Rapport från ett dialogmöte på UD

I samband med krigsutbrottet i Ukraina den 24 februari skickade Fredskommittén solidaritetshälsningar till kväkarna i båda Ukraina och Ryssland.

Den 23 mars deltog Håkan Carlsson, medlem i Fredskommittén, som representant för kväkarsamfundet i ett terminsvis återkommande dialogmöte anordnat av UD:s enhet för nedrustning och icke-spridning (UD-NIS).

Till dessa dialogmöten – där aktuella utrikespolitiska frågor belyses – kallas regelmässigt representanter ur civilsamhället, exempelvis Amnesty International, Svenska Läkare mot Kärnvapen, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Referat från dialogmötet

Onsdagen den 23 mars inbjöds kväkarsamfundet att delta i ett dialogmöte anordnat av UD:s enhet för nedrustning och icke-spridning. Som medlem i Fredskommittén representerade jag samfundet. Tjänstepersoner från enheten höll i dialogmötet och svarade på frågor. Ett tiotal olika organisationer från civilsamhället hade kallats.

På dagordningen fanns frågor om olika internationella avtal gällande krig och vapenbruk. Exempelvis är kemiska vapen och klusterbomber förbjudna. Märkligt nog finns inget förbud mot användning av kärnvapen. De ursprungliga kärnvapenländerna har uttryckt att ”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och ska därför aldrig utkämpas”. Något säger mig att denna logik inte stämmer?

Mötet började med en kort presentation och genomgång av dagsläget. Kriget i Ukraina kändes plötslig mycket nära och en känsla av obehag drabbade mig. Dock kändes det också lite högtidligt att vara med på mötet. Jag är tacksam och stolt över för att bo i ett land där man har möjlighet att vara med och ge sin syn på olika saker.

En fråga som kom upp var varför Sverige inte har fördömt användandet av klusterbomber i Ukraina. Det förklarades med att uppgifterna är svåra att dubbelkolla och att man inte vill kommentara på osäker grund.

Frågan ställdes också om hur den svenska vapengåvan till Ukraina kunnat ske. Svaret var att det är en exceptionell gåva i en exceptionell tid och att man bedömer att det är det bästa för svensk säkerhet.

Man diskuterade riskerna för att små och lätta vapen riskerar att säljas vidare till andra krig och till kriminella grupper efter krigets slut.

Man nämnde också kort kvinnors speciella utsatthet i krig och riskerna med att cyberutrustning kan komma att användas där den kränker mänskliga rättigheter. Det pratades mycket om möjligheter att komma överens och de många svårigheter som finns i FN och andra forum.

En förhoppning är att man åter förbjuder användningen av personminor. Förbudet togs bort under Trumps presidentskap och kan därför kanske återinföras under Biden.

Jag känner en viss hoppfullhet över att så många kloka människor intresserar sig för dessa frågor.

Mötet avslutades. Själv tänker jag att nu är det krig. Och sen?

Det bästa för svensk säkerhet tror jag är att länder i vår närhet utvecklas till rättssamhällen med demokratiska styren.

Kan vi bidra till en utveckling i en sådan riktning?

– Håkan Carlsson