
Hur gör vi jorden hållbar?
Söndagen den 24 februari höll Nicklas Adamsson ett föredrag på Kväkargården om hållbarhet, hur vår livsstil bidragit till en ohållbar utveckling och vad vi kan göra för att bryta trenden, på såväl övergripande som individuell nivå. Detta referat omfattar det huvudsakliga innehållet i föredraget, men är kortat och kompletterat med några förtydligande citat samt en ny avslutning. De åsikter som förs fram är föredragshållarens egna.
Den industriella revolutionen som startade i England och spred sig över Europa ledde till stora samhällsomvandlingar. Land efter land gick under loppet av några århundraden från utpräglad jordbruksekonomi till industriproduktion. Först med hjälp av kolet och ångmaskinen och därefter i allt snabbare takt, med oljans hjälp.
Oljan skulle på gott och ont bidra till att stöpa om samhället i grunden. Teknikutvecklingen gick allt snabbare framåt och levnadsvillkoren för människor i den industrialiserade delen av världen förändrades i samma takt. Sett i ljuset av människans utvecklingshistoria var det tack vare oljan som vi på kort tid kunde åstadkomma allt större samhällsförändringar. Men oljan och den snabba industrialiseringen skapade också problem och motsättningar, vilket bland annat gjorde att de krig som skulle komma att utkämpas under 1900-talet blev mer omfattande och brutala än tidigare.
Ser man till hur industrialismen och det ökade oljeberoendet påverkat klimatet så sker en markant förändring eller försämring efter andra världskriget. Det är nu den moderna samhällsutvecklingen och den ekonomiska tillväxten tar fart på allvar, det är nu vi kommer in i det som brukar kallas ”den stora accelerationen”.
Den kraftigt accelererande mänskliga aktiviteten, inte minst utsläppen av växthusgaser, gör nu alltmer outplånliga avtryck på planeten.
– Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, i
Klimatet & omställningen (2018).
Det hela börjar i mitten av 1950-talet. Vi är då 3 miljarder människor på jorden. 10 år efter 2:a världskriget lägger den industriella metabolismen i högväxeln. Plötsligt ökar, mycket snabbt och i stor skala, det mänskliga trycket på planeten. Vi ser starten på det som vetenskapen idag kallar ”mänsklighetens stora acceleration”.
Och, det som är mest dramatiskt, denna negativa acceleration gäller i stort sätt allt i ”miljön” som utgör grunden för mänsklig välfärd och utveckling. Det spelar ingen roll om vi tittar på utsläpp av växthusgaser, havsförsurning, luftföroreningar, överutnyttjande av mark och vatten, uttunning av ozonskikten, kemikalieföroreningar, avskogning, överfiske av haven […] det sker en dramatisk brytpunkt när den moderna globala ekonomin tar fart […]
– Johan Rockström, professor i miljövetenskap, i radioessän Anthropocen (2 december 2011)
Man brukar säga att det stora uppvaknandet när det gäller synen på hur vår livsstil påverkar miljön är Rachel Carsons bok Tyst vår (1963).
För första gången i världens historia utsätts numera varenda mänsklig varelse för kontakt med farliga kemiska ämnen ända från avlelsens ögonblick till dödens. Trots att de har använts i mindre än två decennier, har syntetiska ogräs- och insektsutrotningsmedel så grundligt spritts ut över hela den levande och döda världen att de bokstavligt talat förekommer överallt. Rester och spår av dessa preparat stannar kvar i den jord som de tillförts i mer än ett decennium framåt. De har trängt in och stannat i kroppen hos fiskar, fåglar, kräldjur och både husdjur och andra däggdjur. De har påträffats i daggmaskar som borrar sig fram genom myllan, i fågelägg – och i människan själv. Ty dessa kemikalier finns nu upplagrade hos ett överväldigande flertal människor, oberoende av ålder. De förekommer i modersmjölken och förmodligen också i våra ofödda barns vävnader.
