Den svenska kväkarhistorien

Tidiga svenska kväkare

Vi vet inte namnen på de första svenska kväkarna. Kanske levde de på 1600-talet i William Penns koloni? På den mark som skulle bli Pennsylvania låg några år innan en svensk koloni. Den linje vi tillhör – den första kväkargrupp som levde någon längre tid i Sverige – sträcker sig inte längre tillbaka än till 1920-talet. Små glimtar ur historien avslöjar att det fanns svenska Vänner – eller åtminstone sympatisörer – dessförinnan.

Vi hör i andra samfunds missionshistoria talas om en skeppare på 1800-talet som kommit till tro genom Vännerna. Vidare finns bevarade ett antal brev av svenskar till den norske Vännen Asbjørn Kloster. I ett av dem läser vi detta, uppenbarligen skrivet av en man med liten boklig bildning:

“Min kära Vän
Längesedan hade jag väl bort besvara ditt så kärkomna bref, men har dock icke blifvit förr – dels deraf att jag känner mig mycket ofullkomlig och äfven ovärdig det namn som genom stort tålamod och ståndaktighet af Vännerna förvärfvats då de genom den Kraft som bebodde dem trotsade alla förföljelser, ja alla grufsamhetens redskaper och gerna lät sitt lif för Sanningens skull. Wår Gud gifve – att icke vi, de 7 som här i Sverige äro, måtte genom oförstånd och förkastande nedsätta eller fördunkla den dag och det ljus som Vännerna besitter och upplär vittnesbörd om, äfven af fiender. Hvad du gör så glöm oss icke, ty oaktat Herrans ande är vår Rådgifvare behöfver vi dock ock erfarna och af Ljuset mera belysta Vänners och föregångares råd uti hvad till lif och gudaktighet tjenar. Dröj icke länge förrän du sänder mig eller oss en rad.
Sundsvall P[er] 28/3
E. Nordlöf
En hjertlig hälsning från min hustru”

Brevet är troligen från 1862. Förutom Erik Nordlöf känner vi namnen Carl Schöllström och Erik Nordberg. Vi vet att Carl Schöllström emigrerade till Amerika, ”för barnens skull”. Mellan dessa 1800-talets svenska kväkare och de Vänner som kom att bilda det svenska årsmötet finns ingen förbindelse.

 

Vårt nuvarande möte grundas

De första kväkarna som tillhörde vår linje blev medlemmar av Londons årsmöte under 1920- och 30-talen. År 1935 (enligt anteckningarna i medlemsförteckningen) bildade de svenska Vännerna ett eget årsmöte oberoende av England och Norge, och det första årsmötet avhölls på Viggbyholmsskolan. Detta årsmöte erkändes därpå av regeringen som ett självständigt kristet samfund, med rätt för medlemmarna att lämna statskyrkan.

Det kan noteras att denna självständighet understöddes av Svenska kyrkan genom ärkebiskopen Erling Eidem – i klar kontrast till de förföljelser som statskyrkan dessförinnan gjort sig skyldig till. Det finns beskrivet hur Eidem kom och besökte gruppen för att höra varför man ville lämna statskyrkan: ”Och ärkebiskopen stannade lyssnande i flera timmar, innan allt blev färdigsagt. Då gav han oss sin välsignelse.” Detta har också medfört att många medlemmar tillhört, och fortfarande tillhör, denna vidsynta kyrka: i Sverige är dubbelt medlemskap möjligt.

De kväkare som bildade det svenska årsmötet trodde på fred, demokrati och jämställdhet mellan könen. Man kan få en känsla för de stämningar som entusiasmerade den unga gruppen genom följande lilla stycke ur deras ansökan om ett eget samfund:

“I en tid då en djup klyfta uppstått mellan kristendom och demokrati, representerar Vännernas samfund en innerlig enhet dem emellan. Vi tro oss därför ha ett särskilt ärende till andligen hemlösa människor, som efter historiska erfarenheter inom någon av de stora folkrörelserna, t. ex. arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, finna sig främmande inom en patriarkalisk samfundsform.”

IMG_6723IMG_6726

Några avbildningar av Emilia Fogelklou

Emilia Fogelklou och andra kvinnor

I den lilla gruppen (25 stycken) fanns en stor andel kvinnor. Bland dem må man särskilt nämna Emilia Fogelklou, som kom att inspirera många. Hennes livsöde och insats är på många sätt typiska för de svenska kvinnliga Vännerna vid denna tid. Hon föddes i ett välbärgat hem med en vidsynt far som kostade på döttrarna en god utbildning. Emilia utbildade sig först till lärarinna och gick sedan vidare till akademiska studier. Som första kvinna i Sverige avlade hon en teologie kandidat-examen. Hennes teologiska produktion kom med åren att bli tämligen omfattande, och redan på grund av detta kan hon räknas till sin tids svenska kulturelit. Ordet teologi har en knastertorr klang, men Emilias teologi vilade på en självupplevd grund. Som mystiker är hon enastående i det svenska årsmötet. Hennes beskrivning av sitt möte med Gud är en av våra mest älskade texter:

“Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud.”

Det är typiskt för en person som ville vara ”den allra vanligaste människan” att hon talar om sig själv i tredje person.

Emilia gjorde sig bemärkt även som debattör och engagerad i sociala frågor såsom klasskillnaderna och kvinnofrågan. Det finns starka kopplingar mellan det unga årsmötet och den så kallade Fogelstad-gruppen – en grupp kvinnor som verkade för kvinnans frigörelse. Emilia stod mycket nära denna grupp. Kväkaren Elin Wägner hörde till gruppen, och författarinnan Jeanna Oterdahl, som sedermera kom att bli kväkare, hade en hel del med dem att göra.

