Fahidas val — En glimt från Kväkarhjälpens arbete mot barnäktenskap i Bangladesh
Fahidas val
Hon som fick hålla till godo med resterna av kokt ris medan bröderna delade det färska kycklingköttet, hon som ständigt skyndade förbi fälten för att slippa lystenheten i männens blickar. Och deras händer. De grova greppen och de grova orden. Hon som fick veta att hon var en börda för familjen, som fick sluta skolan, lämna sin familj och flytta in i ett främmande hus till en man som tog henne för en ägodel, finns hon? Ja, hon finns. Och hon är många.
Fahida är en av dem. Hur många gånger måste hon inte ha tänkt igenom allt innan hon berättade inför hela gruppen? Sett framför sig hur de andra flickorna skulle dra efter andan och stelna till. Hur hon själv skulle sänka blicken, fast hon inte bar på någon skam. Men hon var fast besluten. Dom hade ju pratat om det här. Till och med sagt till varandra att tidiga äktenskap är ett av de största problemen i deras by.
Han var 35 år. Hon var 14 och skulle bli hans andra hustru. Det var så de hade kommit överens, föräldrarna och han. Att han skulle få hemgiften och Fahida och hon skulle få det kokta riset och en plats bland kvinnorna i den andra familjen. Fahida försökte lägga samman allt som viskades i byn och det skrämde henne.
—–
De nötta plaststolarna skrapar mot det hårda golvet när vi flyttar närmare varandra för att höra. Vi har makat en plats åt oss i ett kalt kontorsrum i Mymensingh och jag har bett Tamara, som arbetar för SUS, Kväkarhjälpens partner i nordöstra Bangladesh, att berätta. Hon är en av dem som dagligen sätter sig upp på en motorcykel och tar sig ut i byarna för att stödja olika grupper där främst kvinnor och flickor tränar sig i att ta ansvar för sin egen utveckling och byns framtid.
Nu berättar hon för mig om konsekvenserna av tidiga äktenskap. ”Vi får ta dem till sjukhus. Dom blöder. Dom går sönder.” Tamara spänner blicken i mig innan hon fortsätter sin berättelse. Jag känner hur det svindlar. En majoritet av alla flickor i Bangladesh blir bortgifta före den lagstadgade artonårsgränsen. Många av dem är fortfarande barn; tvingade ut ur sina fattiga familjer och ofta för att bli hunsade i ett nytt hushåll. Kanske bli slagna och ständigt påminda om en ännu inte helt betald hemgift. Kanske få smaka på den fräsande syran och aldrig mera känna igen sitt eget ansikte.
Tamara säger att när Fahida berättat om det planerade äktenskapet beslutade tonårsgruppen som hon tillhör att söka upp hennes föräldrar. Målmedvetna och starka i sin övertygelse gick de genom byn tills de var framme vid Fahidas hem. De som inte fick plats inne det mörka rummet hukade utanför, men hörde allt genom de tunna plåtväggarna; hur föräldrarna först vägrade lyssna men så småningom gav efter. Och de hade gett sitt löfte. Precis så som man bestämt i tonårsgruppen att det måste gå till. De vuxna måste lova och vara bundna i löftet när alla har hört.
Vi har just besökt tonårsgruppen. Rättframt och stolt har de berättat om sitt arbete. Om hur de diskuterat vilka problem som finns i byn, vilka problem som är värst och vad de beror på. Allt mycket noga dokumenterat på stora pappersark. Där står också i vilken ordning de ska ta sig an olika problem och hur de ska gå tillväga. Det är tjugo unga kvinnor, alla klädda i vackra färger och mönster och med hårsvallet hårt åtdraget i nacken. En av dem är Fahida. Hon har fortsatt att gå i skolan. Hon har fortsatt att delta i gruppen för att bättre lära känna sig själv och sin kropp. Hon är en dem som bidrar till förändring. Till möjligheten för unga kvinnor att hävda sina rättigheter och att träna färdigheter som det en dag går att försörja sig genom. Hon är stark. Hon är Fahida.
——-
I SUS tonårsgrupper för flickor ingår systematisk träning i att analysera och finna åtgärder för problem som de själva identifierat. Arrangemanget med tidiga äktenskap kommer alltid mycket högt på listan. För kvinnor är äktenskap före 18 års ålder förbjudna, men familjelagstiftningen från början av 60-talet har mycket låga och oförändrade straffsatser som inte avskräcker.
SUS arbetar med samordning av organisationer som verkar för kvinnors ställning i samhället, däribland Stop Violence against Women och Rokeya Fellow. Begum Rokeya, som i början av 1900-talet stod upp för kvinnors rättigheter och bland annat startade den första skolan för muslimska kvinnor, står som förebild i arbetet. Tillsammans verkar organisationerna – där många kvinnliga jurister ingår – för att lyfta fram frågor om jämlikhet och förändra en föråldrad lagstiftning.
I tonårsgrupperna formas en ny generation av kvinnorättskämpar. Med iver och målmedveenhet skapar de själva de verktyg de behöver för att påverka sin omgivning. Det är sin egen framtid som de formar. Och de gör det väl.
— Görel Råsmark
Skribenten i mitten, omgiven av en grupp tonårsflickor i Mymensingh