– Rachel Carson, biolog, i Tyst vår (1963), översatt av Roland Adlerberth
Men redan tidigare under 1900-talet ifrågasattes människans inverkan på naturen. En av dem som gjorde det var författaren och kväkaren Elin Wägner, som med sitt engagemang för fred, feminism och ekologi belyste människans relation till naturen, ofta ur ett kvinnligt perspektiv. I Väckarklocka (1941) skriver hon bland annat:
Det var främmande för den kvinnliga uppfattningen att jorden, plantan och djuren kan behandlas som maskiner som presterar ökad produktion ju mer man matar dem. Främmande likaså att denna ökade produktion gör slöseriet möjligt och nödvändigt. Däremot stämmer det med urgammal kvinnlig uppfattning och metod att försiktighet, hushållning och vård är det rätta sättet att handskas med naturen. På den linjen ligger vägen till återupptäckt av vad som egentligen var människans uppgift på jorden bredvid den att sörja för sitt släktes framgång och försörjning.
– Elin Wägner, författare och kväkare, i Väckarklocka (1941)
Amerikanen Aldo Leopold, som var samtida med Elin Wägner, förordade ett utvecklat etiskt synsätt när det gällde människans förhållande till naturen. Han menade att historien innehöll en etisk expansion i tre steg där det första steget handlade om relationen mellan människor, det andra om förhållandet mellan människa och samhälle, och det tredje steget om människans förhållande till naturen.
Att tillerkänna naturen ett eget värde, en egen rätt var viktigt för Leopold. Idéhistoriker Sverker Sörlin har beskrivit det som att Leopold gick så ”långt i sin ekologiska jämställdhetstanke att han lät de naturliga rättigheterna, erkända för människor, gälla också för naturens medborgare”.
Rätten till liv och frihet, kanske även rätten att eftersträva ett gott liv, måste gälla alla medlemmar av den biologiska gemenskapen. Till skillnad från i samhället, där naturrätten och de medborgerliga fri- och rättigheterna förverkligats genom sociala krav underifrån, kunde dock naturvarelsernas rättigheter bara erkännas och etableras av jordens stormakt: människorna. Om inte människan insåg detta behov hotades i längden också hon själv av ekologisk kollaps.
– Sverker Sörlin, idéhistoriker och författare, i Naturkontraktet – Om naturumgängets idéhistoria (1991)
Leopold samlade sina tankar och idéer i boken A Sand County Almanac som gavs ut efter hans död 1949 utan att göra nämnvärt väsen av sig, men som kom att få stor betydelse i samband med att den ekologiska medvetenheten växte fram på 1960-talet.
Tankar liknande dessa fanns också på närmare håll. I Norge grundade filosofen Arne Næss den ekologiska filosofin, ekosofin, även kallad djupekologi, som förenklat menar att människan är en integrerad del av ekosystemet och att vi har etiska och moraliska skyldigheter i vårt umgänge med naturen.
Næss var med sin holistiska hållning influerad av Henry David Thoreau och av Spinozas tankar om självförverkligande som alltings överordnade intresse. Næss ansåg att principen om självförverkligande inte bara gällde människan, utan allt levande, kanske rent av också den icke levande naturen.
Den norske kväkaren och forskaren Per Ingvar Haukeland samarbetade med Arne Naess och har försökt sammanföra Næss djupekologiska natursynen med kväkardomen, något som han utvecklar i sin bok Himmeljorden – Om det av Gud i Naturen:
Jeg bærer på en uro for framtiden til livet på kloden, for hvordan vi behandler våre medskapninger og vårt felles hjem, men jeg ser også en lysning i uroen der kvekere bidrar med eksempler for en bærekraftig fremtid.
Det er i god kvekertradisjion å ta slik uro på alvor, for det kan komme fra det av Gud i oss som forteller oss om noe vi skal gjøre. Min oru er ikke simpelthen en bekymring, men noe dypere som griper tak i meg og som gjør det vanskelig å sitte helt stille. Jeg opplever det som en skjelving i hjerte og sinn, som om Gud taler direkte til meg om noe vesentlig.
Det dybeøkologiske kvekervitnesbyrdet innebærer en kollektiv utviding av vitnesbyrdet om det av Gud i alle (et livssyn) og fremveksten av det vi har kalt bærekraftsvitnesbyrd (en livsstil). Det er et mangfoldig vitnesbyrd, tuftet på et mangfold av livsfilosofier. Jag har beskrevet min livsfilosofi med ordet Himmeljorden, fordi jeg erfarer en inderlig sammenheng mellom det mange förbinder med Himmelen og med Jorden, og at det er noe av Gud i alt levende og i Naturen.