 

Djursholms kapell

Ett annat dynamiskt centrum med kväkarkontakter var stockholmsförorten Djursholm. Där invigdes 1898 ett kapell som delvis bekostats av engelska Vänner. Kapellets predikant var ingen statskyrkopräst utan en konstnär och teolog vid namn Natanael Beskow, vars liberala teologi har många kväkerska drag. Hans fru var den välkända barnboksförfattarinnan Elsa Beskow. Kantor i kapellet var Alice Tegnér. Jeanna Oterdahl hade många kontakter här, liksom Emilia Fogelklou.

 

Samfundet växer

Med tiden växte årsmötet och på 1960-talet hade vi tre månadsmöten: Göteborgs, Helsingfors och Stockholms. Samfundet räknade vid denna tid uppemot 140 medlemmar. Till det svenska årsmötet hörde länge alla Vännerna i Finland, men sedan ett tiotal år tillbaka finns där ett eget årsmöte.

 

Svartbäcken och Kväkargården

För det svenska årsmötet blev Sven och Eivor Ryberg betydelsefulla genom att de år 1950 flyttade ut till Svartbäckens gård utanför Rimbo i Uppland. Sven blev bonde från att ha varit reklamman. Dessutom skapade han tillsammans med Eivor ett nytt kväkarcentrum, en plats för retreater och ungdomsarbete.

År 1964 stödde samfundet överflyttandet av en barack dit, och den har senare byggts ut i olika omgångar, så att den numera är en naturlig plats för årsmöten. Sven är nu borta, men retreaterna och ungdomsarbetet lever. Svartbäcken har blivit ett komplement till Kväkargården i Stockholm, som är en vacker 1700-talsflygel till Kristinehovs Malmgård och hyrs från Stockholms stad av kväkarna.

Kanske kan man se en parallell i den finlandssvenska familjen Rancken, som flyttade ut till byn Westervik utanför Ekenäs (ej att förväxla med det småländska Västervik) och där bildade en lumpsamlarkommunitet inom ramen för organisationerna Emmaus och Svalorna. Många är de som där har fått lära känna ett enkelt kväkarliv i praktiken. Ett möteshus byggt av kväkare finns i Westervik.

IMG_6655IMG_66411

 

Fredsarbete

De svenska kväkarnas fredsarbete var mycket livligt under det kalla kriget. Med Herman Backman som drivande kraft startades under 1950-talet ett utbyte med Sovjetunionen, en tid då ryssarna betraktades med stor misstro som några som inte gick att tala med. Kväkarna var också med och bildade Sveriges Fredsråd, en paraplyorganisation för svenska fredsorganisationer, och Fredsrådet tog så småningom över utbytet, som fortsatte så sent som 1987.

Kanske var annars en höjdpunkt för de svenska kväkarnas fredsarbete en Öst-Väst-konferens som anordnades på Kväkargården 1981, med representanter för kväkare i Väst och kväkare och andra religiösa grupper i Öst, om fredsfrågor. Att visa att andra sidan också var människor var en grundläggande strävan i dessa ansträngningar.

 

Kväkarhjälpen

Kväkarhjälpen har stött projekt i bland annat Algeriet, Palestina, Zimbabwe, Bangladesh, S:t Petersburg och Burundi – alltså några av jordens verkliga krutdurkar. Projektet i Algeriet – ”Kabylien” – drevs tillsammans med bland andra norska Kvekerhjelp.

Tillblivelsen av projektet i Burundi ter sig för mig (Ingmar Hollsing) som märklig, eftersom vi kände en stark ledning. ”Vi” var Eva Wilks och jag, svenska kväkarrepresentanter på Treårsmötet i New Mexico 1994. Vi hade fått instruktioner hemifrån att göra något åt etnisk rensning så som den praktiserades i det sönderfallna Jugoslavien. Vi fann dock alla vägar stängda – utom en, den som ledde till Burundi.

”Vi behöver er hjälp, vi kväkare som söker fred”, sade David Niyonzima från Burundi, ett land som präglades av etnisk rensning och där det i motsats till före detta Jugoslavien fanns kväkare som var beredda att handla om de fick stöd. Detta ledde så småningom till ett skolbygge i Burundi, och till att vår medlem Sanjoa James gjorde en stor insats med utbildning av förskollärare.

Flyktingarbetet och flyktinggömmandet spelade länge en stor roll. Inte minst assyriernas/syrianernas öde upprörde många kväkare, när de flydde från det gamla Mesopotamien undan religiöst och fysiskt förtryck.

 

Samfundets inre liv

De senaste decennierna har sett en nedgång i antalet medlemmar och de sista åren har samfundets liv präglats av en riktning inåt, med frågor som vår egen identitet, vår gemenskap och årsmötets organisation. Rent praktiskt har detta tagit sig uttryck i ett antal separatutgivna häften av en svensk Faith and Practice, en diskussion om att slå samman månadsmötena till ett enda [detta genomfördes sommaren 2002] samt skapandet av så kallade vängrupper inom Stockholms månadsmöte. Det sistnämnda innebär mindre grupper som regelbundet träffas och utbyter erfarenheter. Här har särskilt Kerstin Backman varit en drivande person. Vår inre kraftsamling har börjat ge utdelning i form av ett ökande antal medlemsansökningar. Det svenska årsmötets medlemsförteckning kommer att få se många nya namn.

— Wilhelm Dahllöf och Ingmar Hollsing
Publicerad i den norska tidskriften Kvekeren 2002