”Vi är fortfarande här” – kväkarna som flyttade till Costa Rica

På 1950-talet flyttade en grupp kväkare från USA till Costa Rica, för att slippa vara med och bidra till den militära kapprustningen. Högt uppe i bergen byggde de det lilla samhället Monteverde, som fortfarande finns kvar.

Ett av problemen som plågat Latinamerika genom historien har varit de starka militärapparaterna, ofta knutna till USA, som i många fall växt till en slags stat i staten och som under 1970-talet tog över makten i till exempel Chile, Argentina och Uruguay.

Men Costa Rica valde att avskaffa sin armé 1949 och har inte upplevt några väpnade konflikter sedan dess.

Det var just avsaknaden av en militärmakt som lockade en grupp kväkare från USA att emigrera till Costa Rica 1950. När andra världskriget var slut och Nazityskland hade besegrats fanns alla förutsättningar för nedrustning och fred. Men i stället expanderade militärindustrin och kapplöpningen mellan de två supermakterna USA och Sovjet inleddes.

I den lilla staden Fairhope i Alabama dömdes fem unga män bland kväkarna till fängelse för att ha vägrat göra militärtjänst. En domare i rätten tyckte att om de inte kunde följa USA:s lagar så borde de lämna landet. En grupp på drygt 40 fredsvänner, varav många men inte alla var kväkare, tog honom på orden och började leta efter ett nytt land att bosätta sig i. Valet föll ganska snart på Costa Rica.

De samlade ihop pengar, köpte ett stycke mark uppe i bergen och byggde ett samhälle som kom att kallas Monteverde (Grönt berg).

Monteverde finns fortfarande kvar, här bor ett par hundra personer varav de flesta har någon form av USA-bakgrund.

När man pratar om Monteverde i dag menar man ofta inte bara det ursprungliga lilla nybyggarsamhället, utan hela området med molnskogsreservat och turistanläggningar. De flesta hotell finns i den närbelägna staden Santa Elena, som har drygt 6000 invånare och ligger på gångavstånd från själva Monteverde.

Kväkarsamfundet i Monteverde har cirka 50 medlemmar. Andakter hålls två gånger i veckan, onsdagar och söndagar, och precis som i Sverige är det tysta andakter utan något fastställt program.

Lokalen har stora fönster längs väggarna och molnregnskogen ligger precis utanför. Så det känns ungefär som att sitta mitt i djungeln när man är på andakt.

En skillnad mot Sverige är att betydligt fler barn och ungdomar är med. Det är inte så noga med tiderna, utan många kommer efter att andakten redan har börjat. På söndagarna drar det i gång klockan 10.30, men många kommer redan 10 för då är det sång. Alla sitter ner tillsammans och sen kan vem som helst föreslå en sång som man ska sjunga, ur någon av alla sångböcker som finns i lokalen.

Det är förstås inte bara medlemmar som kommer på andakterna, på söndagarna är det ofta drygt 40 personer som är med. Under turistsäsongen kan det vara betydligt fler eftersom många turister, inte minst från USA, passar på att besöka en andakt om de är här på semester.

Samfundet anordnar också en del andra aktiviteter, till exempel konserter, dans och olika former av sociala sammankomster. Anonyma Alkoholister har regelbundna möten i lokalen.

I samma byggnad som andaktsmöteslokalen finns Monteverde Friends School – en kväkardriven skola som är tvåspråkig (spanska och engelska). Den är förstås öppen för alla oavsett religion och bakgrund, men kväkararvet är tydligt eftersom skolan har fred, jämlikhet och miljö som några av ledorden.

Det historiska arvet är i högsta grad levande i Monteverde, berättar Kenna Manos från samfundets korrespondenskommitté. Hon kommer från Kanada och har i över tio år regelbundet återkommit till Monteverde, där hon bland annat varit volontär på skolan.

De som flyttar hit, eller kommer på tillfälliga besök, gör det ofta med hänvisning till kväkarnas historia och värderingar. Det anordnas också föreläsningar där de som bott i Monteverde länge berättar om sina erfarenheter.

– Men viktigast av allt är att vår historia är närvarande i det dagliga livet, säger Kenna.

Det gäller inte minst miljön. Kväkarna har varit drivande när det gäller att skydda naturen i Monteverde.

– Varje gång vi kliver in i en skog rör vi oss i denna vackra natur som har bevarats tack vare de tidiga kväkarnas insatser. Det är verkligen en levande historia, säger Kenna Manos.

