Gud är tystnad – referat från en retreat

26:e oktober 2019 hölls retreaten ”Gud är tystnad”, som utgick från tankar i Pierre Lacouts skrift Dieu est silence (1969). Den har översatts till många språk och kommer snart på svenska, med titeln Gud är tystnad i översättning av Eivor Briscoe och Torbjörn Söderquist. Den räknas till den klassiska kväkarlitteraturen.

Pierre Lacout föddes 1923 i Rodez i södra Frankrike och var karmelit 1947–1956. Han sökte senare svar inom psykoanalysen och tog avstånd från karmeliterna. 1960 flyttade han till Lausanne för att undervisa i fransk litteratur och latin. Där fick han kontakt med kväkarna och blev 1964 medlem av det schweiziska ÅM årsmötet, där han var en eftertraktad talare. Så småningom lämnade han även kväkarna, men bibehöll kontakten med samfundet fram till sin död 2009.

Här följer några korta citat, strukturerade enligt bokens rubriker.

1. Gud är tystnad

Den enklaste verkligheten, Gud, är också den som mänskligheten eftersträvat mest att komplicera… låt oss ge den namnet Tystnaden den som andra föredrar att kalla Ordet.

Djup tystnad är den absoluta förutsättningen för religiös erfarenhet. I denna djupa tystnad uppstår en ännu djupare Tystnad, vilken är religiös erfarenhet i dess renaste form. Jag vill uttrycka denna erfarenhet och därför söker jag de rätta orden. Och de rikaste ord jag finner är de enklaste, de tystaste: Närvaro, Inre ljus, Kärlek, Liv. Trots det är jag fortfarande medveten om hur mycket tystnaden är att föredra framför orden.

2. Giv oss idag vår dagliga tystnad

Inre tystnad kan och behöver bli en verklighet i varje ögonblick av våra liv medan vi vanemässigt lever i en andlig omedvetenhet och tillåter våra liv att fyllas med trivialiteter. Våra sinnen och hjärtan är för belamrade för att detta Inre Ljus ska kunna lysa klart.

3. Förberedelse för tystnad

Förberedelse för övningen i tystnad är nödvändig om man vill känna den milda fläkten från Anden. Förberedelsen kräver tankens och hjärtats ödmjukhet, och en vana vid inre tillbakadragenhet. Det är tystnaden själv som förbereder oss för Tystnaden.

4. Tystnadens psykologi

Kontemplativ tystnad är en speciell form av uppmärksamhet. Ju bättre vi förstår det senare, desto bättre kan vi praktisera det föregående. Malebranche* säger till oss att uppmärksamhet är ”en naturlig bön genom vilken vi får möjlighet att bli upplysta av Förnuftet”. Johannes av Korset skriver om kontemplation att det är ”kärleksfull uppmärksamhet”. Uppmärksamhet är att se med andens öga. Filosofen konstaterar att uppmärksamhet är en bön, mystikern att bönen i sin högsta form är uppmärksamhet… Psykologer talar om för oss att uppmärksamhet är en aktiv väntan levandegjord av tro och kärlek… Allt finns att vinna, enligt min uppfattning, genom en sådan jämförelse.

• Fransk filosof, 1638-1715, som försökte förena Augustinus och Descartes doktriner

5. Tystnadens hinder

Det första hindret för kontemplativ tystnad är distraktion, ett tumult av mentala bilder. Sinnet är splittrat till oväsentligheter som förvirrar den religiösa själen, och orsakar förödmjukelse och modfälldhet. Det är en nästan oundviklig erfarenhet. Vi måste vara medvetna om detta för att inte falla in i en sinnesstämning av ofruktsam självanklagelse. Vi måste också ge upp föreställningen om viljans överlägsenhet, vilket är en ren myt. Ödmjukhet är mera kraftfullt än viljan.

6. Konsten att göra hinder användbara

Det finns inget hinder som, när det väl är erkänt och förstått, inte kan bli startpunkten för ett nytt steg framåt men vi måste vara övertygade om att viljan inte av sig själv kan tvinga fram lugn och stillhet. Viljan har en mycket blygsam roll – den samlar ihop flocken och vaktar över den – medan den helige Ande arbetar i hemlighet i djupen…Det finns, trots allt, ett hinder som kan bli ett riktigt besvär därför att det motstår Ljuset – det av habegär uppblåsta jaget. Det finns ingen tystnad där det inte också finns tomrum.

7. Tystnadens stadier

Från det ögonblick en själ börjar detta sökande, har den redan haft någon form av religiös erfarenhet. Pascal: ”Du skulle inte söka mig om du inte redan funnit mig.

”Det första av dessa stadier är nåden av inre avskildhet. Fåret återvänder självmant vid den svagaste signal.

Det andra är inre lugn, nåden av djup frid, av vila i det inre Ljuset. Detta lugn skiljer sig från tillbakadragenhet genom en mera genomgripande inre känsla.

Guds tredje manifestation är förbundets nåd, erfarenheten av annan Närvaro och en allt djupare intimitet.

Till sist, finns där ett slutligt skede, en ännu mera fullständig förening som fullföljer själens djupaste längtan efter helhet. Detta är sammansmältningens nåd.

8. Jesu tystnad

I min aktiva tystnad, ska jag förbereda mig själv på att höra Guds Tystnad. ”När du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig”. (Matt. 6:6)

På detta sätt, finner jag bortom orden den mening som ger dem liv, det eviga Evangelium som uppenbaras i varje ögonblick av historien, i varje själ, oberoende av ras, tradition eller förutsättning. Jämlikhet blir verklighet i det vördnadsfulla väntandets tystnad Privilegier försvinner. Om någon är priviligierad så är det den som är mest ödmjuk och mest mottaglig.

9. Tystnad och pacifism

Hur många pacifister finns där som högljutt proklamerar sina övertygelser? Och bland dessa hur många är tysta själar som förmår lyssna till Gud och till sina mänskliga bröder? Pacifism är bara ytterligare en illusion om den inte är, i sin tystnad, ett totalt öppnande av jaget, en respektfull uppmärksamhet mot den andre, med förståelse och kärlek.

Yttrandefriheten är ett heligt ting som så många regimer har förnekat. Men varför bär den lite frukt i länder där den kan utövas? Därför att alla talar men ingen lyssnar. Varje individ lever i den begränsade värld av ord han yttrar. Varje individ, varje grupp. Orden är inte längre bryggor, länkar från en till en annan. Tal som inte blir lyssnat till, intensifierar bara isoleringen och ökar babblet av tungor. De smarta profiterar på detta.

Referatet är skrivet av Torbjörn Söderquist