Hem |
|
|||||||||||||||
|
Det norska kväkarsamfundet Denna artikel utgår huvudsakligen från en artikel i Nordisk Kväkartidskrift nr 1, 1949 av Ole F. Olden, kompletterad med senare material från Martin Nags, Hans Eirik Aareks och Svein Magne Olsens bok »Randaberg-Kvekerne» och överförd till svensk språkdräkt av Wilhelm Dahllöf. Ursprunget i England Det norska kväkarsamfundet är det äldsta av de kväkarsamfund som idag finns på Europas fastland. Inte så att det är det första samfundet som blev grundlagt på fastlandet: både i Holland, Tyskland och Frankrike tillkom tidigt små grupper av kväkare. Några av dem dog ut ganska tidigt, andra levde längre, men de andra som nu finns byggdes upp på ny grund efter första världskriget. Det norska kväkarsamfundet kan också räkna sin historia tillbaka till en ofredstid, nämligen till napoleonkrigens tid då Danmark-Norge var i krig med England 1807 - 14. De första spåren av kväkarinflytande i Norge går mycket längre tillbaka, nämligen till Christoffer Mejdell, en norsk teolog som översatte Barclays apologi, ett kväkarteologiskt standardverk från 1600-talet, till danska. Han kom 1702 till Norge där han besökte Skien och områdena däromkring. Han arresterades och utvisades 1703. 1706 kom studenten Glüsing till Christiania, och han utvisades också för sina »irrläror». Men det finns ingen obruten linje från dessa förelöpare och det samfund som nu finns. En man från Stavanger, Enok Jakobsen, hade gått till sjöss - rymt hemifrån - men redan dagen efter kapades hans skepp av ett engelskt krigsfartyg och han hamnade därmed i engelsk krigsfångenskap. Han och många andra norrmän och danskar blev placerade på fångskeppet Fyen som låg i Chatham, örlogshamnen vid Themsen. Där ombord kom han och några fångkamrater till ett religiöst genombrott och började hålla stilla andakter. I skeppets bibliotek hittade de Mejdells översättning av Barclays apologi, och de fann där till sin förvåning och glädje att det fanns andra människor än de som kommit till samma övertygelser. Detta blev desto mer levande då några engelska kväkare kom ombord för att besöka fångarna. I och med detta blev kontakten knuten mellan engelska kväkare och den lilla gruppen norska och danska krigsfångar. Tjugoåtta av dem slöt sig till Vännernas samfund. Tillbaka i Norge År 1814 sändes de norska fångarna hem till Norge. Av dessa nitton gick de flesta i land i Christiania, däribland Enok Jakobsen som tillsammans med elva andra skapade det första andaktsmötet där. Några bosatte sig i Stavanger, bland dem var en viss Elias Tastad. Kväkargruppen i Christiania skulle komma att dö ut, men Stavanger har en obruten linje fram till idag. År 1818 får grupperna besök av kanadensaren Stephen Grellet och engelsmannen William Allen. Dessa hjälpte de norska kväkarna att organisera sig och fastställa en kyrkostadga. Kväkarna var inte den allra första frikyrkan i Norden. I Norge fanns redan tidigare en grupp som kallades haugianer efter sin grundare Hans Nielsen Hauge. Denne hade 1796 en gudsupplevelse som drev honom att bli väckelsepredikant. Enok Jakobsen bodde hos en viss Eriksen, och dennes hustru var syster till Hans Nielsen Hauge. Där har vi ett av de band som band de första kväkarna till haugianerna. (Enok Jakobsen skrev på uppmaning av de engelska Vännerna en liten bok om haugianerna, ett litet samfund »called The Saints»). Vad tog sig nu dessa kväkare till? För det första höll de naturligtvis sina andaktsmöten. Och redan det var olagligt. För att förstå situationen får vi kasta en blick på lagstiftningen vid denna tid. 1732 blev det genom ett kungligt påbud förbjudet för medborgarna att tolka Guds ord. »Att fruntimmer och manfolk komma samman för att bedja är mot ordningen och kan icke tolereras.» 