Hem |
|
|||||||||||||||
|
Liksom havets dyningarfyller varje bukt och vik, och sedan drar sig tillbaka igenmot sin egen natur och fullhet, efterlämnande en fukt, så flödar Guds liv och kraft ini era hjärtan. William Leddra, 1661 Jag vill ej vilja Och ej icke vilja Men viljas vill jag Av mitt väsens Gud Emilia Fogelklou, 1956 »Varje inre rörelse av själen till Gud är bön» står det i en gammal andaktsbok. Kväkarna har kanske mest av alla gamla religiösa grupper i Västerlandet utforskat själens anatomi. I andakten ger tystnaden möjlighet att låta jagiskhetens små virvlar sjunka undan så att man blir varse de större dyningarna. Mer om andakten finns här. Kväkarna har länge intresserat sig för drömmar och hur de kan ge uttryck för en djupare vilja. Följande är en dagboksanteckning av den amerikanske kväkaren John Woolman: »Natten mellan den 28:e och 29:e dagen i 5:e månaden 1770 drömde jag att en man hade gått ut på jakt och fört med sig till Mount Holly en levande varelse som var till hälften räv, till hälften katt. Den verkade röra sig på olika sätt, särskilt med klorna och tänderna. Jag fick sedan se många människor som samlades i huset och talade med varandra, och efter en stund förstod jag av deras samtal att en gammal neger, en man, just hade dött, och att det förhöll sig på detta sätt med hans död: De ville ha kött till att föda den här varelsen med, och dessutom ville de slippa kostnaden för att försörja en man som på grund av sin höga ålder var ur stånd att arbeta, så de hade rest en lång stege mot huset och hängt den gamle mannen. En kvinna talade om det i ett lätt tonfall och sade att hon satt vid tebordet när de hängde honom, och även om varken hon eller någon annan av de närvarande sade någonting mot vad de gjorde, menade hon ändå att när hon såg den gamle mannen dö kunde hon inte fortsätta med sitt tedrickande. Jag stod tyst hela tiden, fylld av ytterlig sorg över en såförskräcklig handling, och nu började jag klaga bittert, liksom vid en väns bortgång, och vid denna klagan var det några som log, men ingen sörjde med mig. En man talade till förmån för vad som gjorts och sade att man behövde den gamle negerns kött, inte bara för att den här varelsen skulle få sitt lystmäte, utan också för att det fanns en del andra varelser som behövde köttet. Av det han sade förstod jag att det gällde några jakthundar. Jag kände att jag hade något på hjärtat och skulle ha talat med mannen, men målföret hade tagits ifrån mig så att jag inte kunde göra det. I svårt betryck fortsatte jag att klaga tills jag började vakna, och då jag öppnade ögonen såg jag att det var morgon.» I dagbokens marginal skrev John Woolman: »En räv är listig, en katt är ofta lat, jakt står för gagnlösa nöjen, tedrickande med socker pekar på negrernas slaveri, där de blir så förtryckta att det förkortar deras liv.» En nutida läsare kanske slås av att tolkningen av drömmens gestalter är så lik en modern symbolisk tolkning. Å andra sidan går John Woolman inte vidare på det sätt som kanske är typiskt för idag och låter gestalterna spegla hans inre förhållanden. Drömmen, i denna tolkning, handlar om hela samhällets inre förhållanden, i detta fall om slaveriet. John Woolmans dagbok i svensk översättning kan beställas, se boklista. Det finns ett överflöd av kväkarcitat från olika århundraden som beskriver hur man kan förhålla sig till det gudomligas verkningar i själen. En systematisk framställning om hur man öppnar sig för Gud i sitt inre ges i en andaktsbok från början av 1800-talet. Texterna är inte ursprungligen av kväkare utan härstammar från de s.k. kvietisterna, en katolsk fromhetsrörelse på 1600-talet som sedermera slogs ned av inkvisitionen. Den kanske främste kvietisten, i vart fall för kväkarna viktigaste, var en kvinna, Jeanne-Marie Guyon. Den historiska bakgrunden till kvietisternas inflytande på kväkarrörelsen och om andaktsboken kan man läsa mer om (på engelska) här. Andaktsboken beskriver hur man ska gå ut ur sitt eget och förhålla sig tyst i sitt inre gentemot Gud, så att Gud kan tala sitt Ord i själens innersta: »Kristus, det eviga ordet, utan vilkens gudomliga viskning själen är död, förmörkad och ofruktbar, när han skall tala i oss kräver han den allra mest tystnade uppmärksamhet på sin vederkvickande och mäktiga röst.» Så långt är det behagligt för en nutida läsare. Men andaktsboken berättar också att det är nödvändigt att jaget dör: »Om det funnes någon annan väg förutom att ta korset och dö från sin egen vilja, som kunde rädda människan från hennes fallna och förgängliga tillstånd, skulle Jesus ha lärt det och visat det genom sitt exempel.» En metod för att fokusera på Guds närvaro beskrivs, liksom hur man bör förhålla sig till tankar som flyttar uppmärksamheten från fokus: »Även om vi hela tiden skall vara flitiga och vaksamma på att kalla tillbaka våra irrande tankar och lägga band på dem så mycket vi förmår, så att de lyder oss, så tjänar en direkt strid med dem bara till att späda på dem och irritera dem. Istället skall vi minnas att vi är i den gudomliga närvaron och sträva efter att sjunka ned i en känsla och förnimmelse av den. Genom att helt enkelt vända oss inåt för vi omärkligt en framgångsrik och indirekt kamp med dem.» Andaktsboken i svensk översättning kan beställas, se boklistan. hem |
Kväkarna, Vännernas samfund Kväkarna tror att det finns något av Gud i varje människa. Därför vänder vi oss mot alla former av våld, och tolerans är mycket viktigt för oss. Den stilla andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv. Den firas utan predikan eller fastställt program. info@kvakare.se | |||