Hem |
|
|||||||||||||||
|
Varför jag är kväkare
av Margareta McKenna Under min uppväxt och en bit upp i 20-årsåldern var jag ateist. Efter flera dödsfall i familjen och andra förluster började jag så småningom öppnas upp för att det fanns en annan verklighet eller dimension som inte kunde mätas på vanligt sätt. Jag började gå på föredrag av buddhister, läste Krishnamurti, nosade på New Age och hade en allmänt sökande inställning. Några bekanta berättade entusiastiskt om kväkarna och jag besökte min första andakt i Dublin, Irland där jag bodde då. Jag fortsatte att gå regelbundet på söndagarna. Det fanns flera skäl till att jag kände att kväkarna passade mig. Ett var att jag inte utsattes för några frälsningsförsök, dvs. ingen försökte omvända mig just till Vännernas samfund, utan jag var välkommen att komma och dela den stilla andakten på samma villkor som alla andra och i den omfattning jag själv bestämde. Jag var mycket skeptisk till religiösa organisationer och kom fullastad av fördomar och förutfattade meningar om troende människor. Jag uppskattade att alla, oavsett ålder, kön, samhällsställning eller ställning inom Vännernas samfund hade samma rätt att tala under andakten. Att det inte fanns några präster, speciella ritualer eller religiösa symboler i andaktsrummet. Och jag var särskilt imponerad av att kvinnor haft samma ställning i samfundet som män ända sedan starten i mitten av 1600-talet. Jag gillade den respektfulla varsamhet och den varma vänlighet som jag möttes av. Jag blev glatt överraskad att kväkarna inte hade bundit sig vid en trosbekännelse. Jag menar att det är omöjligt och starkt begränsande att försöka fånga hela universums mysterium i ett antal ord. Här fanns ett samfund där min personliga trosbekännelse, som ju ändrat sig under livets gång, fick utrymme att utvecklas och växa. I efterhand kan jag tycka att det var som att Vännerna välkomnade mig till andakterna och överlämnade mig till Gud. De lade sig inte i hur kontakten mellan mig och Gud skulle ske och jag har en känsla av att de med trygg förvissning om att jag förr eller senare skulle "drabbas" av Gud lät mig vara ifred. De hade rätt. Jag drabbades av Gud och mitt andliga liv blev viktigare och viktigare för mig. Efter några år av regelbundna andaktsbesök hade jag mognat fram till ett beslut om att ansöka om medlemskap. Jag ville vara med och dela det praktiska ansvaret och göra det möjligt för människor att komma till en andlig fristad där de tillsammans med andra kunde låta sig ledas och inspireras av sitt inre ljus. 2002 flyttade jag tillbaka till Sverige och flyttade in på Kväkargården i Stockholm där jag är husvärd. hem |
Kväkarna, Vännernas samfund Kväkarna tror att det finns något av Gud i varje människa. Därför vänder vi oss mot alla former av våld, och tolerans är mycket viktigt för oss. Den stilla andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv. Den firas utan predikan eller fastställt program. info@kvakare.se | |||