1741 blev det tillåtet att hålla mindre religiösa möten i privathus, men en präst måste närvara,och inget möte fick hållas efter klockan åtta på kvällen - så att ingen skulle försumma sitt arbete. Främmande sekter kunde visserligen få hålla möten, men det var en bestämmelse som bara var tillämplig för utlänningar bosatta i Norge, mestadels köpmän,och gudstjänsten fick bara hållas på engelska, tyska, franska eller holländska. Alltså var de första kväkarsammankomsterna olagliga. Men de var så små att de inte påkallade myndigheternas uppmärksamhet. Bara när det kom engelsmän på besök hölls större möten såvitt vi vet. Men snart skulle det komma att ske ting som var allvarligare, och det både i Christiania och Stavanger. Det gällde vigslar och begravningar. Trakasserier från statskyrkan Det första hände 1816 i Christiania då urmakaren Knud Halvorsen gifte sig med Anne Olsdatter. Detta äktenskap ingicks på kväkarvis: de tog varandra vid handen, lovade varandra trohet och deras äktenskapskontrakt undertecknades av alla närvarande. Brudgummen sände därpå kontraktet till myndigheterna för godkännande och registrering. Men då blev det liv. Domprosten kallade de nygifta till sig och förehöll dem det olagliga i deras giftermål. Och då detta inte hjälpte, begärde han av myndigheterna att de skulle utvisas från landet. En regeringskommitté tillsattes för att behandla målet, men det tog så lång tid att Halvorsens fann det bäst att utvandra till England. De kom likväl snart tillbaka (1818). Det var denna händelse som var den yttre anledningen till det vädjobrev som de två tidigare nämnda Vännerna Stephen Grellet och William Allen sände till (den svensk-norske) kungen om att de norska kväkarna måtte få lov att leva efter sin tro. Då Halvorsens fick barn och lät bli att låta döpa det blev det nya svårigheter. Under dessa omständigheter måste de statliga myndigheterna göra något för att skapa ordning. Och här stöter vi på motsättningarna mellan de kyrkliga och de världsliga myndigheterna. De förra var konservativa och stelbenta medan juristerna - i vart fall de flesta- var frisinnade. De ville förverkliga grundlagsbestämmelserna om religionsfrihet. Man hittar därför ofta olika domslut i ett och samma mål i de olika instanser som haft den till behandling. Försök till kompromisser Regeringskommissionen fick fram ett lagförslag som gick ut på att kväkarna skulle få lov att uppehålla sig i landet, men inte varsomhelst: de fick några »frihamnar» såsom Christiania och Bergen. Stavanger nämndes inte, förmodligen för att man inte var medveten om att det fanns kväkare där. I övrigt gick lagförslaget ut på att kväkarna inte skulle ha rösträtt och inte fick väljas till riksdagsmän. Vidare föreslogs det att ingen skulle få bli kväkare innan 30-årsåldern. Detta för att förebygga de olägenheter med vapenvägran som man förutsåg skulle komma när lagen om allmän värnplikt skulle komma till stånd. Det tog dock sin tid för en lag att stiftas: stortinget kom ju samman bara vart tredje år. Därför måste något vidtagas under tiden. Och 1819 blev det ordnat så att kväkarna skulle få bo i landet på villkor att de lämnade alla registerpliktiga familjehandlingar till myndigheterna, avhöll sig från att missionera samt betalade sedvanliga avgifter till det offentliga. Fortsatta svårigheter Lagförslaget om »Qvækersektens Friheder» fick emellertid inte en majoritet med sig i stortinget, och under tiden uppstod nya besvärligheter. 