Referat från retreat om John Woolman

John Woolman – referat från retreat 181027

Många tankar i detta referat bygger på Ingmar Hollsings bok ”1700-talskväkaren John Woolman – en röst för vår tid” (Författares Bokmaskin, 2004). Den går att låna eller köpa på Kväkargården i Stockholm.

Bakgrund och dagboken

John Woolman föddes 1720 i New Jersey och växte upp i en stor familj med 14 barn. Vid 23 års ålder blev han lekmannapredikant med en erkänd gåva att tala. Han företog många resor under sitt liv, bland annat för att tala mot slaveriet. Han besökte också indianerna för att förstå deras villkor bättre och reste mot slutet av sitt liv till kväkarna i England, där han också dog 1772.

    Han började skriva sin dagbok, ”Journal”, vid 36 års ålder. Det är inte vad vi idag skulle betrakta som en dagbok som beskriver de viktigaste händelserna i hans personliga liv. I dagboken ville han istället ”skriva något om min erfarenhet av Guds godhet” och tanken var med all säkerhet att han ville att den skulle bli läst. I den första versionen nämner han inte ens sin hustru Sarah Ellis, men han blir övertalad att skriva något om henne. Han omnämner då henne så här:

”Gud i sin godhet gav mig en välvilligt inställd ung kvinna.”

Den första episoden i dagboken beskriver hur han i sjuårsåldern, när de andra lekte, läste i Uppenbarelseboken om floden med livets vatten, klart som kristall. Där talas också om hur den trogne skall få en vit sten med ett nytt namn som ingen annan känner. Det visar hur han redan i unga år lär känna sitt djupaste väsen i kontakt med Gud och vilket allvar det skapar hos honom. Han får styrka att dra sig undan dåligt sällskap och han känner gemenskap med dem som vandrar samma väg:

”Detta kommer de att förstå som har beträtt samma stig. Några glimtar av verklig skönhet kan urskiljas i deras ansikten som lever i sann ödmjukhet. Det finns en harmoni i ljudet av den röst som förmedlar gudomlig kärlek, och man kan av humöret och uppträdandet se att det står rätt till med dem som har sina lidelser under full kontroll.” Dagboken s. 34

Han förstod tidigt att följa Guds ledning för att kunna leva i sanning:

”Erfarenheten lärde oss åter att söka nå en inre stillhet, och aldrig söka efter ord utan leva i Sanningens ande och till människorna säga det som Sanningen ledde oss till.” Dagboken s. 46

Målet är att vinna en allomfattande kärlek.

”Människans sanna lycka i detta liv och i det kommande består av en inre förening med källan till den allomfattande kärleken och saligheten.” Dagboken s. 245

Några grunddrag i John Woolmans livshållning

Enkelhet och ekonomisk rättvisa hörde oupplösligt samman för Woolman. De verkliga avgudarna är ”världens ära, vinning och vänskap”.

”Jag såg att en enkel man med Herrens välsignelser kunde leva på litet, och att där hjärtat var fullt av storhetstankar, där kunde inga framgångar i affärer tillfredsställa begäret, utan när rikedomen ökade, ökade också begäret efter rikedom.” Dagboken s. 40

Kärleken till pengar kan vara en ständig lockelse:

”Det som nu förefallit mig nödvändigt är att vara tyst inför varje rörelse som kommer från kärleken till pengar, och att ödmjukt vänta på Gud för att lära känna hans vila i fråga om oss.” Dagboken s. 16”

Han uppmanade inte bara till vakenhet inför egna svagheter och tillkortakommanden, utan också till att se nöden omkring oss.

”… varhelst människor i sanning förkunnar Jesus Kristus, sker det utifrån den verkan som hans ande har på deras hjärtan, som den renar och därigenom ger en levande känsla för andras villkor.” Dagboken s.36

Han dömer andra förvånansvärt lite. Han ser att även förtryckarna går miste om den sanna lyckan och ”vandrar vilse i en labyrint av mörk ångest”. Lycka är ”att skaffa sin bärgning med ett fridsamt och ödmjukt sinnelag.”