– Per Ingvar Haukeland, forskare och kväkare, i boken Himmeljorden – Om det av Gud i Naturen (2009)
Andra nordiska kväkare som kan nämnas för sitt stora miljöengagemang är norske Hans Eirik Aarek och svenske Gunnar Sundberg.
*
Att naturen är i behov av skydd och att människan har moraliska skyldigheter att värna det som inte kan värna sig själv har på många sätt och vis också kännetecknat det engagemang som många kväkare och kväkarorganisationer runt om i världen visat, när det gäller att motverka hotet mot naturen och det ekologiska systemet.
Allt sedan rörelsen kom till på 1600-talet har kväkare engagerat sig i frågor där man upplevt orättvisor och felaktigheter. Man har under århundradena, med stort engagemang och inte sällan med risk för betydande repressalier, stått upp för humanare fängelsesystem, avskaffandet av slaveri och som pacifister arbetat för att motverka och förhindra krig.
När det gäller miljöfrågorna, precis som när det gäller andra frågor där enskilda medlemmar engagerat sig, har det ofta fungerat så att frågan burits fram i samfundet som en ”concern”, där man sökt stöd för vidare agerande. Om frågan känts som en angelägenhet för fler medlemmar, och kanske hela samfundet, har den tagits vidare och drivits som en av de frågor samfundet kommit att arbeta med, annars har det inte hindrat den enskilde medlemmen att fortsätta arbeta med sin fråga på egen hand.
När det gäller miljö- och hållbarhetsfrågor har detta under lång tid varit något som främst enskilda kväkare intresserat sig för och på olika sätt försökt föra in i samfundsarbetet. Särskilt det brittiska kväkarsamfundet har arbetat mycket aktivt för att lyfta miljöfrågorna. Man har bland annat gett ut litteratur med praktiska tips och råd som kan hjälpa de lokala kväkargrupperna med sitt miljöarbete. Det har också funnits kurser inriktade mot miljö- och hållbarhet på Woodbrooke, som är kväkarnas studiecenter utanför Birmingham i England.
Likaså har frågan varit aktuell i Norge från och till åtminstone sedan 1970-talet. I Sverige har enskilda medlemmar lyft och drivit miljöfrågorna på olika sätt, utan att det gett några större avtryck i samfundets verksamhet. I USA finns kväkarorganisationen EarthCare Witness som på olika sätt arbetar med miljö- och hållbarhetsfrågor. Även kväkarnas organisation som är knuten till FN, Quaker United Nations Offices (QUNO) arbetar aktivt med klimat- och miljöfrågor.
*
Men hur gör vi då världen hållbar? Vad krävs för att vända utvecklingen? Idag är jordens medeltemperatur cirka 1 grad Celsius över förindustriell nivå. Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris ikraft. Det primära syftet med avtalet är att minska utsläppen av växthusgaser så att medeltemperaturökningen på sikt inte når 2 grader Celsius över förindustriell nivå. Helst ska temperaturökningen begränsas till 1,5 grad Celsius.
Men är detta möjligt? Och vad krävs för att göra det? Allt fler experter tvivlar på det sannolika i att vi kommer att nå 1,5-gradersmålet, eftersom det skulle kräva betydande insatser av världens regeringar. Det är lätt att bli pessimistisk när man tar del av det som skrivs om Parisavtalet och den regelbok för avtalet som förhandlades fram under COP24 i Katowice i december 2018 och ser till de motsättningar som finns dels mellan olika industrialiserade länder med skiftande klimatambitioner, dels mellan industriländer och utvecklingsländer.
Greta Thunberg brukar säga att det är de vuxna som har ett moraliskt ansvar att komma överens och lösa klimatproblemen, eller åtminstone göra rejäla försök att lösa dem. Frågan är dock om man kommer att lyckas att enas om de kraftfulla åtgärder som behövs, eftersom det kräver modiga beslut som många gånger går emot en samhällsutveckling många tar för given.