1821 miste Anne och Knud Halvorsen ett barn som begravdes utan ceremonier på Tøyen. Först efter begravningsfärden anmälde Knud det till myndigheterna, och han menade sig vara i sin fulla rätt, eftersom han fått lov att bo i landet som kväkare. Rätten gav honom dock inte medhåll och han dömdes till 40 riksdaler specie i böter och rättegångskostnader. Också i Stavanger uppstod samma svårigheter. Elias Tastad gifte sig 1820 utan prästerlig vigsel. Senare dog två tvillingar för paret. Han bad prästen att få begrava dem utan kyrkliga ceremonier. Prosten, Strøm hette han, var nog så vänlig och erbjöd Tastad att hålla förrättningen gratis. Men Tastad sade nej och begravde barnen på sin egendom i Våland där han bodde. Ungefär samtidigt - 1822 - dog också en av de äldsta kväkarna, Ole Frank, och begravdes på samma sätt. Under tingsförhandlingarna får vi höra att detdå fanns åtta registrerade kväkare i Stavanger. Shillitoe Just vid denna tid (1821-22) får det lilla samfundet besök av den engelske kväkaren Shillitoe som försökte påverka myndigheterna. Han blev väl mottagen, men inget kom ut av det och målet mot Tastad hade sin gång. Underretten frikände honom men han dömdes av overretten till att gräva upp liken igen så att de skulle kunna begravas på brukligt sätt. Detta kunde han naturligtvis inte finna sig i. Något kom det emellertid ut av Shillitoes förhandlingar med statsråden: kväkarna skulle tolereras på villkor att de på förhand anmälde registerpliktiga handlingar och att de lät bli att värva nya medlemmar. Och så befriade både statsråden, høgsterett och kungen Tastad från straffet. Vid samma tillfälle besökte Shillitoe också Hans Nielsen Hauge i fängelset. De båda talade länge med varandra och Shillitoe fick reda på mycket om haugianerrörelsens början. Shillitoe förebrådde Hauge för att han vikit av från den väg han så utmärkt hade börjat sin vandring på. Han skulle inte ha givit upp det offentliga i mötena.Han skulle ha gjort som kväkarna, hållit mötena öppna och offentliga och inte dragit bort dem från allmänhetens insyn. Prästerskapet vidtar mått och steg Myndigheterna hamnade i en egendomlig klämma över torparen Elias Nielsen från Tysvær nära Stavanger. Han hade vägrat att låta döpa sitt barn. Det i sig var ju inte så illa, för Tastad hade gjort det som värre var och blivit frikänd. Men han hade blivit frikänd för att han var en äkta kväkare. Nielsen var inte kväkare, och alltså kunde han inte frikännas. Och dessutom var han ett levande bevis för att kväkarna bedrev värvningsverksamhet. Med detta hoppades myndigheterna stoppa spridningen av det nya kätteriet, så att rörelsen snart skulle dö ut. Men så blev det alls inte. Då biskop Munch var på visitation, blev han uppmärksam på att kväkarrörelsen kommit till Skjold. Och nu började prästerskapet snoka efter alla kväkare de kunde finna. Samtidigt uppstod den rent geografiska frågan om hur långt »Stavanger med omnejd» sträckte sig. Det bestämdes till de närmast liggande socknarna. Det är nästan roande att se de medel prästen Svensen föreslog för att hindra kväkardomens spridning. Han ville att kväkarna skulle gå i egen dräkt så att de skulle vara lätta att känna igen och att en poliskonstpel skulle stå utanför samlingslokalen för att hindra utomstående att komma in. Svårigheterna leder till utvandring Vi närmar oss nu tidpunkten då frågan om utvandring kom upp. En del kväkare tyckte att det var omöjligt att bo i Norge och 1825 drar den första gruppen iväg till USA. Kväkarsamfundet förlorade en mycket stor del av sina medlemmar på detta sätt. Det första fallet av vapenvägran har vi 1828 då Peder Osmundsen Gilje befanns skyldig. Han försökte försvara sina ståndpunkter utifrån Bibeln och flera av domarna ville frikänna honom, men de var inte tillräckligt många. Han dömdes till böter. Annars är det inte många fall i början. Men 1848 vägrar Andreas Bryne att gå med i hemvärnet och Søren Olsen blir dömd till hårda straff för vapenvägran. År 1836 har vi en vägran att konfirmera sig. Anders Slogvik ville inte låta konfirmera sig om han inte genom Bibeln kan övertygas om att Gud påbjudit konfirmationen. Prästen krävde att han skulle sättas i tukthus och konfirmeras där. Han fick böter. Ungefär samtidigt blir Søren Eriksen Stakland befunnen skyldig till brott och böterna togs bland hans boskap så att han nästan blev