Från en retreat om tystnad och kontemplation i vardagen

Thomas R Kelly var en sökare som lidelsefullt sökte efter ett liv i klarhet, djup och enkelhet. Han sökte efter ”ett adekvat liv som betyder ett liv som intuitivt har fattat alltings natur, sett och känt dess helhet och ställt in sig självt i den. Ett inadekvat liv saknar denna anpassning – därav dess förvridna perspektiv, dess partiskhet och förvirring.” ur förordet till ”Det inre ljuset” av Kelly

Kelly skriver: ”Låt oss tillsammans forska efter hemligheten med en djupare fromhet, ett mer underjordiskt själens tempel där ljuset aldrig slocknar.”

 Vi var en grupp på sex personer som under en dag på Kväkargården delade vår erfarenhet av tystnad och kontemplation i vardagen och vad som hände med oss i mötet med några av Kellys texter från boken ”Det inre ljuset”.  Det vackra vårljuset lyste in genom fönstren och strålade i trädgården och väckte blommorna vilket passade bra till Kellys texter.

”Vännernas samfund växte fram ur återupptäckten av de inre källor varur gudsuppenbarelsen ständigt och oförmedlat flödar. George Fox och kväkarna fann hos varje människa en ”princip” en ”eldstod” i själen. De såg ett inre ljus lysa inom alla som kommit i världen. Då de helgade sitt liv åt lydnad för den levande Kristus inom dem väcktes en ny och djärv medkänsla… Upptända av ljuset i sitt inre gick de ut i världens oro och kallade människor att framför allt lyssna till det av Gud som talade inom dem och att inrätta hela livet efter den inre helgedomens ljus.”

Kellys språk är kristocentriskt, bär en anspråksfullhet och en språkdräkt som inspirerar men också ibland stöter bort och kan göra det lite svårt för vår tids människa att ta till sig. Är vi inte till exempel lite kluvna inför uttryck som helt undergivet och oinskränkt lydnad? Men det gudomliga ljusets logik är inte världens och Kelly uppmanar oss till helig lydnad.

”… jag föreslår er i all ödmjukhet, i all djärvhet på fullaste allvar: att ge sitt liv åt Herren i oinskränkt lydnad. Det liv som strävar efter att vara helt lydigt, helt undergivet, helt lyssnande blir förunderligt helgjutet. Dess fröjder är hänförande, dess ödmjukhet äkta, dess kraft världsskakande, dess kärlek allomfattande, dess enkelhet som ett förtroendefullt barns.

Lydnadens frukter enligt Kelly är ödmjukhet, renhet, lidande och enkelhet.

”Ödmjukhet har sin grund i att Gud ’fullkomlighetens källa’ avslöjat sig för oss så att vi upptäckt att endast han är att räkna med och att alla våra egna ur oss själva framsprungna föresatser ej annat är än halm och strå…”

Renhet

”Den renhjärtade skall se Gud. Detta var för mig en oväntad och förunderlig erfarenhet. Ingen medelgodhet räcker till. Att mäta vårt liv efter medmänniskors mått är inte nog…”

Lidande

”Helig lydnad bär även den frukten att den för oss in i lidandet… Lidandet vidgar hjärtat och gör det större. Vi måste i grunden ompröva vårt bekväma självcentrerade liv.”

Enkelhet

”Till sist ännu en frukt av den heliga lydnaden: det förtroendefulla barnets, Guds barns, enkelhet… väl vetande hur invecklade de mänskliga problemen är slår sig det enkla livets människor igenom till Guds kärlek och håller fast vid honom.”

Att ta på sig för mycket uppgifter till vår stressade tid — Kelly har en del att säga om den splittrade nutidsmänniskan som försöker räcka till åt alla håll.

”Skall vi söka innefatta alla människor i vår personliga omsorg? Nej, detta är Guds funktion. Men han som verkar inom oss lägger på envar av oss vår andel som blir vår personliga uppgift. Livet från centrum är ett himlastyrt liv. Att vi åtar oss en sådan mängd uppdrag beror på vår oförmåga att säga nej. Vi inser att en viss sak måste bli gjord, men vi ser ingen som är redo att göra den. Vi väger behovet mot den tid som står till vårt förfogande och kommer till den slutsatsen att vi nog ändå kunde pressa in den någonstans. Detta är en tankeslutledning, och vi har inte fattat vårt beslut i själens helgedom. Ett ja eller ett nej efter ett tankebeslut måste vi skäl för både till oss själva och till andra, när vi däremot säger ja på grund av inre ledning och därför att vi i vårt väsens grund hört en maningens röst, eller när vi säger nej därför att en sådan maning inte gett oss i vårt inre, ja då har vi endast ett skäl att ge: det är Guds vilja så som jag fattar den. Om så sker har vi börjat följa ”ledningen”. Vi märker då att han som leder oss aldrig för oss in i ett liv av febril brådska och outhärdlig hastighet, vi blir delaktiga i Guds kosmiska tålamod, ty det är i själva verket Gud som är verksam i världen. Det är inte vi som ensamma arbetar, i frenetisk iver att bli färdiga så vi kan ge vårt verk som ett offer åt Gud. Liv från centrum är ett liv av frid och kraft utan brådska. Det är enkelt. Det är självklart. Det är underbart. Det segrar. Det strålar. Det tar ingen tid, men det fyller all vår tid. Det gör vårt livs uppgifter nya och överkomliga, vi behöver inte vara jäktade eller oroliga. Gud sitter vid rodret, och när vårt lilla dagsverke är gjort kan vi lugnt lägga oss till ro, ty allt är gott.”

— Torbjörn Söderquist