Hammarskjölds ”Vägmärken”

I april 2025 höll Tobias Persson ett föredrag om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”, hybrid på Kväkargården och Zoom. Nedan följer ett referat.

Bara den hand som stryker ut kan skriva det rätta.

Dag Hammarskjöld föddes 1905 i Jönköping, men har mest kommit att förknippas med Uppsala. Fadern Hjalmar var landshövding och statsminister (”Hungerskjöld”). Dag hade tre bröder (Bo, Åke och Sten) och stod sin mor Agnes nära. Det är svårt att komma Dag in på livet, han beskrivs allmänt som ett snille. Jurist och nationalekonom, kabinettsekreterare på UD och konsultativt statsråd. Som ledamot i Svenska Akademien efterträdde han fadern Hjalmar. Tillsammans med Erik Axel Karlfeldt är han den andre, som fått Nobelpris postumt (det är inte längre möjligt).

De första gångerna man läser Vägmärken verkar den helt obegriplig. Men ju fler gånger man läser och diskuterar den med andra, desto märkligare blir den. Hammarskjöld var inspirerad av Meister Eckhart (1260-1328), Thomas a Kempis (1380-1471) och Martin Buber (1878-1965). Ju mer man lär sig om dem och Hammarskjölds inre liv, desto märkligare blir Vägmärken. Vid sin död höll Hammarskjöld på att översätta Bubers ”Jag och Du”. Första halvan av Vägmärken, innan generalsekreterarskapet, är sträng, präglad av självtukt och ensamhet. Den andra halvan är mer avslappnad, präglad av tankar på döden.

Inte jag, utan Gud i mig.

Situationen i Kongo handlar om antikolonialism, antirasism och vit överhöghet. Kongo-Brazzaville var en fransk och Kongo-Kinshasa en belgisk koloni. Nuvarande Zambia hette Nord- och Zimbabwe Sydrhodesia (döpta efter Cecil Rhodes, 1853-1902). De hade ett lika brutalt apartheidstyre, som det mer kända Sydafrika. Man bör hålla reda på Kongos dåvarande huvudstad Leopoldville (nu Kinshasa), Katangas huvudstad Elisabethville (nu Lubumbashi) och Stanleyville (nu Kisangani, döpt efter Henry Morton Stanley, 1841-1904). Vidare bör man hålla reda på Kongos president Joseph Kasavubu, 1910-1969) och premiärministern Patrice Lumumba (1925-1961)

Katanga bröt sig ur under ledning av Moïse Tshombe (1919-1969), med stöd av det belgiska gruvbolaget ”Union Minière du Haut-Katanga” och legosoldater. På väg till ett möte med Tshombe i Ndola kraschade Hammarskjölds plan. Den officiella förklaringen var länge ett pilot- eller tekniskt fel. Nu pekar däremot mycket på att planet blev sprängt eller nerskjutet. Hittills har Sydafrika, Belgien, Frankrike, Storbritannien och USA vägrat medverka i FN:s utredningar. Senare tog Joseph Mobutu (1930-1997) över makten som diktator och bytte namn på landet till Zaire.

Vägen, du skall följa den.
Lyckan, du skall glömma den.
Kalken, du skall tömma den.
Smärtan, du skall dölja den.
Svaret, du skall lära det.
Slutet, du skall bära det.

Arvet efter Hammarskjöld lever vidare. På sistone har flera nya böcker och en spelfilm kommit. Dessa spekulerar tyvärr i Hammarskjölds eventuella homosexualitet. Filmen uppfinner en karaktär, den danske vännen Peter, som saknar stöd i verkligheten. Även KG Hammar gör sig till tolk för Hammarskjölds tankar och känslor under den sista resan till Ndola.

När Enhörningen inte fann en partner kallade man den pervers.

Så skriver Hammarskjöld själv i Vägmärken, det är det enda vi vet. Däremot vet vi att han var vän med konstnären Bo Beskow (1906-1989) och att de inredde ett meditationsrum i FN-skrapan på Manhattan. Vill man förstå mer rekommenderas en vandring längs Hammarskjöldleden mellan Abisko och Nikkaluokta eller en utflykt till Backåkra på Österlen i Skåne.

Länkar

”Helgon och maktspelare” av Staffan Carlsson
Filmen ”Hammarskjöld” (Per Fly, 2023)
”Den längsta resan” av KG Hammar
Intervju med Caroline Hammarskjöld, Sigtunastiftelsen Magasin

Om Hammarskjölds död
”Gåtan Hammarskjöld” av Ove Bring
”Who killed Hammarskjold” av Susan Williams