Referat från en retreat: Om att dö – Döden och livet
Retreaten Om att dö – döden och livet hölls på Kväkargården 25 november 2017. En av retreatledarna, Torbjörn Söderquist, har skrivit ett referat av de tankar som ledde till retreaten – och de tankar som retreaten väckte:
Att förstå döden – och livet
Livet och döden är naturligtvis ytterst ofattbara realiteter. Hur skall man fullt ut kunna förstå vad det är att leva och, än mindre, hur det blir att dö? Många vishetstraditioner kan ge en fingervisning och talar samstämmigt om betydelsen av döden för livet – och av livet för döden.
Ni vill veta dödens hemlighet. Men hur ska ni finna den, om ni ej söker den i livets hjärta?
(Kahlil Gibran, ur Profeten, 1923)
Man kan egentligen bara leva i förhållande till döden, säger existentialisterna. Ett sätt att bli vän med döden är att vi dagligen påminner oss om vår dödlighet, memento mori. Då kan vi leva med ett medvetande om döden, vänja oss vid den och låta det faktum att vi ska dö färga av sig på livet, ge det en speciell kvalité.
Kan du besinna din egen död och dina näras död? Om vi accepterar dödens faktum, befrias vi att leva mera fullt. Vid förlust av närstående, ge dig själv tid att sörja. När andra sörjer, låt din kärlek omsluta dem.
(Quaker Faith & Practice, 1.02.30, 1990)
Att sluta fly från det oundvikliga
Den buddistiska traditionen vill lära oss att acceptera dödens realitet och inte försöka fly undan dess obeveklighet.
I livets förutsättningar ingår att bli gammal.
Det finns inget sätt att undgå att bli gammal.I livets förutsättningar ingår att hälsan försämras.
Det finns inget sätt att undgå försämrad hälsa.I livets förutsättningar ingår döden.
Det finns inget sätt att undgå att döden.Alla relationer till det som är mig kärt och till alla jag älskar kommer att förändras. Det finns inget sätt att undgå att en dag behöva skiljas.
Jag får tillbaka resultatet av mina handlingar, mitt tal och mina tankar. Genom mina handlingar lever jag vidare.
(Thich Nhat Hanh, ur The world we have, 2008)
Att gå döden till mötes
Vi dör inte bara en gång, utan kanske flera under ett liv. Vi bryter upp ur ett sammanhang och lämnar något, oåterkalleligt. Vi kan inte gå tillbaka till det liv som var. Vi dör från något och föds på nytt. Förbluffande ofta beskrivs döden som en vän som för oss från en redan fullbordad existens till en annan.
Gnosis var en tidskrift för en andlig kultur som drevs av Björn Sahlin under 80- och 90-talet. I nummer 2 1989, ett specialnummer om Emilia Fogelklou, hittar vi texten ”Möten med döden” – ett manus som inte publicerats under Fogelklous levnad men som funnits med bland de papper Björn Sahlin fått av Elsa Cedergren. Där skriver Fogelklou bland annat om sin make Arnolds död:
… efter en dags kamp och en timmes stilla klarhet gick min älskade över gränsen med det ljuvligaste leende jag sett hos någon människa. Det var som skulle han ha sett något obeskrivligt skönt, som på en gång gjorde leendet strålande, ödmjukt och stilla. Allt var fullbordat. Jag tror inte döden är farlig – bara man vågar bli hans vän.
Att dö från egenkärleken och födas in i gudskärleken är att bli pånyttfödd från grunden.
Ty den som bevarar sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
(Matt 16:25)
Döden är både ljus och mörker
Att dö från livet, som vi känner det, kan förstås upplevas som skrämmande och obehagligt. Döden tar ifrån oss livet och allt vi håller kärt. Sorgen och smärtan över någon nära anhörigs död vill vi kanske helst slå ifrån oss, men kan dessa accepteras fullt ut och tas emot av dig som en gåva, så kan de hjälpa dig att leva.
… död och förlust tränar dig andligen att förstå, genom din egen djupa sorg, att du har mycket att erbjuda andra. Första steget ur ditt mörker blir skönjbart när självupptagenheten ger vika för empatin med en värld av sorg där ute som du tidigare inte hade en aning om existerade. Människor i sorgekris kommer att dras till dig, för du är inte längre en ny i den världen och du har utvecklat din lyssnande förmåga.
(Margery Still, i Quaker Faith & Practice, 22.81, 1990)
För ett fullkomnat liv i mycket glädje, kan döden kanske till och med kännas naturlig, enkel och väntad. In till sista andetaget kan man vara omgiven av kärlek och omtanke. Men det är inte alltid lätt att leva och inte heller att dö. Döden kan också komma plötsligt och avsluta ett liv alldeles för tidigt genom missbruk, sjukdom eller olycka. Man kan dras in i kriminalitet och destruktiva relationer som leder till att man blir bragt om livet.
Livet kan bjuda på så stora svårigheter och misslyckanden att man väljer att ta sitt liv som en sista utväg. Man möter döden ensam och övergiven. Att måla en alltför ljus eller dyster bild av både livet och döden kan därför lätt bli missvisande.
Att leva i dödens närhet
Oavsett vart livet vill föra oss så kan vi, genom att redan under livet närma oss döden, få hjälp att leva. Emila Fogelklous uppmaning från ”Möten med döden” får avsluta denna text:
Välkommen broder Död! Hjälp mig leva, ända tills du kommer! I Livets famn faller jag till ro.
(Översättningar från engelska är gjorda av Torbjörn Söderquist.)
Följ oss!