Om Kväkarnas beslutsprocess

Kväkarnas beslutsmetod är speciell. Här beskrivs den av Chris Lawson, en kväkare i Storbritannien som också var anställd vid Woodbrooke studiecenter i Birmingham. Artikeln skrev ursprungligen på engelska och publicerades i norska Kvekeren 1997. Texten är lika aktuell idag som då.

När kväkargrupper tar beslut

En person som deltar i ett kväkarnas beslutsandakt för första gången kommer att märka flera drag som skiljer kväkarprocessen från andra gruppers beslutsprocesser. Ett sådant drag kan vara att kväkarna inte håller omröstningar, ett annat kan vara att besluten skrivs ner under mötet, och ett tredje kan vara själva mötesledningen som ger diskussionen struktur utan att ledaren framför egna åsikter om vilket beslut som ska fattas. Den som leder mötet på detta sätt kallas ombud, och har klart en roll i att främja ärendesprocessen, utöver ren protokollskrivning. Observatören kan också märka att det finns en atmosfär av uppmärksam lyssning till alla inlägg, och att ingen kämpar för en specifik synpunkt; istället söker man det som gruppen som helhet anser vara rätt.

Tystnad och lyssnande

Om man frågar en av kväkarna i gruppen skulle denne tala om att gruppens syfte är att ”söka Guds vilja”. Detta är ju vad alla kristna grupper hävdar att de gör när de tar sina gemensamma beslut. Jesu ord ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matteus 18:20) är grunden. Kväkare betonar att när man är under Kristi levande andes ledning kommer detta att ge en stark upplevelse av enhet i gruppen, en känsla av att beslutet är rätt. Därför finns det inga omröstningar, utan en bönens lyhörda attityd och en gemensam strävan efter det rätta beslutet. ”Andaktsmöte för beslut” (Meeting for Worship for Business) är ord som används för att uttrycka detta. Den samma vakna, förväntansfulla lyssningen som kännetecknar en kväkarandakt måste också följa med in i beslutsmötet. Tystnaden vi har i början är inte en öppningsritual, utan samlar oss till ett skapande gemenskap. Andaktstystnaden borde vara närvarande genom hela mötet och hålla gruppen samlad under de upplysningar som ges, i allvarliga och sorgliga ärenden, när vi skrattar och när vi beslutar hur protokollet ska formuleras.

Guds skapande ande

Orden ”söka Guds vilja” kan alltför lätt uppfattas som om vi letar efter en nyckel som ska öppna en kista där Gud på förhand har lagt det rätta svaret. Den bilden är alltför statisk för mig. Jag föredrar att se det som att Guds skapande ande arbetar i oss och ger oss kraft att se möjligheterna och vägen framåt i förhållande till de problem eller behov vi arbetar med. Som Ole Olden uttryckte det (i en text som fortfarande finns med i det brittiska årsmötets textsamling om kväkertro och -praxis) ”Man måste utforska hela fältet av religiös erfarenhet.” I våra beslutsmöten ägnar vi oss just åt den typen av utforskning.

Gemenskapen

Vi genomför vår utforskning som grupp. Som kväkare har vi en gemensam tro på att Guds närvaro kan upplevas på ett speciellt sätt genom gemenskapen i gruppen. Sättet vi genomför beslutsmöten på kan hjälpa vår gemenskap att växa starkare, eller så kan vi komma att splittras. Många frågar: ”Kan Gud verkligen bry sig om färgerna på väggarna i köket till möteslokalen?” Jag tror verkligen inte att själva färgen har någon betydelse alls. Men jag tror på fullt allvar att det har stor betydelse hur vi arbetar tillsammans som grupp, till exempel för att komma överens om denna färg. Ju mer vi kan hålla ihop i kärlek och respekt för varandra och i vår vilja att följa dit Anden leder oss i affärsmötena, desto bättre kan vi samlas i våra andakter.

Dagordnings ärenden

På dagordningen i ett kväkaffärsmöte, oavsett om det är ett månadsmöte eller ett årsmöte, kommer det att finnas några ärenden vi ska ta hand om eftersom de berör medlemmarna i samfundet, som födslar, dödsfall, ansökningar om medlemskap. Det kommer att finnas några som rör gruppens gemensamma liv, som sammankomster för lärande, val till befattningar i samfundet och ärenden som berör vårt vittnesbörd och vår synlighet i storsamfundet. Alla dessa ärenden är viktiga för att stärka livet i gruppen och för att bekräfta att vi inte lever för oss själva ensamma.

Ombudens roll

Ombuden har en särskild roll i ledningen av affärsmötena. Ombudsuppgiften är en roll man har för hela gruppen. Det handlar om ledarskap genom att hjälpa saker att framskrida, inte att dominera. Det handlar om färdigheter i att lyssna istället för att framföra egna åsikter, och det handlar också om noggranna förberedelser, men inte om att föregripa besluten. Det är skrivarna som introducerar punkterna på dagordningen efter hand, och antingen kommer en av dem eller en annan medlem att ge bakgrundsinformation om ämnet, så att alla har den information som är nödvändig för att kunna fatta ett beslut. Kanske har andra mer information att tillföra. Efter hand kommer ombudet antyda att tiden kan vara inne att närma sig ett beslut, och mötesdeltagarna kommer att börja säga vad de känner kan vara rätt att göra. Det är inte nödvändigt att alla talar. När två eller tre har antytt en gemensam riktning kan andra visa sitt samförstånd utan att tala. Ombudets roll är att fånga upp vilken riktning beslutet tycks ta och spegla tillbaka det till gruppen, för att sedan gradvis formulera ett protokoll som sammanfattar beslutet och de motiv som det kan vara användbart att inkludera för framtiden.