utblottad. Bara en enda kalv hade han kvar sedan tvångsauktionen hållits. Hästen och sju kor togs ifrån honom. Liberalisering I huvudstaden var det länge fredligare. Men 1830 restes återigen ett mål mot Knud Halvorsen för att han begravt ett barn på kväkarvis. Inget skedde dock när Enok Jakobsen dog samma år och blev begravd på samma sätt. Samma år dömdes också Iver Halvorsen Revem från Madla nära Stavanger av underretten till att lämna landet. Men i overretten och høgsteretten frikändes han. Denna vacklan i rättsskipningen är ett tecken på att en ny rättsuppfattning börjar växa fram. Dels smittar friare strömningar i Europa av sig, dels är det grundlagens egna bestämmelser som börjar verka på rättsväsendet som helhet. Vi närmar oss tiden för »dissenterloven» 1845. I »Kampen for religiøs fridom i Norge» har Andreas Seierstad skildrat denna kväkarnas kamp, för de var till dess så gott som ensamma. Kväkarna kom att inhösta fördelar av den. Det ser vi tydligt i den följande historien. Men de andra samfund som redan var i landet och de nya som tillkom växte sig mycket större. Det berodde på tre saker. Det första var att de redan hade eller skapade sig mycket starkare organisationer, och att de bedrev en större propaganda, inte bara för att få ut sina åsikter utan också för att värva proselyter. Det andra var kväkarnas inställning till militärväsendet. För dem fanns det nästan inget annat att göra än att utvandra. Det tredje var kväkarsamfundets slutenhet och stränga församlingstukt. Ett antal norrmän som sökt medlemskap nekades detta. Kväkarna i Norge når sitt största antal 1868 med 175 medlemmar. Men i folkräkningen 1865 säger sig 473 vara kväkare. Uteslutningar var heller inte ovanliga. Från 1845 seglar alltså det norska kväkarsamfundet in i lugnare farvatten. 1846 kom Isaac Sharp på det första av sina åtta norgebesök. Tillsammans med honom kom John Budge och Edward Tregelles och de tre bevistade det första årsmötet. Det fanns då 40 vuxna och 18 barn som var medlemmar, därtill 100 anhängare. Isaac Sharp berättar att årsmötet hölls på riktigt sätt och i god ordning. »Det korta och raka sätt som de uttryckte sina känslor på och deras fina framställningar gjorde ett gott intryck.» Han stannade en vecka i Stavanger och höll flera andaktsmöten. På ett av dem lär det ha varit mer än 600 människor. Den ledande mannen i samfundet vid denna tid var Endre Dahl som då hade varit medlem i sju år. Endre Dahl följde Isaac Sharp på en längre resa, först till Bergen och sedan över fjället till Oslo. Men gruppen där hade redan dött ut. Utländska besök Under de år som nu följer är det väsentligen de engelska (och amerikanska) gästerna som präglar samfundet. Det skulle dock kunna vara så att denna bild inte är helt korrekt, den kan komma av att de källor som hittills använts i skriftliga framställningar av samfundets historia till största delen är engelska kväkares resebrev. Det viktigaste besöket var säkert det 1853. Då kom ett helt följe, eller snarare två fraktioner. Den ena bestod av två män, Lindley Murray Hoag och James Backhouse, två vänner som höll samman som David och Jonatan. De kom till Kristiansand den 13:e juni. Den andra bestod av paret Sibyll och Eli Jones (faster och farbror till Rufus Jones, en känd kväkarteolog) samt Mary Lichey från Irland. De kom till Stavanger strax före årsmötet den 25:e juni. Alla dessa var stortalare, särskilt Hoag, som kunde hålla en församling i Anden både två och tre timmar under obekväma förhållanden. Under de kommande åren bildades en hel del små grupper runt omkring i Rogaland och några i norr, långt upp i Finnmark. De sistnämnda levde inte länge. Av dem i Rogaland har rester funnits en bra bit in på 1900-talet. Några karakteristika Det är värt att lägga märke till att denna tidsperiod tillhör kväkardomens evangelikala period. Och även om vi inte har några