Jeanna Oterdahl föddes i ett borgerligt hem i Uddevalla på den svenska västkusten. Hon var ett annorlunda barn, av familjen kallad ”klumpeduns” för att hon rörde sig så osmidigt. Som barn var hon ängslig och olycklig, inbunden och ensam, men redan vid nio års ålder visste hon vad hon ville bli: en poet som den finländske författaren Zacharias Topelius. Hon blev djupt förnärmad när till och med hennes mor skrattade åt hennes föresats.
Barnböcker och barnvisor
Men poet blev hon. 1901, samma år som hon utexaminerades som flickskolelärarinna – det yrke som fanns att tillgå för utbildningssugna unga kvinnor ur de högre samhällsklasserna – debuterade hon med Solhult, en samling barnvisor. Fyra år senare kom Blommornas bok. Några av visorna i den bok sjungs än i dag av barn; den mest välkända visan är den om ”Herr Kantarell” som bor i enebacken. 1909 började Jeanna Oterdahl skriva sagor och legender som i första hand var riktade till barn, men texterna med sitt ljus och mörker, sin vördnad inför livet, kärlek och godhet kunde likaväl läsas av vuxna.
Söker sin livsväg
1909 var också det år Jeanne Oterdahl beslutade att ta en paus från sin lärartjänst för att få tid att skriva samt för att söka sin livsväg. I ett brev till sin vän Ebba Björnström, där hon motiverar sitt beslut, skriver hon:
… vad jag hoppas på av det här året är ej att vinna de eller de kunskaperna – utan att kunna bättre än förut hitta mig själv, finna ut Guds tanke med mig, så att jag ska kunna leva bättre och rikare och mera målmedveten än nu.
Mötet med kväkarna
I romanen En av oss, en vackert utmejslad berättelse med tydliga självbiografiska inslag, beskriver hon sitt första möte med kväkarna, i Oxford 1919. Eva Colbjörnsson, romanens huvudperson och Oterdahls alter ego, hamnar på en kväkarandakt.
… det är en tystnad som inte är lik någon hon hittills förnummit. Den äger all den samlade stillhet som hon funnit därhemma, då skogen slutit sig omkring henne, eller då hon om kvällarna suttit ensam på berget och sett aftonrodnadens färgspel över det blanka vattnet. Men därtill är den fylld av fromma och bedjande människors intensiva liv. Ty de bedja. alla dessa män och kvinnor som sitta runt omkring henne. Deras själar äro samlade i åkallan, inte förstrött och likgiltigt, utan så att luften kring dem mättas av deras böners ande. Den stiger som en stark vind genom det låga rummet, lyfter taket och låter oändligheten välva sig över de små människorna därinne. Här är ett heligt rum, och här bor visserligen Gud. Ingen katedral, hur mäktigt och skönt den än reste sig, kunde ge en starkare förnimmelse av att vara i ett Guds hus än detta vardagliga rum.
Lärarinna
Under alla sina år i flickskolans värld ledde hon någon dag per vecka elevernas gemensamma morgonböner. Tonårsflickorna hade i vanliga fall svårt med dessa allvarsstunder, men när det var Jeanna Oterdahls tur att tala lyssnade de. Hon var frispråkig, hade djupa kunskaper om flickor och deras villkor, så det hon framförde talade ofta direkt till dem.
Morgonandakter i radio
I många år höll Jeanna Oterdahl också morgonandakter i radion och blev därmed en folkkär röst. Hon kom även att predika i olika kyrkor. Helst ville hon inte ställa sig i predikstolen eftersom hon menade att det avlägsnade henne från dem hon talade till att stå ovanför åhörarna, men hon gjorde det ändå när tillfälle bjöds, inte minst för att visa människor att kvinnor också hade en rättmätig plats i dessa mansdominerade revir. År 1909 skrev hon ”O du som ser, o du som vet”, som blivit psalm 227 i den svenska psalmboken; hennes kanske mest kända sång, ”Det strålar en stjärna” från samma år, är en klassiker i den svenska julsångsrepertoaren i körsättning av Ruben Liljefors.
Romaner och noveller
Under 1910- och 20-talet utökade Oterdahl sitt författarskap. Efter sagornas tid kom tiden för romaner och noveller. Några böcker var skrivna för en vuxen publik, men flera handlade om och riktade sig till unga kvinnor. Böckerna blev mycket populära och många översattes till de övriga nordiska språken samt till tyska, franska, holländska och engelska.
Protest mot nazisterna
Första världskriget lämnade inget tydligt spår i Jeanna Oterdahls författarskap. Annat blev det under upptakten till och under andra världskriget. Vid det laget hade hon blivit en känd kulturpersonlighet med stor pondus. Hon deltog livligt i den politiska debatten och som alltid var hon frispråkig och rak. Redan 1936 talade hon öppet om den svenska antisemitismen samt om koncentrationslägren, detta i en tid när många förnekade deras existens. Hon gick till direkt attack mot nazismen och den svenska undfallenhetspolitiken. 1943 publicerade hon i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en dikt som riktade sig mot permittenttrafiken som den svenska regeringen godkänt i juli 1940, tre månader efter att tyskarna ockuperat Norge. Enligt avtalet fick Tyskland transportera trupper och material genom Sverige i syfte att förstärka sitt grepp om vårt grannland. Dikten heter ”Protest” och beskriver skammen hon känner över sveket mot vårt nordiska grannland medan hon ser tågen rulla förbi, fullastade med ”kuggar i våldets maskineri”. Det är allvarligt att dras in i krig, men ”Det finns inget värre i världen än att förneka sig själv”.
Nordiska folkhögskolan
Oterdahl var en hängiven och outtröttlig folkbildare. Under sina verksamma år som lärarinna höll hon ofta föreläsningar för allmänheten. Hon vurmade särskilt för de lägre samhällsklassernas och kvinnornas utbildning. Det stämde väl med tankarna hos den kvinnliga Medborgarskolan Fogelstad, där hon föreläste, liksom med folkhögskolans ideal, som låg henne varmt om hjärtat. Hon blev en av initiativtagarna till Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, där det finns ett meditationsrum som heter Jeanna-rummet.
Religiöst liv som samhällsförvandlande kraft
Jeanna Oterdahl var en djupt religiös människa som sökte en trosform utan dogmer som kunde få sitt uttryck i praktisk handling. Hon inspirerades mycket av Natanael Beskows samhällsengagemang på kristen grund och var under lång tid medlem i Förbundet för Kristet Samhällsliv. Först 1949 tog hon steget in i Vännernas samfund, som hon länge stått nära.
Sharon Gustafsson
Följ oss!