Rättighetsbaserat arbete och jämlikhet i Nairobi

Rättighetsbaserat arbete och jämlikhet i Nairobi

Den 5-9 november 2012 i Nairobi arrangerade Svenska Missionsrådet “International Seminar on the Rights Based Approach and Gender Perspective”. 

Vad blir summan av att 40 människor från 15 nationer, och representerande 30 olika organisationer, under fem dagar bearbetar frågor omkring rättighetsbaserat arbete och jämlikhet?

Svaret är att det inte låter sig summeras och att – om det vore möjligt – så skulle summan vara något annat och något mer än en enkel addition av delarna.

Den konkreta indelningen av deltagarna bestod av hemgrupper. Runt mitt bord var vi samlade från Kambodja, Nigeria, Egypten, Thailand, Uganda, Sydsudan och Sverige. Kittisak, som kommer från norra delen av Thailand berättade för mig att han för cirka tjugo år sedan läst utvecklingsfrågor i Birmingham, att han då bott på Woodbroke och deltagit i andakten. Med värme talade han om sin tid på Woodbroke.  Moses, från Sydsudan, berättade att hans engagemang i  Alternative to Violence  Programme stöds av tyska kväkarhjälpen.

Vi började med att fördjupa vår syn på vad som utgör mänskliga rättigheter (human rights, HR) och hur dessa är kopplade till värderingar och mänsklig värdighet (dignity). De mera formella definitionerna kompletterades av Juliet, från Uganda. Hon reste sig upp och beskrev rättigheterna utifrån ett personligt perspektiv. ”I am me.”

Att gå från att tänka i termer av att möta behov (needs based approch) till att tänka i termer av att hävda mänskliga rättigheter (rights based approch, RBA) innebär att gå från ett handlingsmönster där olika rättigheter kan prioriteras och tillmätas olika betydelse till att se de mänskliga rättigheterna som odelbara (indivisable and unalienable). Det är också att gå från ett perspektiv där individer ses mera som objekt för olika insatser till att ses som aktiva subjekt som utvecklar förmåga att kräva sina rättigheter (empowerment).  De är då inte längre passiva mottagare (beneficiaries) utan aktiva deltagare. De väntar inte på att löften om hjälp ska infrias utan kräver rättigheter som samtidigt innebär skyldigheter. I utvecklingsarbete innebär detta att gå från tillhandahållande av tjänster (service delivery, SD) till ett rättighetsbaserat arbetssätt, RBA. I samband med ett studiebesök beskrev Habbie, från nordöstra Kenya, hur NGOs (non governmental organisations) skapat beroende och raserat traditionella system genom att bistå med humanitärt stöd utan långsiktighet.

Under dagarna betonades att det inte råder ett motsatsförhållande mellan service delivery och RBA. Det är cynism att tala med en människa om human rights om hon hungrar! Omedelbara överlevnadsbehov måste mötas. Någon deltagare påpekade att också här finns möjlighet att stärka människor, genom att till exempel fråga efter deras matkultur och se till att ge det som efterfrågas. Någon berättade om en sed i urkyrkan: att när jag ger dig min tallrik som innehåller tillräckligt med mat så får jag samtidigt din, kanske halvtomma, tallrik; vi är båda givare och mottagare. När akut hunger är mättad är målet att säkra livsmedelsförsörjning (food security). Detta beskrevs som en mycket viktig del i de projekt som handlar om att stärka människors förmåga till egen försörjning.  Food security är inte bara att kunna mätta den egna familjen men också att veta hur man förbereder sig för torkan eller de stora regnen.

När NGOs arbetar med service delivery  (till exempel skolgång eller grundläggande hälsovård) så är det en del av helheten och har ett djupare syfte. Genom non-formal primary education (NFPE) får en del av de fattigaste barnen i nordöstra Bangladesh undervisning. Med alfabetet följer också stolthet, självkänsla och ökad medvetenhet. Föräldrar får hjälp att organisera sig så att de kan ställa krav på fortsatt skolgång. Om mammor ingår i självhjälpsgrupper så har de ett forum för att diskutera olika frågor och stötta varandra. När SUS (Sabalamy Unnayan Samity) beskriver varför man bedriver NFPE så är det inte ”bara” för att påbörja formell utbildning utan det är en uttalad aspekt av organisationens förändringsteori (theory of change).

Under åren 2009-2011 gjordes en utvärdering av RBA inom SMC. Ett antal projekt studerades ur olika aspekter och ett antal lärdomar kunde dras, till exempel:

– De projekt som varit mest framgångsrika är de som haft en mix av SD och RBA, ”a comprehensive approach”.
– Även då projekt haft andra syften, till exempel food security, så har de bidragit till mobilisering och organisering av deltagare.
– Betydelsen av förebilder. Förebilder kan behövas på olika nivåer. Om lokala beslutsfattare är positiva till ett projekt, blir det lättare för de fattigaste att bejaka det.
– En del grupper, t. ex. människor med kognitiva funktionsnedsättningar, har andra människor som företräder dem. Så långt det är möjligt ska människor själva föra sin talan. Då de inte kan göra så, får det inte leda till icke-agerande.
– I de sammanhang då människor företräds av olika representanter är det viktigt att se hur dessa fått sin legitimitet. Har deltagarna i projekten fullt inflytande eller finns det andra intressen?