referat av de engelska talarna är det mycket som tyder att det var dessa strängar man spelade på. På 1890-talet har vi två besök som förtjänar mer uppmärksamhet. Det ena är familjen Armisteds verksamhet på Viktna, ett kombinerat socialt och evangeliskt arbete, det andra är doktor Thomas och hans frus flera månader långa vistelse i Stavanger 1894 som ledde till grundandet av Stavanger Fredsforening som har bestått obrutet intill denna dag (under ockupationen måste verksamheten naturligtvis ställas in). Under denna tid utgavs också ett litet blad »Vennen». Ett viktigt drag må nämnas: kväkarna hade under lång tid sin egen skola, den var mer till för barn från landet än stadens egna barn. Hit kom de från de små grupperna ute i landet och bodde hos Stavangers kväkarfamiljer. Lärarevar länge T. Sanstøl som visserligen inte var medlem av samfundet, men en ivrig fredsarbetare, senare Erik Aarek fram till 1911 då skolan lades ner. Från 1800-talet må nämnas en man som inte fick sitt viktigaste arbetsfält inom samfundet utan inom nykterhetsrörelsen: Asbjørn Kloster som grundlade »Det norske totalavholdsselskap» och utgav dess nyhetsblad »Menneskevennen». Den indirekta kväkarinsats i norsk humanitär verksamhet som detta innebär kan inte skattas nog högt. 1900-talet Runt förra sekelskiftet hände dramatiska saker inom kväkardomen i hela världen. En slags reformation äger rum i England och på många håll i Nordamerika som innebär stora förändringar. Det innebär en nyorientering med ett speciellt intresse för de tidiga kväkarna och deras budskap. även kväkarna i Norge påverkas. Man kan säga att samfundet blev mer utåtriktat och intresserat av tidens sociala och internationella frågor. Från mitten av 30-talet blir så förbindelserna med de skandinaviska årsmötena livligare. (Samfundet organiseras i månadsmöten, »församlingar», och årsmöten, »kyrkoprovinser».) Med det danska har de varit tillstädes redan från grundandet av det, som förresten i någon mån skedde i samarbete med det norska. Men från den tid då även det svenska årsmötet kom till blev den skandinaviska samhörigheten betydligt större. Ockupationstiden som sådan försatte inte samfundet i något vanskligt läge. De allra första dagarna och veckorna utlöste tvärtom en hjälpaktion i stavangerdistriktetsom var ett verkligen välgörande företag, både för dem som deltog och för dem som fick hjälp. Senare blev tre av medlemmarna vid olika tillfällen arresterade och satta i förvar på kortare eller längre tid, två på Grini, en i Akershus. Strax efter kriget kunde gruppen i Stavanger förmedla en storstilad utdelning av engelska gåvor av kläder. I Oslo uppstod under kriget en kväkargrupp som 1956 bildade Oslo månadsmöte. En ledande kraft där var Sigrid Helliesen Lund. Lindgrov, hem och skola för psykiskt utvecklingsstörda människor, upprättas på hennes initiativ år 1959. Denna institution fungerade i mer än trettio år innan den kommunaliserades 1991. Kvekerhjelp omorganiserades 1960 och har genom åren stöttat projekt i Algeriet, Nordirland, Vietnam, Laos, Uganda, Zimbabwe, Kenya, Brasilien och Palestina. Några av dessa projekt leddes av Kvekerhjelp, andra utfördes i samarbete med internationella kväkarhjälpsorgan eller norska organisationer. 1993 firade Vännernas samfund i Norge sitt 175-årsjubileum. Samma år flyttade grupperna i Stavanger och Oslo in i nya lokaler. 1995 ägde en vigsel mellan två män rum i samfundets hägn; detta visar på den utveckling som skett sedan 1800-talets slutenhet. Idag räknar man ungefär 130 medlemmar. hem |
Kväkarna, Vännernas samfund Kväkarna tror att det finns något av Gud i varje människa. Därför vänder vi oss mot alla former av våld, och tolerans är mycket viktigt för oss. Den stilla andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv. Den firas utan predikan eller fastställt program. info@kvakare.se | |||