Referat från retreat

Om att vandra kväkarnas väg – Orden och tystnaden

25 augusti 2018

Tystnaden är central i kväkardomen. För kväkaren Pierre Lacout är den Gud. Vi hämtade många tankar från hans skrift ”Dieu est silence” från 1969 – en kväkarklassiker.

Den enklaste verkligheten, Gud, är också den som mänskligheten eftersträvat mest att komplicera… låt oss ge den namnet Tystnaden den som andra föredrar att kalla Ordet.

Pierre Lacout, Dieu est silence, 1969

Tal kan splittra och ställa människor mot varandra. För att förstå vad någon verkligen försöker att säg, kan vi öva oss i att lyssna bortom orden mot den plats där orden kommer ifrån. 

Tal tenderar att dela upp, människor tar fasta på orden snarare än deras mening. Ord ger upphov till religioner, till kyrkor som bryter sönder den stora familjen av enkla själar, för vilka kärleksfull andakt skulle vara tillräckligt, i rivaliserande enväldiga delar.

Pierre Lacout, Dieu est silence, 1969

Tystnaden finns med oss kväkare i allt vi gör och är som en verksam beståndsdel. Den är aktiv och påverkar vårt lyssnande och vår lyhördhet för oss själva och varandra. I tystnaden får vi möjlighet att gå bortom det resonerande och kategoriserande sinnet och lösa upp våra fasta och begränsande idéer om varandra och verkligheten. Tystnaden möjliggöra ny frisk vind att frigöra och förnya. 

I tystnaden, som är aktiv, börjar Det Inre Ljuset att lysa – en liten gnista. För att flamman ska tändas och växa, behöver förfinat argumenterande och känslomässig upprördhet dämpas. Det är med en uppmärksamhet full av kärlek som vi möjliggör Det Inre Ljuset att genomlysa vår varelse och lysa upp våra förehavanden och göra hela vårt väsen till en källa från vilken detta Ljus kan skina ut.

Pierre Lacout, Dieu est silence, 1969

Tystnaden står i ett viktigt förhållande till orden. Vi kan tala med ord som fått liv ur tystnaden. Vår tradition uppmanar oss att gå in i stillheten och lyssna bortom orden till den mening som gav dem liv. 

I min aktiva tystnad skall jag förbereda mig själv på att höra Guds Tystnad […] 

På så sätt, finner jag bortom orden den mening som gav dem liv, det eviga Evangeliet som uppenbaras i varje ögonblick av historien, i varje själ, oberoende av ras, tradition eller förutsättning. Jämlikhet blir verklighet i den vördnadsfulla väntandets tystnad. Privilegier försvinner. Om någon är priviligierad är det den som är mest ödmjuk och mottaglig

Pierre Lacout, Dieu est silence, 1969

Om ingen lyssnar, blir orden ändå verkningslösa. De kan inte överbrygga avståndet till en annan människa utan ökar bara isoleringen och bidrar till det meningslösa babblet.

Tal har ingen mening om det inte finns uppmärksamma sinnen och tysta hjärtan. Tystnaden är ett välkommet accepterande av den andre. Ord födda ur tystnad, måste mottagas i tystnad.

Pierre Lacout, Dieu est silence, 1969

Kväkarerfarenheten har utarbetat olika former för samtal och lyssnade. Några bärande principer är:

• Jämlikhet där alla får möjlighet att yttra sig. Inför Gud är vi alla lika mycket värda. 
• Vi lyssnar mer än vi talar. Att lyssna är att hjälpa någon att bli verklig.
• Vi talar ur egen erfarenhet och inte ur högtflygande spekulationer eller sånt vi läst oss till eller hört av andra.
• Vi avbryter inte och undviker att kommentera det andra har sagt.

Här kommer några metoder för samtal som vi använde under retreaten:

Samtal med en person eller flera– alla får lika mycket tid till förfogande för att tala och övrig tid lyssnar man. Någon tar tid.

Samtal ur cirkelns gemenskap – alla får möjlighet att yttra sig men utan att ha bestämt i förväg hur länge någon får tala. Vi kan ha olika mycket att säga.

Samtal ur tystnaden– vi går in i stilla andakt med en frågeställning. När vi känner oss redo kan vi säga vad vi har på hjärtat. Vi får yttra oss en gång och lämnar lite utrymme mellan bidragen så att det sagda får möjlighet att sjunka in innan nästa bidrag kommer. Andakten ökar närvaron och lyhördheten och orden fördjupas och får liv ur tystnaden. Anden ger orden ny kraft och mening.

Lectio divina– gudomlig läsning. Vid enskild läsning av en text ger vi akt på vad i texten som får liv och talar till oss. Det kan vara på ett positivt sätt eller irriterande och utmanande av våra invanda föreställningar. Vi väljer ett av dessa ställer och fördjupar det i egen kontemplation för att försöka utröna vad det vill oss. Anden lyser upp det i texten som vi behöver och ger det liv att tala extra till oss.

Möte för klarhet– att använda gruppens visdom. En person som har ett dilemma eller står i en svår situation kan få hjälp av gruppen. Huvudpersonen får möjlighet efter en inledande centrering i tystnad, att lägga fram problemet. I en inledande fas får klargörande frågor ställas som huvudpersonen besvarar. I nästa fas delger gruppen de intuitiva bilder, känslor eller gester som de får av huvudpersonens berättelse. Sedan ställer gruppen frågor till huvudpersonen som inte besvaras. Frågorna ska vara öppna och syftet är inte att komma med en lösning utan hjälpa huvudpersonen att fördjupa frågeställningen så att ny energi och ljus kan strömma in och en lösning kan komma huvudpersonen till del. Vilken lösning det blir får gruppen antagligen aldrig veta. 

Av Torbjörn Söderquist