Kväkarteologi – Ett föredrag. Del 5
Kväkarteologi är inget statiskt, utan rör sig mellan poler i olika spänningsfält. Detta sker på individuell nivå men speglas också på samfundsnivå. Rörelserna uppstår när vi som individer får nya upplevelser och vill förändra hur vi uttrycker oss om det andliga livet. Rörelserna kan också ha med förändringar i det omgivande samhället att göra.
Jag har i mitt arbete med kväkarteologi identifierat åtminstone fyra sådana spänningsfält som jag använder för att belysa olika epoker av kväkarnas historia. Min förhoppning är att de hjälper till att skapa en röd tråd i en annars mycket komplex väv av händelser.
Det här är ett refererat av ett föredrag hållet på Kväkargården. Föredragets längd gör att refereratet delats upp i sex kortare delar:
- Del 1. Mitt möte med kväkarteologi genom deltagande i det svenska kväkarsamfundets andaktsliv. Presentation av teologiska spänningsfält.
- Del 2. De första kväkarna, 1647–1666
- Del 3. Restorationens kväkardom, 1667–1689
- Del 4. Kvietismen, 1690–1820
- Del 5. Kväkardomens splittring och diversitet, 1820–1890
- Del 6. Liberal kväkardom, 1890–1950 och liberal-liberal kväkardom, 1950 och framåt
Torbjörn Söderquist
Kväkardomens splittring och diversitet, 1820–1890
Under 1800-talet utmanade en evangelikal väckelse den traditionella kväkardomen, som därmed splittrades. Perioden av enhetlig kväkardom varade fram till ungefär 1820.
Schismen ägde rum framför allt i USA och handlade om det Inre Ljusets auktoritet kontra Skriftens. 1827 skedde den stora separationen i Philadelphia Yearly Meeting, efter oförsonliga bråk om rätten till möteshus, protokoll, böcker m.m. Separationen spreds sedan till andra årsmöten.
Det Inre Ljuset som primär auktoritet – Hicksites (Elias Hicks 1748–1828)
Kvietisten Elias Hicks ifrågasatte skriften och menade att allt äkta religiöst liv kommer ur en inre transformerande gudsupplevelse:
”Ingenting utom en sann och levande födelse av Gud i själen… leder till frälsning.”
Sann försoning kom till genom den korrupta egenviljans död:
”Att se försoningen genom Kristus Jesus död på korset som är vanligt bland bekännande kristna … anser jag vara ett vulgärt fel som för in hädelse i form av primitiv kristendom.”
Man kan inte tolka Bibeln bokstavligt som Guds ord, menade Hicks. Sunt förnuft säger oss att allt i Bibeln inte kan vara från Gud. Den uppmanar bland annat till krig.
Bibeln som primär auktoritet
För de evangelikala gick det inte att lita på den egna erfarenheten, utan det äkta ljuset fanns i Bibeln. Bibeln var solen – och det Inre Ljuset var månen:
”Skriften har gudomlig auktoritet. Eftersom den har dikterats av Guds Heliga Ande är den utan fel …”
Det Inre Ljuset sågs som bedrägligt. Det räckte att tro på den historiske Kristus och hans försoningsoffer.
Väckelseteologin
En intressant del av evangelismen är väckelsen, som var ganska stor och en viktig del av de ortodoxa mötena under andra hälften av 1800-talet. I centrum står en omvändelseupplevelse till den rätta tron, genom vilken man blir heliggjord.
Väckelsen skapade tusentals omvända till mötena. Man skapade nya pastorala system med anställda pastorer för att ta hand om alla omvända. Härigenom utvecklades en ny formalism i form av förprogrammering.
Spänningsfälten
Evangelisering medför att skriften får primär auktoritet för första gången i kväkarhistorien. Bibeln ses som Guds ord.
Trosinnehållet blir också viktigare än formen. Det räcker att tro och det är meningslöst att försöka förändra världen.
Tystnaden nedvärderas. Orden blir centrala, liksom predikande pastorer. Psalmsång införs och starka känslosamma uttryck uppmuntras i väckelseupplevelser.
Rörelsen uppstod ur inre behov. Den tysta andaktsformen hade till del stelnat och behövde nytt liv genom frimodig och levande vittnesbörd. Det fanns också behov av att bryta isoleringen och öppna sig mot övrig kristenhet.