Besök hos Vänner i Bolivia

Mitt intresse för Bolivia började för 40 år sedan. Jag gick då på Journalisthögskolan i Göteborg och skulle skriva ett examensarbete. Eftersom jag var upprörd över hur de rika länderna utnyttjade de fattiga, skrev jag om det, och tog Bolivia som exempel på ett utplundrat land. Det som fick mig att fastna för Bolivia var nog den dubbla upplysningen om att 1) man i Potosí i Bolivia funnit en enorm silverfyndighet som översvämmade Europa med silver på de spanska erövrarnas tid, 2) Bolivia på 70-talet var Sydamerikas fattigaste land.

Landets historia handlar om militärkupper ungefär vartannat år, men också om ett folk som alltid gjort motstånd. Dit ville jag resa, men inte trodde jag att det skulle ta 40 år innan drömmen förverkligades. Då hade jag också fått lära mig att det finns ganska många kväkare i Bolivia, ca 30 000,vilket möjligen betyder att det är världens tredje största kväkarland efter Kenya och USA. Dem ville jag förstås träffa.

Resan blev möjlig tack vare fadderbarnsorganisationen PLAN, som ordnade en resa till våra fadderbarn . Vi var en grupp på nästan 30, som hade fadderbarn runt om i Bolivia.

Innan jag går över till besöket hos Vännerna, ska jag bara helt kort säga att det blev en mycket lyckad resa till ett land med fredligare förhållanden än på länge, och med en regering som gett den fattiga urbefolkningen hopp. Dessa bildar majoriteten i landet men har länge tryckts ner och inte haft något att säga till om. De största grupperna är de som talar quechua och aymara. Presidenten, Evo Morales, är själv aymara, liksom de flesta kväkarna. En ung kväkare sa till mig att det var något mycket märkligt att presidenten var aymaraindian, det hade höjt hennes eget människovärde.

Till aymaras, som är högslättens folk, kom evangelikala nordamerikanska kväkare förra seklet. Deras teologi är alltså inte liberal som vår, hade jag fått veta i förväg. Vad jag inte fått klart för mig var att det finns massor av olika kväkarkyrkor (som är den term man använder) med olika nyanser av kväkardom.

Genom Vännernas Världskommitté fick jag kontakt med Ruben Maydana, som inte är pastor men väl ungdomsledare i sin kyrka, som heter Golgota och ligger långt upp i sluttningen i utkanten av La Paz, som är funktionell men inte formell huvudstad. Den ligger som i en tratt med centrum längst ner, och ju högre upp i sluttningen man kommer, desto fattigare blir det. Kyrkan Golgota ligger alltså i ett fattigt område, vilket syntes väl när man kom dit. Besökarna var fattigt klädda aymaraindianer. Språken i andakten var spanska och aymara. Min första aha-upplevelse var att detta verkligen var en församling av och med de fattiga. Den andra var att de var så få. Gudstjänsten var mycket lång, mer än tre timmar, och folk kom och gick. Antalet varierade melllan fem och tjugo. Som hemma, alltså. Samtliga kramade om mig, när det var tid för att jag skulle presenteras.

Eftersom Bolivia är känt för sin medryckande musik, hade jag väntat mig mycket sång och musik, men så blev det inte, utan det blev psalmsång ungefär av samma typ som i en svensk kyrka.

Vad var det då som fyllde tiden? Jo, först och främst bibelordet och utläggningar av det, både många och långa predikningar. Eftersom jag fick bibeltexten framför mig kunde jag följa med hyfsat på spanska, och jag fann utläggningarna intressanta. En huvudtext var den där Paulus säger att man inte kan lägga någon annan grund än den som redan är lagd, Jesus Kristus, men var och en kan bygga vidare på olika sätt, med guld, silver och ädla stenar, eller med trä, halm och strå. De sämre materialen kan brinna, betonar Paulus – och även kväkarpredikanten — och den som byggt med dem får själv svida. Men han blir inte fördömd, utan ”frälst såsom genom eld”, som det står i den gamla bibelöversättningen.

Denna text gjordes levande genom jämförelser med byggen med olika material. Själv tänker jag att vi måste bygga, vi måste som kväkare vara verksamma, och då kan det bli fel. Det är en risk vi måste ta.

Att detta att bygga med dyrbara material inte ska tas bokstavligt framgick av en predikant, som tog upp vad Bibeln skriver om det tempel Salomo byggde. Detta dyrbara tempel fick Salomo ha för sig själv, det dög inte som boning åt Gud. Det var väl också en kväkartanke, uppfiskad ur en för oss ovanlig källa!

Jag blev inbjuden att tala, till och med två gånger, men lyckades komma undan med en. Då berättade jag om min längtan att komma till Bolivia och träffa kväkarna där. Jag sade att jag tyckte att kväkarna där och i Sverige plockat upp olika delar av den rika traditionen: Långa predikningar – förvisso ägnade sig George Fox och kompani åt sådana – respektive rejäla inslag av tystnad. Så lät jag dem pröva på ett par minuter i tystnad, vilket så vitt jag kunde förstå var det enda inslaget av tystnad under den långa gudstjänsten. Jag talade också om vad jag tror att världens kväkare har gemensamt, viljan att lyda Gud och våra vittnesbörd. Jag nämnde särskilt enkelhet och jämlikhet. Det kändes lite underligt bland dessa indianer som fram till vår tid behandlats som mindre värda. När det gäller enkelheten hänvisade jag till Sven Rybergs Return to Simple Living, en broschyr som de också fick.

En man från en annan kväkarförsamling berättade sedan att hos honom brukade man ha inslag av tystnad. Samme man läste i mitt resebrev att jag ägnat mig åt bl a John Woolman, och han gjorde tummen upp för det, och förklarade att han blivit fascinerad av Woolmans Dagbok, precis som jag.

Rubens flickvän Abigail tolkade när jag talade på engelska. Sedan gick de och predikanten Carlos med mig och bjöd på lunch. Det kom fram att församlingen visserligen har pastorer, men idag var det främst lekmännen som predikade. Den här lilla gruppen är medlemmar av det största årsmötet, INELA.

Senare fick jag träffa Alicia och Bernabé, som arbetade för BQEF, Bolivian Quaker Education Fund. Alltså en fond som stöder utbildning. För mig som rest runt med PLAN, som också stöder utbildning, föll det sig naturligt att göra vissa jämförelser:

– PLAN är religiöst och politiskt obundet. BQEF stöder kväkarbarn. Vilket inte är så konstigt med tanke på att kväkarna hör till de fattiga i landet.

– PLAN stöder utbildning på grundskole- och gymnasienivå, medan BQEF  vill göra universitetsstudier möjliga. (Man har dock vissa internatskolor på gymnasienivå.)

– Pengar till PLAN går inte till enskilda barn utan till utvecklingen i en hel by. BQEF sponsrar däremot enskilda ungdomar. De visade mig en lista på ungdomar som skulle kunna få sina universitetsstudier bekostade om man fann donatorer åt dem.

Efter besöket sänder jag tacksamma tankar till ett par Vänner som förberett mig för det. Vilhelm Dahllöf genom att påpeka att det ingalunda är självklart att just vår kväkartradition är den enda sanna. Tvärtom kanske det är den som minst kan göra anspråk på att förvalta kväkartraditionen. Och Sue Glover Frykman som påpekat att Vännerna i världen trots allt har en mängd gemensamma drag.

— Ingmar Hollsing