När man vill beskriva Elin Wägner framställs hon i huvudsak som feminist och som freds- och miljöaktivist. Men för att bilden av henne ska bli hel är det nödvändigt att även lyfta fram kväkarreligiositetens betydelse för hennes författarskap, hennes liv och hennes livsgärning.
Barndomens religiösa landskap
Elin Wägner hade en djup känslomässig förankring i de stora prästgårdarna i Småland. Där var morfar prosten Jonas Ekedahl i Tolg och morbror kyrkoherden Alfred Ekedahl i Berg verksamma under hennes uppväxt. Kanske barndomens somrar på Bergs prästgård grundlade en sympati och värme hos henne gentemot kyrkans företrädare, trots att hon senare tog starkt avstånd från den lära de företrädde. När hon senare själv bosatte sig i Berg behandlades hon med en speciell värdighet och respekt av bygdens människor. Men Elin Wägner var också illa omtyckt bland bönderna för sitt motstånd mot det framväxande, alltmer mekaniserade jordbrukets metoder, som hon menade utarmade det livsviktiga mikrolivet i jorden.
Kristen på ett nytt sätt
Elin Wägner har vid tiden för första världskrigets slut upplevt kvinnornas maktlöshet inför kriget. Hon har prövat att avsäga sig religionens kraft i sitt liv, utan att det gett någon befrielse, och hon har med vrede iakttagit hur kyrkans företrädare stått på maktens och krigets sida. Samtidigt har hennes egen livssyn börjat röra sig i kristen riktning. Så här skriver hon i sin arbetsjournal år 1916:
Kristendomens sanningar har blivit så högtidligt underbara för mig. Jag ser dem i nytt ljus. […] Jag förstår nu så förfärligt väl korsfästelsen och ursinnet, men vad jag icke förstår är den fullkomliga förfalskningen genom den kristna kristendomen. Prästerna som krigets försvarare, hatets och hämndens förkunnare, överklassens stöd, äro de mest fruktansvärda hån mot den vars namn de bära. Jag blir kristen.
Mötet med kväkarna
De första kväkarna träffar Elin Wägner på internationella freds- och rösträttskonferenser. Efter första världskriget fick hon i uppdrag att göra en reportageresa tillsammans med den engelska kväkaren Ruth Fry i det ockuperade Tyskland. I de segrande staternas behandling av tyskarna såg Wägner frön till kommande krig. Kontakten med tyska, engelska och amerikanska kväkare i hjälparbetet efter kriget blev en vändpunkt för henne. Det var hos kväkarna hon fann ett nytt sätt att vara kristen på. En inre gudserfarenhet som leder ut i samhällsförändrande arbete var en form av andligt liv hon kunde bejaka. I en artikel i Idun 1936 beskriver hon mötet med kväkarna:
Då jag fick börja arbeta med kväkarna fick jag en grundlig lektion i ett sätt att leva i tillvaron som var motsatt till mitt eget. Inte diskutera eller begripa så mycket, inte lägga så många planer, inte begära att själv uträtta så märkvärdiga saker, i stället dämpa ner den nervösa oron och takten och lyssna till den inre rösten. Även om världens öde låg i stöpsleven så var det inte bortkastad tid att söka hjälpa ett enda trassligt människoöde tillrätta. Man visste inte så väl vad som var stort eller smått, betydelsefullt eller oviktigt. […]
Genom vänskapen med Emilia Fogelklou dras Elin Wägner in i kretsen av människor som startar Vännernas samfund i Sverige 1936. Där finner hon sitt andliga hem och i kväkarandaktens tysta, inre samling i kärlek och tillit får hon kraft att orka, nytt mod och en riktning i sitt aktiva samhällsarbete. Här finns en lång radikalpacifistisk tradition, en stark ställning för kvinnan, och här lever uppfattningen att hela livet är sakramentalt, dvs bärare av det heliga.
Aktivist
Det är lätt att se aktivisten Wägner i kampen för fred och kvinnlig rösträtt. Hon är med och grundar Rädda Barnen, konsumentföreningen Svenska Hem och Internationella Arbetslag, och är en av initiativtagarna till Medborgarskolan Fogelstad. Hon är under en tid tidningen Tidevarvets chefredaktör och försöker i Gandhis pacifistiska anda förmå kvinnorna att vägra skyddsrum och gasmasker (i ”Kvinnornas vapenlösa uppror”) när ett nytt krig verkar oundvikligt.
Mystiker
Men Elin Wägner är också mystiker, och flera har vittnat om att hon ägde en lyssnande, mäktig tystnad. Thage G Peterson, som växte upp i Berg och träffade Elin Wägner, berättar att man kunde finna henne djupt försjunken i stillhet på en sten vid vägkanten eller i skogen. Kanske lyssnade hon på mystikers vis in tidens ström och sitt eget förhållande till den, för att det hon ville säga skulle vara djupt grundat i henne själv.
Profet
Elin Wägner hade också profetens klara blick för sin samtid och stod upp för det hon ansåg vara rätt, utan att vika undan. Hon kunde vara frän i sin kritik men bakom det bistra fanns en varm och solidarisk medkänsla. Wägner framställde aldrig världen i svart och vitt. Ingen människa var helt igenom ond eller god. Hon menade att idealet är en värld framsprungen ur ömsesidigt samarbete mellan man och kvinna på jämlikhetens grund. I boken Väckarklocka (1941) varnar hon för härskartankens förödande konsekvenser och ser kriget som dess naturliga förlängning. För Wägner är fred med jorden vägen till fred på jorden, vilket inte är möjligt utan ett liv i enkelhet och i samklang med naturens väv av liv, i vilken även människan ingår.
Lokalt och internationellt
Under mellankrigstiden reser Elin Wägner på konferenser i Europa och blir del av ett omfattande nätverk. I Berg uppstår en varm vänskap med Flory Gate, som äger en gård och vill bruka jorden ekologiskt. Båda kvinnorna engagerar sig i lokalpolitiken. Wägner skriver en hyllad biografi över Selma Lagerlöf och blir invald i Svenska Akademien 1944.
Tilltro till naturen
Elin Wägner hoppades att kvinnornas ökade inflytande i samhället skulle omskapa det i fredligare riktning. Hon kände sig sviken av sina medsystrar som inte solidariskt kunde hålla samman och stå upp för fredens sak över de egna nationsgränserna. Hon skrev i ett brev till Emilia Fogelklou 1944:
En gång trodde jag att det var kvinnorna som skulle säga ifrån att så här går det inte längre. Nu tror jag att det blir moder natur genom sina barn djuren och växterna som kommer att tala om det. Och när vi upptäcker att det som vår barmhärtige far har gett oss att leva på, nämligen myllan (denna värld av levande, samarbetande väsen), den håller vi på att ta död på, då kommer alla andra problem att bli försvinnande få. Det går en kedja från den levande Guden till de levande svamparna som överför näringen från humus till växternas rötter och det är så stort och högtidligt att tänka på det, men det är förfärligt också att länken människa i denna kedja emanciperar sig åt båda hållen och tror att den är allsmäktig.
Torbjörn Söderquist