I olika grupparbeten fick deltagarna bidra med synpunkter inför kommande guidelines om RBA och arbete med jämlikhet. Det betonades att gender inte handlar specifikt om kvinnor, utan om relationen mellan kvinnor och män.

Principerna i RBA är:

– participation (delaktighet)
– accountability and transparency (ansvarighet och transparens)
– non-discrimination (icke-diskriminering)

Participation kan beskrivas både som en metod och som ett mål och ska vara vägledande i alla delar av ett projekt: planning — designing – implementing – monitoring – evaluating.  Tyvärr ses participation ofta som viktigast i implementering och blir förbisett redan i planeringsfasen. Det är givet att deltagarna ska vara med och äga processen redan i den första analysen då man ser vilka problem som finns, vilka orsaker som kan spåras, vilka effekter som problemen ger upphov till och hur man så småningom tänker att problemen ska kunna lösas. Som en risk med participation nämndes att andra intressen kan ”kidnappa” processen. När deltagarna har representanter kan sådana ha egna agendor.

Accountability handlar om relationen mellan de som hävdar sina rättigheter (rights holders) och de som hålls ansvariga (duty-bearers).  Lokala och statliga myndigheter kan beskrivas som legal duty-bearers medan föräldrar representerar moral duty-bearers.  För att olika aktörer ska kunna ställas ansvariga krävs insyn på alla nivåer.

Non-discrimination handlar om att var och en är ”entitled to his/her human rights without discrimination on any ground”. Speciell uppmärksamhet måste ges till grupper som kan betraktas som särskilt sårbara. Också i dessa grupper finns det styrkor!

Ett exempel på diskriminering: Av världens analfabeter är 2/3 flickor och kvinnor. Dessa står för 60-80% av all matproduktion men äger mindre än 2 % av all mark.

Under dagarna hölls ett antal presentationer från olika projekt. Vi fick till exempel höra om arbete med att stärka marginaliserade stammar i södra Indien, om skydd och stöd till sexuellt utnyttjade flickor i Kambodja och hur änkor utan inkomst i Egypten lär sig att försörja sig själv och sina barn. Externa gäster berättade om arbete med att skapa ett samtal fritt från all diskriminering av kvinnor (Federation of Women Lawyers in Kenya), om hur man skapar nätverk för att påverka myndigheter (African Platform for Social Protection) eller hur svenska ambassaden – genom SIDA – bidrar till landsbygdsutveckling (Mainstreaming RBA to Swedish supported programmes).

En heldag var avsatt för studiebesök. Rimu besökte skolor med projekt omkring sexualitet och hälsa för ungdomar, Showpoun besökte kommittéer som arbetar med påverkansarbete i förhållande till myndigheter och jag besökte en kenyansk paraplyorganisation för barns rättigheter, Kenya Alliance for Achievement of Children.

Kenya ligger i framkant ifråga om utvecklande av konventioner omkring rättigheter.  Så finns till exempel ett imponerande program för hur barn ska kunna framföra sina åsikter på olika nivåer. Och samtidigt: Kenya är ett av världens mest korrupta länder.

Av hela kontinentens befolkning är 20 % mellan 15-24 år, en grupp som står för 60% av de arbetslösa.

Ett viktigt arbete inom hemgrupperna var att bidra till utvecklingen av SMC kommande guidelines for RBA and gender.

En personlig utmaning för var och en var att svara på frågan vad vi vill ska ha åstadkommits i våra egna organisationer inom sex månader. Svaret fick vi skriva ned på vykort som samlades in och som kommer att skickas till oss om ett halvår. På mitt vykort står det ”… that we have our own RBA statement” Jag har också skrivit att frågor om hållbarhet och transparens inte bara gäller partnerorganisationer utan också medlemsorganisationer som Quaker Service Sweden och att ämnet bör diskuteras.

Flera gånger under veckan frågade jag Rimu och Showpoun om de fått del av erfarenheter som kan vara till nytta inom SUS. Båda svarade direkt ja på den frågan. Det är inte säkert att det blir av att Showpoun besöker projekt i Kambodja eller att Rimu får besök att en av deltagarna från Nigeria (jag hörde uttryckliga önskemål) men bara detta att vi känner samhörighet med utvecklingsarbete i andra delar av världen är gott.

Det formella sessionerna med genomgång av teoretiska begrepp kompletterades väl med personliga samtal över en tekopp.

Några ord från en av deltagarna får avsluta sammanfattningen:

”If you want to walk fast
you better walk alone.
If you want to walk far
let’s walk together.”

— Görel Råsmark

 

Svenska Missionsrådet (SMR) är en s.k. ramorganisation som har i uppdrag att förmedla Sida-bidrag till medlemsorganisationernas olika projekt, däribland Kväkarhjälpens. Sabalamby Unnayan Samity (SUS) är partnerorganisation och genomförare av projekt. Samarbetet mellan SUS och Kväkarhjälpen syftar till att ge SMR underlag för att fatta beslut om bidrag samt att redovisa hur projekten genomförts.