    Även det onda har en uppgift och vi må bedja om ”att det onda ej måtte försvinna förrän dess uppgift inom oss fyllts.” Befrielse sker genom att sätta alla tankar, impulser och handlingar i relation till den gudomliga lagen inom en och ”hålla sig till Sanningens svaga rörelser i vårt inre och aldrig göra något utan att den öppnar vägen”.

Han kastar ljus över detta vi inom kväkarrörelsen kallar för ”concern”, dvs. en kallelse till handling ur gudomlig vägledning:

”Då jag på sistone rest fram och tillbaka har jag på nytt fått se att en nödvändig och nyttig läxa för mig är att lära mig vara trofast mod Gud och nöjd med hans vilja för mig. Jag ser då mindre till resultatet av mitt arbete än till hur verklig en ”concern” som uppstår ur den himmelska kärleken är för mig, och hur den rör sig framåt i renhet.” Dagboken s. 74–75

Enkelt liv

En berättelse från Dagboken visarhur hans framgångar som affärsman kom i konflikt med hans kallelse att leva enkelt. Den är typisk för Woolmans livshållning och hans känsla för samvetets röst.

”Fram till 1756 fortsatte jag att sälja varor förutom att arbeta som skräddare, men då började det bekymra mig att mina affärer blev för ohanterliga. Jag hade börjat med att sälja tillbehör till dräkter och sedan fortsatt med kläder och linne, och till slut hade jag fått en ansenlig butik. Min verksamhet ökade för varje år och vägen till stora affärer föreföll ligga öppen, men det fanns ett hinder inom mig.

    Genom den Allsmäktiges barmhärtighet hade jag i stor utsträckning lärt mig att vara nöjd med ett enkelt levnadssätt. Jag hade blott en liten familj, så vid en allvarlig eftertanke trodde jag att Sanningen krävde att jag skulle engagera mig i stora och bekymmersamma affärer. Det hade varit min vana att köpa och sälja verkligt användbara ting. Sådant som mest tjänade till att behaga sinnets fåfänga hos människor var jag inte glad åt att handla med. Jag gjorde det sällan och fann då att det alltid försvagade mig som kristen.

    Att affärerna ökade i omfattning blev på så sätt en börda för mig, för även om jag hade en naturlig fallenhet för dem, trodde jag ändå att Sanningen krävde att jag levde mer fri från bekymmer, och det blev nu en strid inom mig. I denna prövning bad jag till Herren, som i sin nåd hörde mig och gjorde mitt hjärta redo att följa hans heliga vilja. Då minskade jag mina yttre affärer, och när jag fick tillfälle berättade jag om mina avsikter för mina kunder, så att de kunde överväga vilken butik de nu skulle vända sig till. Så småningom lade jag ner affärsverksamheten helt och ägnade mig åt mitt yrke som skräddare, ensam och utan någon lärling.” Dagboken s. 57

Vi måste naturligtvis arbeta för att klara livets nödtorft. Den mängd arbete som krävs är dock inte så stor om arbetstiden fördelas rättvist och om vi lever enkelt och inte lägger oss till med överflödiga ting. All lyx är av ondo eftersom den byggs upp av ett överutnyttjande av någon annans arbete. Det leder till förtryck och fattigdom någon annanstans.

”När man går tillväga på ett sådant sätt att det är förenligt med en sund visdom, kan en liten mängd dagligt arbete räcka till för att ett lagom stort flöde skall cirkulera stillsamt genom alla samhällets kanaler.” Dagboken s. 241

Kampen mot slaveriet

Woolman kände sig kallad att besöka slavägare, i synnerhet de kväkare som var slavägare. Han ville inte såra och fördöma någon, utan tala till slavägarnas förnuft och samvete. Det brann en eld i hans inre, en eld som inte gick att uthärda när han försökte låta bli att säga det som Gud lagt honom på hjärtat. ”Jag insåg själv också vid denna tid att om jag var ärlig och förde vidare det som sanningen visade mig i mitt inre kunde jag inte behaga alla.”

