Referat från retreat – En dag i andakt

Om man läser om de första kväkarnas andakter så förstår man att det inte var ovanligt med andakter på flera timmar. George Fox skriver i sin dagbok:

”Jag satt på en höstack i flera timmar och sa ingenting för att svälta dom på ord… och till sist rördes jag av Gud att tala och vi nåddes alla av Guds kraft och livets ord…” The Journal, p.88

På den tiden rådde en annan tidsuppfattning och man tänkte inte på tiden för en andakt på samma sätt som vi gör idag. Den fick nog ta den tid som behövdes, för att Gud skulle kunna tala på djupet till och genom de andaktsfulla, väntande. Idag råder mer människornas tid efter klockan, då rådde mer Guds tid i väntan på Anden om man kan säga så.

Ett annat vittnesbörd från år 1658, får vi från Edward Burrough, med det speciella smeknamnet “Son of Thunder (dunder) and Consolation (tröst)”. Han skriver i sin dagbok:

”Vi möttes tillsammans och väntade på Herren i ren tystnad… vilket vi ofta gjorde i flera timmar, med vårt medvetande och våra hjärtan riktade mot Honom, förankrade i Kristusljuset inom oss; Bortvända från alla tankar och kroppslig rörelse, lyssnade vi till hans Ord; Så som i forna tider nedsänkte sig ofta Anden över oss och vi mottog gåvan av Guds heliga, eviga Ande och våra hjärtan fylldes av glädje och våra tungors band löstes upp och öppnade våra munnar och vi talade med nya tungor genom orden som Herren gav oss och genom hans Andes ledning.” citerad av Howard Brinton i Quaker Journals, Pendle Hill, 1972 p.29.

Man kan föreställa sig hans mäktiga stämma som förmanade och varnande men, som smeknamnet antyder, också varm, innerlig och trösterik. Hur det gick till när tungornas band löstes upp och vad talet som strömmade ut ur munnarna ur andens ledning egentligen handlade om är lite svårare att veta, men kanske var det som i en karismatisk frikyrka.

Frågeställningen för denna retreat var: Vad händer om vi förlänger andakten i tid och låter den pågå avsevärt längre än den vanliga timmen? Vi delade upp dagen i två långa andakter med lunch i mitten. När vi vid dagens slut delade våra erfarenheter hade flera av oss upplevt djup vila och en enkel barnslig glädje, som nog härrörde från en förvandlad tidsuppfattning. Vi fördes liksom tillbaka till det eviga nu man befann oss i som barn och vi var där tillsammans i Guds ljus och gjorde ingenting – vi bara var – ungefär som ett gäng kompisar från barndomen som är tillsammans, bara för att det är en glädje att vara tillsammans. Vi rörde vid något djupt och obegränsat tillstånd där vi kanske inte hade varit på länge. Vi hade också överenskommet att om kroppen så behövde kunde vi röra oss lite eller byta sittställning, gå ut en stund och komma tillbaka vilket skapade en speciell frihetskänsla istället för att uthärda. Själva rörelsen gav också förnyat liv. Gruppens erfarenheter var så genomgående positiva så vi sa att vi gärna ville göra denna retreatform till en återkommande händelse.

Som avslutning på detta referat vill jag hänvisa till att det finns andra andaktsgrupper runt om i världen som har gjort samma experiment. Så här uttrycker en deltagare från en sådan grupp i Philadelphia sin erfarenhet:

“Den förlängda andakten tillsammans med andra, förde mig till en plats där jag kunde låta Gud flöda genom mig, eller bättre uttryckt, jag kunde flöda med Gud i Guds kärlek och möjligheter. Jag hade känslan av enhet med någonting större än mig själv och jag kände en intensiv livskänsla. Vetskapen att andra var där i samma ande var mycket välgörande. Det rådde en villighet att ta emot vad Gud än ville ge oss. Det handlade inte om att avskärma Gud – vi var i Guds tid, inte i vår egen.” Ur Invitation to a deeper communion, Marcelle Martin, Pendle Hill Pamphlets 366, 2003

Av Torbjörn Söderquist