Är vi beredda att näst intill sluta flyga, är vi beredda att minska vårt bilåkande, är vi beredda att betala mer för maten, att äta mer när- och säsongsodlade svenska grönsaker istället för influgna tomater och exotiska frukter, är vi beredda att minska köttkonsumtionen, är vi beredda att överhuvudtaget minska vår konsumtion?
Mot bakgrund av kunskap om hur politiskt beslutsfattande fungerar är jag rädd att vi kommer att få se en process där beslut visserligen fattas, men är otillräckliga – eftersom den politiska ordningen är sådan att man ogärna vill ta beslut som är impopulära och som slår mot de väljargrupper som krävs för att ge det egna partiet stöd i nästkommande val. Tyvärr är det kortsiktigt tänkande som gör att man hellre beslutar om otillräckliga åtgärder för att tillmötesgå väljarna, än kraftfulla åtgärder som har reell effekt.
Samtidigt finns det också hopp om en mer kraftfull förändring. När Greta satte sig utanför riksdagen den 20 augusti 2018 och inledde sin skolstrejk var hon ensam, idag har hon stöd av tiotusentals skolelever runt om i Europa och på andra platser i världen varje vecka. Det är också glädjande att gruppen Klimataktion skapat den växande rörelsen Fridays For Future runt Greta, där människor i olika åldrar ställer upp och stöttar henne och sprider information om strejker och kommande aktiviteter, bland annat på Facebook. Det handlar om framväxten av en ny bred miljörörelse, som får stöd av såväl ungdomar som vuxna och pensionärer – och av många som aldrig tidigare engagerat sig, men som nu känner allvaret i de klimatförändringar vi redan ser tydliga effekter av.
Under senare år har det dessutom vuxit fram många nya rörelser och initiativ som tar sig an klimatfrågorna på olika sätt. Det handlar om klimatgrupper och omställningsnätverk, men också om ett ökat intresse att odla jorden, för att på egen hand bidra till sin försörjning i större utsträckning och på så sätt dra sitt strå till stacken.
Ett exempel på agerande för att uppmärksamma klimatfrågan var när organisationen Extinction Rebellion genomförde en manifestation på Parliament Square i London den 31 oktober 2018. Man riktade skarp kritisk mot den brittiska regeringens underlåtenheten att agera i klimatfrågan. Till stöd för manifestationen publicerades ett upprop i The Guardian den 26 oktober undertecknats av en lång rad seniora forskare från Storbritannien, där man deklarerar att man inte är främmande för att ta till civil olydnad för att tvinga regeringen till handling.
En av undertecknarna av uppropet var Molly Scott Cato, medlem av Europaparlamentet för de brittiska gröna, professor i ekonomi och tillika kväkare. Samma dag som manifestationen på Parliament Square ägde rum beskrev hon i en artikel i The Guardian sina bevekelsegrunder för att, som hon säger, gå från att vara lagstiftare till att bli lagbrytare, och att det just är regeringens oförmåga att hantera klimatförändringarna som gör att hon har tagit det steget.
Molly Scott Cato faller in i en tradition med mycket gamla anor när hon deklarerar sin övertygelse att inte kompromissa med sitt samvete. Oavsett om det handlar om en etisk-moralisk övertygelse på andlig grund, eller en etisk-moralisk övertygelse som har helt andra förtecken, så får naturen på detta sätt övertygade och grundade bundsförvanter som är beredda att stå upp för det de tror på och som också i vissa fall är beredda att låta sig arresteras och dömas för sin övertygelse.
Och det är i detta ”görande” som jag personligen ser det stora hoppet inför framtiden. Det är när vi gör tillsammans som vi återvinner hoppet om förändring, det är då vi tillsammans skapar förutsättningarna, det är då vi visar politiker, makthavare och affärsintressen att en annan värld är möjlig – att vi kräver en annan värld!
Mot bakgrund av de historiska insatser mot bland annat slaveri, social utsatthet och krig kan kväkare idag göra skillnad även när det gäller vår tids ödesfråga, klimatförändringarna, som hotar att ödelägga livsförutsättningarna inte bara för oss, våra barn och barnbarn, utan för allt liv på jorden.
Nicklas Adamsson är kväkare, samhälls- och kulturanalytiker, omställare och politiskt engagerad.
Följ oss!