Årets epistel

Varje kväkarårsmöte världen över skriver en epistel som sedan sprids till andra årsmöten. För alla intresserade finns här episteln från det svenska årsmötet på Svartbäcken i maj 2016.

Till Vänner överallt

Under vårt 82:a årsmöte möttes vi på Svartbäcken bland vitsippor och lövsprickning, ett fyrtiotal deltagare från Sverige, Finland, Gambia, Norge, Storbritannien och Österrike. I olika former av samtal, men också musikaliska dissonanslekar och rollspel, har vi arbetat med vårt tema: ickevåld, möjligheter och begräsningar.

Istället för ickevåld talade vår inbjudna gäst jalka från Wien om att lära sig bråka, så att vi möts i konflikten och blir mer mänskliga – ”Det är lika viktigt som att lära sig borsta tänderna”. Hon beskrev att kväkare ofta sätter likhetstecken mellan konflikt och våld, men att undvika konfrontation är också en form av våld. Istället kan vi bli verkliga inför varandra genom att säga som det är, lyssna på oss själva och förstå ”den andre”.

Vi har tagit del av samfundets verksamhetsberättelse och fått inblickar i det arbete som kväkare bedriver nationellt och internationellt. Kväkarhjälpen möjliggör både att träd kan skugga odlingar och att broar byggs mellan människor. Det ekumeniska följeslagarprogrammet, där svenska kväkare ingår i styrgruppen, verkar i Palestina och Israel för att stötta båda sidor i fredsarbetet. EMES har en riktad intention att ”hitta dolda kväkare” i Centraleuropa, så att de i sin tur hittar samfundet.

Vi blir för varje år som går alltmer aktiva i att göra innehållet tillgängligt och mötet möjligt för alla. I år hade vi hörselslinga för första gången, men precis som vi påminde varandra om strömbrytare och avstånd till mikrofonen ”bråkade” vi om våra egna och andras behov, så att de inte skulle förbises. Barn och vuxna deltog tillsammans, i blandade grupper, i arbetet med temat. Barnen hade också ett eget program som växte fram utifrån deras egna önskemål och rymde allt från grillade marshmallows till improviserade sångtexter.

En ovanlighet var att vi hade nästan lika många Vänners vänner som Vänner närvarande. Det innebar en vitalisering och ännu fler delade erfarenheter. Vi kunde inte falla in i gängse kväkarjargong, utan introducerade våra metoder i en ömsesidig varsamhet mellan ombud och deltagare. Beslutsmötena var disciplinerade, engagerade och stundvis fyllda av skratt.

Vi gladdes åt att höra om världsmötet i Peru, där deltagare från olika kväkartraditioner hittade en samhörighet bortom yttre former. Ett ord som återkom under vårt årsmöte var transformering, eller förvandling. Att ta tillvara förändringar, förnyelse och unga Vänner. Generationerna verkar tillsammans.

Tröskemötet om medlemmars ekonomiska bidrag till samfundet gav oss tillfälle till gruppsamtal som var öppna i uttrycket och präglade av en tillitsfull stämning. Vi kunde i trygghet dela både känslor, tankar och erfarenheter – till och med bråka en smula.

Vi känner tacksamhet för de krafter som skapat både det möte vi nu deltagit i och andra former av möten världen över. Samtidigt ser vi hur ambitiösa verksamheter ställs mot bitvis krassa ekonomiska förutsättningar, där en av frågorna är hur vi med våra kväkartankar som utgångspunkt ska gå vidare med vårt budgetarbete i den värld där vi verkar.

Samtidigt som vi möts i vårsol och värme pågår en humanitetskris, där människor på flykt berövas sina mänskliga rättigheter. Vi inser med smärta hur svårt det är att göra verklig skillnad i den situation som råder. Vi landar i samma hållning som finns i de brittiska vännernas hälsning. Vikten av att gå samman och välkomna flyktingar, inte bara i ord utan också i handling.