Referat från retreaten "Att stå på andlig grund"

Referat från retreaten ”Att stå på andlig grund”

”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Matt. 3:16-17)

I Gudskraftens tilltal i en människas liv ligger en slags utkorelse eller utvaldhet. Det äger rum med en sanningskraft, direkthet och intensitet som ingen människa kan förmedla till en annan människa. Därför sker det oväntat och är förbryllande men lämnar kvar ett tydligt spår: jag är älskad precis som jag är.

Under retreatens inledande skede läste vi biografiska texter om hur kväkaren James Nayler fick Guds kallelse till en annan verklighet vid plogen ute på åkern:

”Sedan jag hade blivit gjort villig började jag med några små förberedelser med utrustning och annat som tycktes behövligt utan att ana varthän jag skulle gå. Men kort därefter när jag med en vän gick ut genom grinden därhemma i mina gamla kläder, utan pengar på fickan och utan att ha sagt farväl till min hustru och de små och utan att jag hade en tanke på att resa, fick jag en befallning att gå västerut. Jag visste varken vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra där. Och när jag varit där en liten tid gavs mig vad jag skulle förkunna. Och sedan dess har jag alltid haft det så. Jag har icke vetat idag vad jag skulle göra i morgon.” (James Nayler)

Kväkarrörelsens grundare George Fox kollapsade vid en väns begravning. Han föll ihop och fick bäras till sängs där han låg medvetslös i fjorton dagar:

”Herrens väldiga kraft kom över mig. Jag blev förändrad till uppsyn och person. Jag skådade in i det som var utan slut och såg sådant som inte går uttala. Jag blev buren genom en ocean av mörker och död men över den fanns Guds väldiga och eviga kärlek som inte kan beskrivas i ord. Det var som om jag varit död i graven men blivit förd ur den och in i Kristus makt. Min sorg och mina bekymmer lättade på ett sådant sätt att jag hade kunnat gråta glädjetårar dag och natt till Herren.” (George Fox)

Emilia Fogelklou fick en ljusupplevelse i pausen mellan två lektioner. Hon talar om sig själv i tredje person:

”Men en ljus vårdag – det var den 29 maj 1892 – då hon satt och förberedde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6, så inträffade tyst, osynligt den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora förlösande, inre undret. Det ’tomma skalet’ liksom brast. All tyngd, all vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje. Ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta.” (Emilia Fogelklou)

Det behöver inte gå så dramatiskt till som i dessa berättelser. Ögonblicket kan komma och passera nästan omärkligt förbi som en vardaglig händelse. Man kanske inte förstår betydelsen förrän långt efteråt. Något oåterkalleligt är kvar. Det går inte att gå tillbaka till det som varit. Man börjar förstå och urskilja en livsväg.

”Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull skall finna det.” (Matt. 16:24-25)

Hur har skalet brustit i våra egna liv? När tog ett verkligare liv sin plats i oss och vi lämnade något gammalt, invant, inrutat och kanske begränsat bakom oss. Vi började skriva våra andliga dagböcker. Om vi tittar bakåt, vilka avgörande händelser i livet, möten med människor, texter, tystnaden, naturen… har fört mig dit jag är idag?

 ”Jag vill lära känna Guds tankar. Allt annat är bara detaljer.” (Albert Einstein)

 Vi ägnade eftermiddagen åt att se mönster i våra liv, upptäcka en röd tråd och försöka se ett högre syfte med våra liv. Ett liv där vi med våra gåvor kan tjäna varandra i kärleksfull hängivenhet.

”Se jag gör allting nytt.” (2 Kor 5:17)

Vishetstraditionerna lär oss att Gud är alltings källa. Genom sinnets stillhet blir vi uppmärksamma på våra val och göra val som leder till glädje för oss själva och varandra. Genom att stå på ovisshetens grund och invänta rätt ögonblick inser vi plötsligt hur vi skall handla. För inte in rädslan och ängslan genom att i förväg binda oss vid resultatet av våra handlingar utan lita på orubbligt på kraften i ditt innersta gudomliga väsen. Förändring kommer genom att ge rätt saker uppmärksamhetens energi och medvetet använda oss av avsiktens organiserande kraft. Sök först Guds rike och allt annat skall tillfalla dig.

Vi samlas för vår avslutande cirkel kring temat – att leva ur en andlig verklighet. Vi delade i tacksamhet med varandra vad vi bär vi med oss från denna dag, medan skymningsljuset sänker sig och avrundar dagen så stilla och fint.

Skrivet av Torbjörn Söderquist