Ett ombud måste kunna lita på att mötet kommer att ge det nödvändiga stödet, från att föreslå förbättringar i texten till protokollet till att kunna hitta konstruktiva lösningar på problem som kan uppstå. I denna roll kan det vara nödvändigt för ombuden att påminna medlemmarna om när det skulle vara användbart med korta andaktsfulla pauser mellan de talade bidragen, be om förbön medan han eller hon arbetar med texten till protokollpunkterna, eller be om att de som vill säga något vänder sig till ombuden och inte talar direkt med varandra.

Samarbete

I vissa möten är det vanligt att ombudet både leder mötet och skriver protokollet. Andra möten har ordningen att det finns ett särskilt ombud för att formulera protokollet. Vanligtvis är det bättre för mötet om två personer samarbetar vid ombudsbordet (och med att förbereda ärendena). Om ombudet har personligt intresse i ett ärende som diskuteras, är det viktigt att meddela detta och säga när det som sägs är personligt och inte i rollen. Jag har varit på möten där ombudet har bett någon annan att leda mötet när det gäller ärenden där ombudet har egna intressen, så att han eller hon fritt kan delta i diskussionen och inte är bunden av dubbla roller.

Vägar framåt

Vad händer när en person inte kan känna samhörighet med ett beslut som resten av gruppen verkar vilja fatta? Kväkarmetoden föreslår flera lösningar på en sådan situation. Å ena sidan måste resten av gruppen vara öppen för att höra grunden för oenigheten; det kan ju vara så att denna person har sett en väg som visar sig vara enligt Andens sanna ledning, och då är det viktigt att resten av gruppen tar emot utmaningen.

Å andra sidan måste den som står ensam vara villig att acceptera att deras personliga åsikt inte delas av gruppen och inte är den väg som gruppen som helhet har blivit ledd till, och han eller hon får därför inte stå i vägen för det beslut gruppen till sist kommer fram till. I vissa kväkersamfund kan den som har starka invändningar be om att deras oenighet nämns i protokollet, även om de inte kommer att stå i vägen för att beslutet genomförs.

Som en tredje lösning kan skrivaren eller någon av de andra Vännerna föreslå att en period av tystnad skulle kunna vara till hjälp innan man går vidare i diskussionen. Genom en sådan bönestund där var och en för sig själv överväger situationen på nytt kan en helt ny lösning framkomma. Andra kan komma att se skäl att vänta. Man kan söka råd från särskilt erfarna kväkare. Om beslutet kommer att ha särskilt stor betydelse kan det vara viktigt att skjuta upp saken, kanske tills en mindre arbetsgrupp har fått möjlighet att arbeta vidare med ärendet tillsammans med den som var oenig, för att presentera ärendet för mötet med en ny utredning.

En process som har fungerat över tid

Kväkare tar inte äran för att ha uppfunnit denna beslutsmetod, denna inställning till beslutsprocessen, men de har hållit fast vid den under mycket lång tid och överallt där kväkarmöten har bildats. Formen på beslutsprocessen binder kväkare samman i en gemenskap som är starkare än teologiska trosuttalanden eller gemensamma gudstjänster. Det finns mycket i denna beslutsmetod som med fördel kan överföras till andra situationer, men ”det yttre referenspunkten” som att ”söka Guds vilja” innebär ger metoden ett särskilt syfte för dem som har Guds vilja som mål, som sträcker sig bortom att söka konsensus mellan människor.

Att vara lyhörd

Det är viktigt att vara lyhörd för dem som inte har möjlighet att vara närvarande vid ett visst beslutsmöte. Nu är det en del av varje medlems ansvar att delta i gruppens gemensamma liv och acceptera de beslut som tas inom Samfundet vid de ordinarie beslutsmötena. Det kommer troligtvis varken vara praktiskt eller förväntat att alla deltar i varje enskilt beslutsmöte. Det måste därför finnas god kontakt mellan dem som har varit närvarande och dem som inte kunde delta. När svåra frågor diskuteras kan det vara användbart om de som är närvarande kan återge tankar från dem som inte kunde närvara, och även att man samtalar med dem som inte var där efter mötet. Kommentarer om att det finns ”dem” som tar alla beslut, eller uttalanden som ”Jag var ju inte där, så detta är inte bindande för mig”, är uttryck för allvarliga kommunikationsproblem och antyder att den som talar inte känner sig som en del av gruppen.

Vad Kärleken begär av oss

I alla situationer som har koppling till beslutsmöten är det av grundläggande betydelse att tydligt förstå både vikten av att upprätthålla känslan av gemenskap i gruppen och det faktum att vi alla är i färd med att utforska vad Gud kallar oss till här och nu. Vi når aldrig fram till ett beslut en gång för alla, bara till en förståelse av vad som är rätt för oss just nu. Vid mitt Årsmöte säger medlemmarna ofta, ”Det hoppas jag” (”Hope so” på engelska) när ombudet frågar om förslaget till protokollstext kan godkännas. På detta sätt uttrycker de ödmjukt att de hoppas att de har förstått ”Guds vilja” korrekt, att de kommer att leva efter det beslutet, men att de fortsätter att vara öppna för ny insikt i framtiden. Oavsett hur man väljer att uttrycka sitt godkännande är det viktigt att hålla denna attityd levande, att vi är de talrör som Anden verkar genom. Då kan det visa sig att vi är kapabla att åstadkomma mer än vad vi annars kunde förvänta oss.

---

Här kan du läsa mer om Kväkarnas beslutsmetod.