    Han kände sig obekväm när han fick logi hos ”människor som levde bekvämt på sina slavars hårda arbete”. Han betalade för kost och logi, vilket inte var sed och kunde ses som en förolämpning. När slavägarna levde enkelt och slavarna inte tvingades arbeta så hårt kände han sig bättre till mods.

”Det smärtade mig att se hur mörk dessa människors föreställningsvärld var, och med en känsla av ett inre andligt tryck sade jag: Kärleken till lättja och vinning är i allmänhet motivet till att man håller slavar, och människor brukar använda svaga argument för att stödja en ohållbar sak.”  Dagboken s. 66

Han var en känslig iakttagare och såg att den som håller slavar förhärdas:

”Anta att någon har en tjänare som blivit det med orätta medel, och att han vet att det är så. Han behandlar honom annorlunda är en fri man, när han skördar frukten av hans arbete utan att betala honom en sådan lön som fria män rimligen kan vänta sig för samma tjänster… Detta fördärvar sinnet på samma sätt, och lika säkert, som när stark kyla får vatten att frysa till is – och detta även om det sker i stillhet, utan några som helst tecken på oordning.” Dagboken s. 233

Essäer mot slaveriet

Woolman gav ut två essäer mot slaveriet. De anses av många vara mästerverk i stil och uppbyggnad. Woolman är inte ute efter att gå till angrepp mot någon individ eller klass, utan han vill angripa slaveriet som system och det på ett sådant sätt att vi alla som läser måste rannsaka oss och fråga oss vilken delaktighet vi har.

    Den första essän utkom år 1754 och fick stor spridning. Den bidrog till framgångarna i kampen mot slaveriet, först på kväkarnas årsmöte i Philadelphia 1755 och sedan på årsmötet i London, som år 1758 fördömde slavhandeln. Den andra essän utkom år 1762 och fortsatte att kraftfullt argumentera mot slaveriet. Det ledde till att årsmötet i Philadelphia år 1776, fyra år efter Woolmans död, definitivt förbjöd ägandet av slavar.

Resan till indianerna

Woolman hade länge känt en dragning till indianerna, vars förfäder hade levt i det land som de vita nu hade tagit ifrån dem.

”Kärleken var den första rörelsen, och sedan uppstod en concern att tillbringa någon tid med indianerna, så att jag skulle lära känna och förstå deras liv och den anda de lever i, så att jag möjligen skulle kunna få någon vägledning av dem, eller de i någon mån få hjälp att komma vidare genom att jag följde Sanningens ledning bland dem.” Dagboken s. 130

Resan företogs mitt under brinnande krig och var riskfylld. Han avråddes att resa, men hans inre maning var starkare. Han hade träffat indianer vid ett besök i Philadelphia och hade funnit hos dem ”en viss bekantskap med den gudomliga kraft som övervinner vår naturs hårda och egensinniga vilja”.

Klarsynt ser han sambandet mellan förtryck och krig, hur kriget har sina rötter i en girighet och materialism som får oss att blunda för medmänniskans villkor.

”Men jag lärde mig inte bara tålamod utan också tacksamhet mot Gud, därför att han på detta sätt ledde mig på vägen och gav mig ledning i mitt inre, så att jag skulle få en skarp och levande känsla för mina medmänniskors plågor, människor som har en svår situation i livet.” Dagboken s. 139

När Woolman ser det våld och den förödelse som kriget sprider stärks han i sin känsla för Guds kärlek. Det gör det än angelägnare att fortsätta att utöva kärlek och motverka det onda.

