökte min första andakt i Dublin, Irland där jag bodde då. Jag fortsatte att gå regelbundet på söndagarna. Det fanns flera skäl till att jag kände att kväkarna passade mig. Ett var att jag inte utsattes för några frälsningsförsök, dvs. ingen försökte omvända mig just till Vännernas samfund, utan jag var välkommen att komma och dela den stilla andakten på samma villkor som alla andra och i den omfattning jag själv bestämde. Jag var mycket skeptisk till religiösa organisationer och kom fullastad av fördomar och förutfattade meningar om troende människor.

Jag uppskattade att alla, oavsett ålder, kön, samhällsställning eller ställning inom Vännernas samfund hade samma rätt att tala under andakten. Att det inte fanns några präster, speciella ritualer eller religiösa symboler i andaktsrummet. Och jag var särskilt imponerad av att kvinnor haft samma ställning i samfundet som män ända sedan starten i mitten av 1600-talet. Jag gillade den respektfulla varsamhet och den varma vänlighet som jag möttes av. Jag blev glatt överraskad att kväkarna inte hade bundit sig vid en trosbekännelse. Jag menar att det är omöjligt och starkt begränsande att försöka fånga hela universums mysterium i ett antal ord. Här fanns ett samfund där min personliga trosbekännelse, som ju ändrat sig under livets gång, fick utrymme att utvecklas och växa.

I efterhand kan jag tycka att det var som att Vännerna välkomnade mig till andakterna och överlämnade mig till Gud. De lade sig inte i hur kontakten mellan mig och Gud skulle ske och jag har en känsla av att de med trygg förvissning om att jag förr eller senare skulle ”drabbas” av Gud lät mig vara ifred. De hade rätt. Jag drabbades av Gud och mitt andliga liv blev viktigare och viktigare för mig.

Efter några år av regelbundna andaktsbesök hade jag mognat fram till ett beslut om att ansöka om medlemskap. Jag ville vara med och dela det praktiska ansvaret och göra det möjligt för människor att komma till en andlig fristad där de tillsammans med andra kunde låta sig ledas och inspireras av sitt inre ljus.

 

 

Sebastian Lönnlöv:

Jag hörde talas om kväkarna första gången när var jag femton år. Min mamma läste tidningen en morgon och såg en annons för en föreläsning om kväkardom. Hon frågade mig vad kväkarna var för några, eftersom jag just då läste religionskunskap i skolan. Jag visste inte ett dyft om saken, men gick genast till datorn och började söka. Det jag läste tilltalade mig i en ålder då jag var mycket nyfiken på religion men redan hade gett upp när det gällde att hitta ett trossystem som jag rymdes i och kunde känna mig hemma inom.

När jag var sjutton gick jag till slut på en andakt — kväkarna hade funnits närvarande i mina tankar under åren som gått, men först nu kom jag till skott och det närmsta året gick jag regelbundet på andakter. Jag var skeptisk, men blev långsamt övertygad om att det här kanske var så pass bra som jag hade hoppats. Efter mycket tvivel valde jag att bli medlem när jag fyllde arton, för att det här var ett sammanhang där jag kunde få tro utan att vara kristen och där ingen ansåg sig ha rätten att acceptera eller inte acceptera min sexuella läggning och min könsidentitet.

I dag, sex år senare, går jag sällan på andakter — alltför sällan, enligt mig själv — men kväkare fortsätter jag att känna mig som och någon andakt då och då är ett andrum jag behöver. Jag är en sådan person som i vanliga fall får panik av att inte vara ständigt sysselsatt, men på en andakt kan jag sitta en timma i tystnad och konfronteras både med mig själv och det jag tror på.