
Referat från en retreat: Om att våga vara sårbara
En text är skriven av Torbjörn Söderquist, utifrån retreaten ”Om att våga vara sårbara – att söka ett tydligare syfte med våra liv”, som hölls på Kväkargården 25 februari 2017:
”När vi var barn trodde vi att när vi blev vuxna så skulle vi inte vara sårbara längre. Men att bli vuxen är att bejaka sårbarheten. Att leva är att vara sårbar.” (Madeleine L´Engle)
Människan har en evig dimension bortom tid och rum som är osynlig, individuell och unik. Traditionell psykologisk forskning försöker förklara individens psykologi utifrån samspel mellan arv och miljö. Då bortser man kanske från det allra mest väsentliga: den unika upplevelsen att jag är jag.
Nära förbundet med jagupplevelsen är känslan av att ha en unik bestämmelse och att det är som om något som kallar en att vara den man är. I kallelsen ligger en känsla av att kunna bejaka, ge sig hän, leva helhjärtat. Man vet plötsligt i vilken riktning man skall gå, vad man skall syssla med och alternativa livsval bleknar bort.
Men kallelsen är förbunden med sårbarhet. Vi måste samtidigt träda fram och visa oss som vi är. Vi kan inte längre stå vid sidan och iaktta eller gömma oss bakom kritik av andra. Den amerikanska sociologen och forskaren Brené Brown skriver så här om sårbarhet:
”Att vara sårbar är inte att lyckas eller misslyckas – det är att förstå att båda delarna är viktiga. Det är att ge sig hän, det är att göra något helhjärtat. Sårbarhet är inte svaghet och vi kan inte välja bort ovissheten, riskerna eller den känslomässiga nakenheten som vi ställs inför varje dag. Det enda vi kan välja är om vi ska ge oss hän eller inte. Ju mer vi är beredda att göra sårbarheten till vår egen och ge oss hän i den desto mer vågar vi och desto tydligare blir det varför vi är här. Ju mer vi skyddar oss från sårbarhet desto mer rädda och isolerade blir vi.
När vi ägnar vårt liv åt att vänta med att gå in på arenan tills vi är perfekta och osårbara blir följden till slut att vi offrar relationer och möjligheter som kanske inte kommer tillbaka, att vi slösar bort dyrbar tid och att vi vänder ryggen åt de gåvor, de unika bidrag som bara kan komma från oss.” (Brown, 2014)
Vi har alla upplevt att när vi relaterar till andra människor sker det inte utan ett visst mått av risktagande. Vi kan aldrig vara säkra på hur vi kommer att bli bemötta. Kanske blir vi avvisade, utestängda eller nonchalerade, eller helt enkelt inte blir bemötta på det sätt vi önskar. Därför kan det vara tryggare att försöka ge sken av att vara på ett visst sätt för att vara säkra på att vinna uppmärksamhet. Vi har ett val, menar filosofen och religionsvetaren Martin Buber:
”Att leva utifrån sitt väsen, att låta ens liv bestämmas utifrån vad man är eller att leva utifrån bilden, att låta sitt liv bestämmas av hurdan man vill göra intryck (sken) av att vara.” (Buber, 1954)
Retreatdeltagarna samtalade i smågrupper kring frågeställningarna:
- Vad är sårbarhet för mig och hur har den verkat i mitt liv?
- Hur har jag skyddat mig mot sårbarheten?
- Vad skulle hända om jag bejakade sårbarheten som en kraftkälla, inte en svaghet?
Men vem är jag egentligen – och hur finner vi sanningen om våra liv?
Johannesevangeliet 1:1 och 1:4 talar om Ordet som ger liv och är vårt ljus: ”I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud… I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.”
Hos kväkarna beskrivs sanningen så här: ”Sanningen är ett komplext begrepp som ibland står för Gud, ibland för den insikt som uppstå ur andakten och ibland för livsvägen.” (Quaker Faith & Practise, 19:34)
Kväkaren James Nayler uppmanar oss att lyssna inåt: ”Endast den som blivit ett litet barn kan förstå detta, den som inte blivit för stor i egna tankar för att lyssna till det som är ringa inom honom.” (James Nayler, ”A door opened”, 1657)
När vi finner sanningen om våra liv – hur ringa den än kan te sig – hur står vi upp för den? Hur får vi mod att bli ett sanningsvittne utan att svika vår uppgift av rädsla för konsekvenserna, av rädsla för andras dom? Vi läste tillsammans några inspirerande exempel ur historien.
Jesus
”Vad min Fader har gett mig är större än allt annat och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett. Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom. Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig? Judarna svarade: det är inte för någon god gärning vi stenar dig utan för att du hädar och gör dig själv till Gud fast du är människa.” (Joh. 10:29-33)
Birgitta
Birgitta längtade efter att få skänka bort sitt liv, att få vigas vid den Högste själv, att få vara med om att föda själar till nytt liv i Guds värld. I bönen hör hon: ”Gud vill genom dig bli känd i världen.”
”När vid min mans död mitt sinne svårt uppskakades av bedrövelse, då började min Kristi kärleks gnista som låg liksom dold att komma fram.”
Hon vill aldrig mera dela sig på två håll, hon skall helt varda Guds. ”Härligt rik var hon förut: hälsa, ägodelar, ära, söner, högättade föräldrar. Utarmad, ensam tömd på allt som ägt hennes hjärta vill hon stå inför Gud.”
