Andras röst

Jag drar min stol närmare Rimus för att inte missa något av det han just nu berättar för Bulus. Rösten är intensiv, skarp, angelägen.

Mörkret har fallit som en varm filt och svept bort alla eftermiddagens vana ljud. Hundarnas skall, stånkandet från vattenpumpen, morrandet från nötta lastbilsmotorer och markeringen av hårda klackar mot stengolv. Ovanför oss hänger en energisparlampa ner från taket likt en istapp. Den sprider ett kallt ljus över kala väggar där moskiterna dansar.

Hur hamnade jag här?

I just detta ögonblick, när Rimu spänner ögonen i Bulus och ställer konkreta avgörande frågor om planerna på landsomfattande mikrofinansiering i Nigeria. Och Bulus, med sin tjugoåriga erfarenhet av det kommersiella bankväsendet i Nigeria och med kunskap om mikrofinansieringssystem i olika kulturer, förklarar och förtydligar. Dialogen växer, bilden klarnar. Vi är nu i tre länder samtidigt. Ena ögonblicket i en kvinnogrupp i nordöstra Bangladesh. Jag ser dem tydligt framför mig. Hur de berättar, en efter en, om sina lån. Om vad de investerat i och om hur embryon till företag nu vuxit och försörjer hela familjer. Nästa ögonblick i en kvinnogrupp på nigerianska landsbygden och sedan här: i utkanten av Nairobi en novemberkväll när de flesta seminariedeltagare dragit sig tillbaka efter en intensiv dag.

Våra stolar skrapar svagt mot golvet när vi reser oss upp och önskar varandra en god natt. Dagen ska nu lägga tillrätta; alla dofter och färger, alla smaker, liksom det heta teet som vi druckit under baldakinen i parken utanför seminarierummet.

Vad ska jag göra med alla dessa berättelser?

När Bassem såg på oss andra runt bordet och berättade om sitt hemland, om hur små flickor säljs till män i främmande länder, då grät mitt hjärta. Det öppnade sig lika häftigt som de snabbt uppseglande regnmolnen som tömmer sig utan förvarning och som förvandlar vägen utanför till leriga gropar.

Den röda jorden fastnar i sandalernas sulor och lämnar avtryck i plattorna mellan huskropparna. Fotavtryck i olika storlekar och former, men som i övrigt inte berättar något och som snart suddas ut.

Ingenting kan sudda ut dessa berättelser om utsatthet och övergrepp; om förvägran att gå i skola, om förluster av hem och mark, om att bli negligerad, kränkt eller utnyttjad.

Och vad ska jag säga till Salman? När han med strama anletsdrag och lite entonig engelska frågar hur jag ser på västerländskt inflytande i olika delar av världen. Han har djupt liggande mörka ögon. De är brunnar; fyllda med intryck som jag aldrig varit i närheten av. Riset och grönsakerna på min tallrik kallnar sakta.

Men när Nsimba berättar om pygmébarnen som vägrade gå till sin nybyggda skola – fast de så innerligt längtat efter att få börja – då skrattar vi. Vilket misstag! Att bygga en skola med lektionssalar i fyrkant runt en innergård när vartenda pygmébarn vet att onda andar gömmer sig i hörn och att det enda rätta är att ha öppna former, som i hyddor.

Och vi gläds när Mohini berättar om hur egendomslösa fattiga familjer på den indiska landsbygden får rätt till sin mark. Hur de lär känna människor i andra stammar och hur de gemensamt börjar ställa krav på lokala myndigheter. Liksom när Kittisak berättar om sina lönlösa försök att introducera mikrolån och inkomstgenererande projekt bland stammar i norra Thailand, ända till han förstår att han för trovärdighetens skull själv måste vara låntagare.

Jag släcker ljuset i taket, föser undan moskitnätet, tänder den kala glödlampan intill sängen och sätter mig tillrätta mot sänggaveln med anteckningsblock och penna. Då försvinner elen. Nattmörkret kastar sig över rummet. I det mjuka mörkret hör jag regnets drippande från plåt till plåt och det dova åskmullret.

Det är fortfarande mörkt när jag återkallar bilden av Mohini. Hon står längst fram i seminarierummet. Det svarta håret stramt åtdraget i en knut i nacken, den färgstarka sarin vackert draperad. Hon talar intensivt i mikrofonen och ovanför hennes huvud lyser Gandhis ord

The best way to find yourself
is to lose yourself
in the voice of others.

— Görel Råsmark

Intryck från det internationella seminariet om A Rights Based Approch (RBA) and Gender Perspective med  SMC (Swedish Mission Council) I Narobi, Kenya 5-9 november 2012.
Den rapport som SMC nyligen publicerat om rättighetsbaserat utvecklingsarbete utgjorde grund för deltagarnas diskussioner som ska utmynna i guidelines för fortsatt arbete med jämlikhet och RBA.
Fyrtio deltagare, från trettio organisationer i femton länder, bidrog med sina erfarenheter.