Från en retreat om att verka för fred och försoning i vardagen
Ur kväkarerfarenheten 4.1 ”Vad går inte människor i döden för – milliontals och på kommando! Men vad vill vi skänka vårt liv åt – frivilligt och ur inre nödvändighet.” Emilia Fogelklou, 1942
Jag uppfattar att Emilia Fogelklou talar om att välja en verklighet som är radikalt annorlunda än det då pågående krigets. I så fall vad är denna inre nödvändighet som manar oss att frivilligt vandra freds och försoningsvägen? Är det att vi någonstans vet att vi är ömsesidigt förbundna och beroende av varandra i en helhet där alla delar är lika värdefulla och att ömsesidighetens natur är kärlek?
Så här uttryckt i boken Ur kväkarerfarenheten:
4.5 ”Vår visshet om, att varje människa inom sig bär något av det gudomliga ljuset leder till, att vår väg måste vara kärlekens väg hur löjligt barnslig och svag dem än må synas många av våra syskon.” Greta Langenskjöld, 1970
4.23 ”Om alltså varje människa är en potentiell bärare av det gudomliga i världen, då är varje människoliv heligt. Men icke blott en människas liv utan hennes samvete och frihet att tänka och handla hela hennes personlighet. Icke blott det fysiska våldet utan också det andliga blir otänkbart.” Sonja Ehrnwall, 1960
Jesus manar oss att stå i rätt förhållande till varandra. Orden ur Matteusevangeliet har ett hissnande men svårfångat djup.
“Mästare, vilket är det största budet i lagen? Han svarade honom: Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Matt. 22:37-39
Jag anar att en livstid inte räcker för att förstå vad det egentligen betyder att älska Gud och att älska sin nästa så som sig själv. Men genom att leva så förvandlas vi i riktning mot det djupt mänskliga i oss.
Under dagen delar vi erfarenheter av vad som leder till konflikt och vad som leder till försoning. Vad gör att fredsduvan med den grönskande kvisten kommer åter till vår brustna gemenskap? Vi kommer fram till att i konflikter tar man avstånd från varandra, något som rättfärdigas i en process av avhumanisering. Att mildra en konflikt är att upprätthålla människovärdet och inte döma ut varandra och låsa oss i fiendebilder.
”Pacifism blir endast en till illusion om det inte i dess tystnad finns en total öppen och respektfull uppmärksamhet av den andre i kärlek och förståelse… Tystnaden är ett välkomnande accepterande av den andre.” Pierre Lacout ”God is silence”, 1985
Vännerna talar om att vi som samfund saknar dogmer. Det gäller inte bara teologins område. Det gäller i allra högsta grad i våra relationer till varandra. Tystnadens förvandlande kraft hjälper oss att se och tilltala med nya friska ord det av Gud i varje människa.
”Orden måste renas i en försonande tystnad om de ska kunna bära fredens budskap.” Pierre Lacout ”God is silence”, 1985
Vi rannsakar oss i enskild skrivprocess. Var behövs försoning i mitt liv? Vilka människor tar jag just nu avstånd ifrån i mitt liv?
Att vara fredsbyggare kan vara så mycket. I det lilla där man befinner sig… i hemmet, på arbetsplatsen, bland vänner, bland okända… i det stora, i politiken, i fredsfördragen… i samfundet bland Vännerna och vänners vännerna… i det inre med sig själv, med Gud.
”Att leva sakramentalt är att omslutas av Guds oändliga kärlek till var och en och till världen, och att i ljuset av denna kärlek känna och handla i världen.” Daniel O Snyder, ur Erfarenheter 2013
Till sist ett praktiskt råd från 1692 högaktuellt än idag.
”När en person har blivit förolämpad av en annan, tala först med den det gäller och sträva efter försoning mellan er. Viska inte bakom ryggen och förvärra saken genom att få med er andra genom baktalan.” London Yearly Meeting, 1692, i Quaker Faith and Practice 20.70.
— Torbjörn Söderquist