”I detta sammanhang plågades jag mycket av [mina landsmäns] lyx och girighet, med de många former av förtryck och annat ont som följer med dem, och det som är orubbligt i mig sade mig att frön till stora olyckor och ödeläggelse hade blivit sådda och växte snabbt på denna kontinent. Jag hade inte ord för att uttrycka den längtan jag då kände efter att vi som bor vid kusten, och har fått smaka Guds kärlek och godhet, skulle stå upp í hans styrka och som trogna budbärare arbeta på att hindra dessa frön från att växa, så att de inte mognar till de efterkommandes fördärv.” Dagboken s. 131

Resan till England

Woolman reser till England med båt, men väljer att inte sova i sin hytt. Han uppfattar träsniderierna i hytten som onödig lyx och vill inte bidra till att täcka kostnaden för dem med en del av sin resekostnad. Att tänka sig in i förtryckta människors villkor var viktigt för honom och det gjorde han genom att dela lite av sjömännens liv.

”De kan ha varit på däck i flera timmar under natten och komma ner till tredjeklassdäcket genomvåta, och då är de så tätt sammanpackade att de inte få tillräckligt utrymme att byta kläder på. Av brist på plats slängs då deras våta kläder i högar, och ibland är det så trångt att sjömännen trampar på dem när de går till och från sina kojer. Ibland är det också mycket svårt för var och en att finna sina egna kläder – här finns sannerligen prövningar för de arma sjömännen. När jag nu haft min sovplats hos dem, har jag ofta fått en stark känsla för dem i mitt hjärta, och jag har tänkt på dem med ömhet och önskat att skeppens alla ägare och befälhavare skulle förbli i Guds kärlek och därvid handla rättsinnigt. Genom att mindre söka vinning och mera lägga sig vinn om att handla rätt, skulle de ärligt anstränga sig för att inte de stackars sjömännen skulle få någon orsak till förargelse eller frestas att använda ett övermått av starka drycker. Det ser nu verkligen ut som om de stackars männen ibland i vätan och kylan tar till starka drycker för att ersätta bristen på bekvämlighet.”

Dagboken s. 164

När han så småningom besöker årsmötet för predikanter och äldste i London blir han först bryskt avvisad, förmodligen på grund av sina underliga ofärgade kläder. Han hade valt bort färgade kläder eftersom indigoblått till färgning av tyg framställdes med slavarbete. Men när mötet fick höra honom tala vändes motviljan till ett accepterande. Det måste ha varit en mycket prövande situation för Woolman att tala utan hätskhet och bitterhet till en församling som uppenbarligen först dömt honom fördomsfullt. Det säger också något om de brittiska Vännernas förmåga att ändra uppfattning.

    Woolman kunde nu besöka olika möten, resa och förkunna, vilket hade varit hans avsikt. Han önskade intensivt att Vännerna skulle ”gräva på djupet” för att komma ner till ”den säkra grunden” där de kan höra Guds röst.

    Han berättar i Dagboken sakligt om arbetarnas villkor i norra England och noterar priser på livsmedel, jämför med löner och konstaterar att många fattiga lever mest på vatten och bröd och att många barn inte får lära sig läsa. Han tillägger: ”Må de som lever i överflöd ta detta till sitt hjärta … O, må de rika betänka hur de fattiga har det.”

    Woolman avlider 7 oktober 1772 i York.

Ödmjukhetens fyra steg

Ödmjukhet för Woolman innebar att helt och hållet ge upp sig själv och öppna sig för Guds vilja. För att komma dit måste man först söka Guds vilja och vara beredd att följa den. Dessa två steg är en förutsättning för att kunna urskilja Guds vilja och sedan verkligen följa den. Att ge upp det själviska och sin egen bekvämlighet är vägen, och ”… att föra in allt i den allomfattande kärlekens strömfåra, det blir vår livsuppgift”.

Av Torbjörn Söderquist