Costa Rica är ett spanskspråkigt land, men eftersom så många i Monteverde är USA-ättlingar är engelska det vanligaste språket på andakterna. Det som sägs på engelska översätts till spanska och tvärtom.

Från den närmaste flygplatsen, utanför huvudstaden San José, tar det fyra–fem timmar med bil till Monteverde. En anledning till att det tar så lång tid är de dåliga vägarna. Andra landsbygdsområden i Costa Rica har försökt få bättre kommunikationer, men invånarna i Monteverde verkar snarare ha varit skeptiska och hållit tillbaka.

Redan nu kommer 250 000 turister årligen till de här bergen. Det är framför allt så kallade ekoturister som vill ta del av den fantastiska naturen.

Längre ner mot låglandet finns vanlig regnskog (så kallad tropisk regnskog). Uppe i Monteverdes berg växer molnskog, en tät och mystisk, obeskrivligt vacker skog som för det mesta ligger insvept i dimma. Här finns olika former av apor, färggranna fjärilar och sengångare.

De två molnskogsreservaten är öppna för besökare, men man får bara gå längs utstakade stigar, för att inte störa djurlivet.

Turismen är en viktig inkomstkälla och skapar förutsättningar för Monteverde att leva vidare och utvecklas.

Det finns förstås stora risker med turism, inte bara för att den sliter på naturen utan också för att den kan bidra till ojämlikhet och social misär. Costa Rica är knappast lika hårt drabbat som fattigare turistländer, men i storstäderna och på charterorterna är det lätt att se turismens baksidor: prostitution, kommersialism och en servicesektor där den inhemska befolkningen förväntas stå och buga med mössan i hand.

Till Monteverde kommer framför allt människor med miljö- och fredsintresse så de problemen känns inte lika stora här. I alla fall inte än så länge.

Monteverde är trevligt, lugnt och tyst, men knappast ett helt eget universum. Utanför glassbaren vid Monteverdes mejerifabrik sitter folk och spelar Pokemón Go på sina mobiler.

Kväkarna i Monteverde har aldrig gjort något större väsen av sig, även om det är tydligt att det finns ett stort intresse för dem. TV-kanalen PBS i USA har gjort en minimidokumentär om Monteverde. På Youtube finns bland annat ett filmklipp där kväkaren Benito berättar om hur det var att komma ut som homosexuell i Monteverde.

Vad tror då kväkarna själva om samfundets framtid i Monteverde? Kenna Manos berättar att hon ställt frågan till Lucky Guindon – en av pionjärerna, som kom till Monteverde 1951, vid 18 års ålder. Lucky svarade:

– Ingen vet, men vi är fortfarande här.

Costa Rica står traditionellt nära USA och det finns även militärpolissamarbete mellan de två länderna. Men formellt har Costa Rica varit uttalat neutralt sen 1980-talet.

Costa Rica har under de senaste 70 åren varit relativt stabilt medan det har skett snabba förändringar i grannländerna. I slutet av 1980-talet föll de latinamerikanska diktaturerna en efter en. Under 2000-talet uppstod en vänstervåg och ett tag styrdes nästan hela denna del av världen av mer eller mindre vänsterinriktade folkvalda regeringar. Just nu förekommer en tydlig högervridning i flera länder, bland annat har Brasiliens mittenvänsterpresident Dilma Rousseff avsatts. Det återstår att se vad som händer i framtiden.

Men vänstervågen har i alla fall inneburit en mer självständig utrikespolitik i hela regionen, vilket gjort att manöverutrymmet ökat även för Costa Rica. Exempelvis återupprättade Costa Rica diplomatiska förbindelser med Kuba 2009. Sommaren 2016 protesterade också representanter från Costa Rica öppet mot kuppen i Brasilien.

Jämfört med övriga Centralamerika är Costa Rica på många sätt ett välfärdsland, till exempel är skolorna ganska bra och alla har tillgång till fri sjukvård. Men man ska akta sig för att se Costa Rica som något drömsamhälle. Fattigdomen är fortfarande stor – och klyftorna är på många håll enorma. Fast givetvis är det intressant att det finns ett land som har undvikit inbördeskrig och militärkupper genom att helt enkelt inte ha någon krigsmakt.

På väg från San José ut till flygplatsen pratar taxichauffören om miljön och om att det är viktigt att bygga ut infrastrukturen. Sen säger han:

– Visste du förresten att vi inte har någon militär här? Vi lägger pengarna på skolor i stället.

Han säger det med märkbar stolthet i rösten.

Text: Kalle Holmqvist

En längre version av texten finns i Erfarenheter – Årsskrift 2016/2017