Några tankar om stillhet, av Jeanna Oterdahl, utgiven 1957 i Nordisk Kväkartidsskrift

Om det någonsin i vår värld har behövts människor som kan liknas vid stilla öar i ett oroligt hav, så är det nu. Det tror jag vi kan alla vara ense om. Men vi kan också vara ense om att det aldrig varit svårare för oss att bli sådana människor, än vad det är nu… Ständigt reses nya hinder för vår strävan att vinna den ro som skulle vara av så stor betydelse för oss själva och för vår omgivning, inte bara den närmaste. Stillhet sprider sig liksom oro. Hur ska vi bete oss för att i någon mån erövra själens stillhet i hela vår yttre livsföring? 

Jag föreslår att vi börjar utifrån med sådant som kan vara tillgängligt för alla, oavsett vår religiösa inställning.  

Är det inte så att det vi kallar rytm i många avseende innehåller något av vila och ro? Havets rytmiska böljeslag, där vi ligger utsträckta på stranden, det välkända landskapets rytmik, ja kanske också det för första gången seddas, kan ge vår själ något av trygghet, om vi förmår att lugnt överlämna oss åt dem. 

På samma sätt förhåller det sig med den rytmiska växlingen av arbete och vila. Det betyder något att man verkligen förmår åstadkomma en sådan lugn växling… 

Nära kravet på rytmisk livsföring står kravet, det vill säga om det blir ett krav, om vi verkligen eftersträvar den stillhet som vi ville tala om – alltså kravet på att lugnt vila i det vi just är upptagna av, vare sig det är någon form av arbete, manuellt, teoretiskt eller vad man kan kalla andligt, eller något annat. Vila, det är att så trofast som möjligt vara upptagen av det moment av arbetet, av vår sysselsättning, som vi nu är inne i, utan sidoblickar mot annat och utan att ängsligt sträcka oss mot arbetets resultat. Resultatet föds ur det många kärleksfullt fullbordade små arbetsmomenten, men riskeras genom att dessa mer eller mindre negligeras, därför att vi fäster tanken vid det fullbordades utseende. “Det gäckade bemödandets lag”, som vi väl alla i större eller mindre grad haft att lida under, talar om vådan av att ej lugnt låta sig fångas av arbetet nu: detaljens fullbordande. Det är självklart att den ena eller andra detaljen inte får växa på det helas bekostnad, men det är i viss mån en annan sak. 

Detta att lugnt vila i det vi förehar gäller inte bara det vi kallar arbetet, utan alla dagens uppgifter och sysslor, små eller stora. Bland andra också dagens första handling. 

Lycklig den som vant sig vid att rikta sin första tanke uppåt – inåt kan vi också säga – som så snart han stigit ur det omedvetnas djup, förmår att tänka Gud och överlämna sig åt honom. Tio minuter, fem minuter, innan man lämnat sängen. “Men” för att tala med Natanael Beskow,” bön är icke blott de varma och innerliga ord du talar med Gud i en stilla stund: bön är varje rörelse i din vilja hän mot Gud – bön är varje tanke som söker honom – varje strävan att leva efter hans vilja.” Bön är – skulle jag själv vilja säga – en inställning, en konstant hållning, och så: lyssnande och lydnad. 

Innerst i stillheten bor Gud. Det är honom, vårt ursprung och vårt mål, som vi sträcker oss mot i den stilla andakten, ack, ofta så osäkert, så trevande, ofta störda av fladdrande tankar. – Tror jag ens på Gud? frågar vi oss kanske. Är jag viss om att han är? Och om jag är det, är inte min längtan mot honom alltför svag? Hur ska han kunna förnimma den? Om vi förgäter i vår sorg över vår alltför svaga längtan att just den sorgen ingenting annat är än längtan efter honom som alltid är där, som alltid är färdig för oss, hur svaga och ovärdiga vi än tycker oss vara. 

-Men jag känner ingenting, säger någon, säger kanske många. Jag känner inte ringen tryckt på min hand och skorna satte på mina fötter. – Vem har lovat att vi ska få “känna”? Förnimmelse av känsla i det religiösa livet, liksom på livets alla områden, är en temperament sak. Vet vi, ur vårt innersta medvetande att vi väl tillhöra Gud, att vi inte vill behålla för oss själva en enda vrå av vårt inre, ingenting, som inte han behärskar, kan vi då inte “lugna och stilla vår själ” och lita på att vi trots allt är barn i fadershuset, att vi bär inom oss “det av Gud”? 

Själens stillhet, vilan i Gud, som medför vilan i oss själva, vilan i vårt arbete, i allt vad vi förehar, denna själens stillhet är väl för de flesta inte någon konstant… 

Det finns alltför många orosandar, inom och utom oss, som vill störa den inre stillheten. Och ändå är det väl så, att den människa som medvetet, stundom omedvetet, oavlåtligt sträcker sig efter Gud, småningom blir en av de stilla öarna i tidens upprörda hav och undfår förmågan att dämpa oron också hos andra. 

// Texten ovan är ur ett föredrag av Jeanna Oterdahl och trycktes i Nordisk Kväkartidsskrift 1957.