En dag stod hon som vanligt i sitt kapell och bad om svar på den överhängande frågan, hur hon skulle leva sitt liv. Då var eldens stund kommen. Upplyft i hänryckning förnam Birgitta liksom ett ljust moln. ”Kvinna hör mig”, manade en röst. ”Jag är din Gud som vill tala med dig. Du skall vara min brud och mitt språkrör. Ej för dig ensam utan för andras frälsning.”
Hennes första uppdrag gällde den grupp som stod henne närmast, Sveriges ridderskap: ”Högmod, girighet, vällust sitter med dem i högsätet. Gruvligt skall dödssynderna hämna sig på alla de sköna kropparna… om de veta att ändra sitt liv skall jag ändra min dom.”
Birgittas uppdrag blir främst att skaka samvetena hos de mäktiga för deras och rikets förvandling.
”Var är den herre eller biskop som ej fikar efter mer herravälde för att få världslig ära eller rikedomar än för att hjälpa fattiga människor med sitt arbete. Ingen lever i gärning efter orden och därför har orden blivit som döda.”
De attackerar tillbaka: en häller vatten över henne, en knuffar till henne så att hon faller till marken. Med största mildhet svarade hon sina försmädare och bar allt med stort jämnmod.
Till Frankrikes och Englands konungar sänder Birgitta en befallning att äntligen göra slut på kriget, hon föreslår till och med vägar till förlikning. Påven i Avignon får bud att han skall stadfästa klosterregeln, främja fredsslutet mellan de stridande parterna och dessutom lämna Avignon och komma till Rom och där båda hälsans år och det gyllene året.
(Ur Emilia Fogelklous urval av Birgitta-texter, andra upplagan från 1955)
George Fox
”Nu hade jag kommit genom anden förbi det flammande svärdet in i Guds paradis. Allting var nytt och hela skapelsen doftade annorlunda än förut, bortom det man kan beskriva med ord. Jag kände inget annat än renhet, oskuldsfullhet och rättfärdighet förvandlad till Guds avbild genom Jesus Kristus…
Nu öppnade Gud mig och sa att varje människa är upplyst av gudomligt Kristusljus, kallad till nytt liv. Genom Guds ande och kraft skulle jag samla människor i Kristus, på den nya levande vägen och bort från kyrkor skapade av människor till en gudomlig kyrka.”
För att få människor till den sanna kyrkan måste han tala emot de falska profeter som svek dem. ”Prästens mörka jordiska ande sårade mig dödligt. Och när jag hörde klockan ringa samman folket förnams det som ett slag. Det var en marknadsklocka för att prästen ska få saluföra sin vara.”
George Fox gick in i kyrkan och avbröt predikningen och talade mot prästen. ”Människor slog ner mig i kyrkan med knytnävar, böcker utan medkänsla eller nåd, satte mig i stocken och kastade stenar på mig.”
Och hans sätt att stå emot förföljelse och plågor verkade nytt. En gång hade en rasande folkhop slagit honom sanslös. Men han kände Guds kraft välla upp igenom honom och eviga hugsvalelser uppfriskade honom. Då reste han sig upp och fick genast ett så hårt och krossande slag strax ovanför handen att de kringstående ansåg handen förstörd för alltid. ”Jag såg på den i kärlek till Gud och jag kände kärlek av Gud till alla dessa som förföljde mig. Och efter en stund kände jag Herrens kraft åter välla igenom mig och genom min hand så att jag med ens fick styrkan återställd i handen och armen mitt i deras åsyn.”
(Jean Hatton, ”George Fox: Founder of the Quakers”, 2007)
Elin Wägner
”Världen är ju full av anständiga och ansvarskännande män – när man betraktar dem som individer, varför måste summan av det de kollektivt tar sig till bli så anskrämligt. Där måste vara något vara fel…
Men världen är ännu full av mödrar som känner precis likadant som jag i detta ögonblick – som är fast beslutna att till varje pris försöka rädda sina ungar från den hotande förintelsen – om möjligt också sina hem, sina land. Är det omöjligt att summan av alla deras lidelsefullt starka känslor skull kunna fälla et utslag som vägde tyngre i vågskålen än krigsivrarnas negativism, där rashat och maktbegär är de enda värmekällorna.
”Det är ej nog att kräva av männen att de skola lägga ner vapnen. Vi måste samtidigt med kraft låta dem förstå att vi i alla fall vägrar begagna oss av den skyddsutrustning de vilja ge oss.
Vi tro icke på skyddsvapen, på gasmasker och källare!
Vi ha genomskådat det orimliga i uppgiften att skydda alla. Vi vilja icke vara med om ett kallblodigt urval av dem som skola räddas.”
(Upprop i Tidevarvet, 1935)
Sanningen om våra liv kanske kan beskrivas som ett förseglat brev, som hemlighetsfullt öppnar sig bit för bit och visar oss på vårt ursprungs storhet och vår bestämmelses avsikt och mening. När vi får fatt i vem vi är och varför vi är här så öppnas kreativitetens källflöde i oss på allvar. Detta skapande som då blir tillgängligt är av en ny kvalité: det är ett autentiskt skapande utifrån oss själva så som vi är.
Följ oss!