Den liberala kväkardomen har en alldeles egen historia och ett alldeles eget religiöst budskap. Men på det hela taget har den liberala kväkardomen inte varit bra på att vare sig ihågkomma denna historia eller föra fram budskapet. Jag tror att arbetet med att minnas vår historia och att återigen tänka över vår tro är av fortsatt betydelse för liberala Vänner. I en tid av återuppstånden konservatism, religiös såväl som politisk, kan detta arbete vara av särskild nytta för dem som inte sympatiserar med detta nya etablissemang. Det kan förse oss med ”ett moln av vittnesbörd” varifrån vi kan hämta stöd och styrka. Rullan över liberala kväkarhjältar och -hjältinnor är lång och lysande, men för mitt inre öga är det ett namn, Hannah Barnard, som alltid verkar röra sig mot toppen av listan. Det är som om hennes ande armbågade sig fram förbi många andra mer kända personligheter och krävde särskild uppmärksamhet. När jag läser hennes historia ser jag hur hon var – inte det minsta förkrympt och undergiven utan självmedveten och modig. Verkligen en stark kvinna, och vad vi vet om henne antyder att det var just hennes kvinnliga mod som från början gav henne problem.
Den respekterade predikanten gör sig kontroversiell
År 1797 var Hannah Barnard en respekterad predikant, hörande till Hudson Meeting i New York, som kände en religiös kallelse att resa till Vänner och andra på de brittiska öarna. Samma år gav hennes månadsmöte henne ett intyg, ett introduktionsbrev, som villigt undertecknades av kvartals- och årsmötet i New York. Sedan hon 1798 anlänt med en kvinnlig kompanjon ägnade Barnard tio månader åt att färdas runt mer än 2000 miles (320 mil) och göra besök och predika. Särskilt i Cornwall drog hon många metodister till sina allmänna möten.
Denna möjlighet till ekumenik verkade värd att fullföljas, och vid Londons årsmötes förhandlingar 1799 bad Barnard och en delegation kvinnliga Vänner enträget årsmöteshierarkin att tillfälligtvis tillåta predikanter av andra trosriktningar att använda möteshus, i utbyte mot att Vänner fick använda kyrkor på motsvarande sätt. När de (manliga) äldste förkastade idén försvarade Barnard den med sådan ”anmärkningsvärd ihärdighet” (i skrivarens tycke) att hon och hennes delegation blev tillsagda att lämna förhandlingarna. Några historiker tror att det var i denna konfrontation, över ett till synes smärre praktiskt spörsmål, som hennes senare bekymmer över lärofrågor föddes.
Lärostrider
Kväkaretablissemanget i London antog vid denna tid en evangelikal renlärighet som skulle hålla stånd i över ett halvt sekel. Detta etablissemang välkomnade inte utmaningar mot sina uttalade åsikter om stort som smått, inte från någon, i synnerhet inte från kvinnor. Men efter att redan ha utmanat de äldste i en praktisk fråga blev Barnard snart inblandad i en dispyt om lärofrågor. Denna nya konflikt uppstod efter att Barnard hade fortsatt sin resa för att besöka Irland. Där fann hon Vänner som diskuterade frågor om krig, fred och Bibeln. Mer exakt var frågan som ställdes henne: Befallde verkligen Gud de gamla israeliterna att föra krig (i många fall rena folkutrotningskrig), som det står skrivet i Gamla Testamentet? Detta sätt att framställa frågan var troligen inte en slump. Bara ett år innan hade ett bondeuppror ägt rum mot de engelska herrarna som blivit mycket brutalt nedslaget av brittiska trupper. Många irländska Vänner som var rika ställde antagligen upp på denna engelska form av ”lag och ordning”, och att peka på bibliska massakrer för att rättfärdiga myndighetsvåld var ingen ny ursäkt.
De nya ljusen
Men det fanns irländska Vänner som såg annorlunda på saker och ting. Det fanns en grupp tidiga liberaler som förkastade bokstavstrogen bibeltolkning, särskilt där texterna motsade sådana centrala kväkerska övertygelser som fredsvittnesbördet. Dessa avvikare inom samfundet, de kallas ibland ”de nya ljusen”, blev också alltmer övertygade om att det överhuvudtaget var okväkerskt att göra sådan renlärighet till en central del av kväkartron. Därmed utmanade de en central tanke hos det nya etablissemanget, nämligen vikten av evangelikal renlärighet, speciellt ifråga om Bibeln.
Hannah Barnard slog sig ihop med ”de nya ljusen” och reste runt bland irländska Vänner och förespråkade deras åsikter på ett engagerat och elegant sätt även för människor utanför samfundet. När hon avslutat sin rundtur gav Dublins årsmöte henne ett intyg där det stod att hon hade predikat ”till allmän belåtenhet” och hoppades att hon skulle ”få förmånen att fortsätta” sitt religiösa arbete. För att fullfölja detta återvände Barnard till London och bad mötet för predikanter och äldste att få ett intyg för att få fortsätta sina resor i Tyskland. Men andra rapporter om hennes arbete och budskap nådde London från uppretade evangelikala kväkare, och i maj 1800 avslog de äldste hennes begäran. Snart blev hon tillsagd att ”avstå från att predika” och att återvända hem så snart som möjligt. De till och med erbjöd sig att betala hennes hemresa, något hon indignerat avböjde.
Disciplinåtgärder
Huvudanklagelsen mot henne var att hon förnekade Bibelns fulla sanning och myndighet. Inofficiellt anklagades hon för alla möjliga irrläror. Barnard bestred anklagelserna och hävdade att hennes slutsatser var i samklang med den ursprungliga kväkarövertygelsen, att Andens ledning inifrån och inte den yttre Skriften var det slutgiltiga sanningsmåttet för Vännerna. ”Ingenting är slutgiltig sanning beträffande läran”, förklarade hon, ”förrän det har bekräftats som sådan i mitt sinne, genom upplysning av … Guds ord, det gudomliga ljuset och förnuftet, om vilket Skriften vittnat på många sätt.”
Hon uttalade sina övertygelser på ett kraftfullt sätt. Till exempel då hon tillfrågades om en vers i första Johannesbrevet (”Ty tree äro som witna j himmelen, Fadhren, Ordet och then helghe Ande, och the tree äro itt.” [Gustav Vasas bibel 1 Joh. 5:7]) drog hon sig till minnes att ”jag inte kände den minsta tvekan då jag sade att jag trodde att det var ett falskt tillägg, vars syfte är att fastställa den absurda och skadliga läran om tre i en, tillagt någon gång efter den första tillkomsten av evangeliet.” (Faktum är att nästan alla moderna bibelforskare är eniga om att denna vers är ett senare tillägg, och de flesta moderna översättningar har uteslutit den.)
Till och med en av hennes kritiker medgav motvilligt att hon var ”anmärkningsvärt rapp och snabbtungad i talet”. Hennes överklaganden avslogs och slutligen tog hon en båt till New York. Men de äldste i London hade inte sagt sitt sista ord. De sände kopior av sina utlåtanden före henne, och då Barnard anlände till Hudson, sent år 1801, fann hon att disciplinåtgärder förbereddes mot henne även där.
Återigen försvarade hon sig hårdnackat, och återigen lades hennes självsäkerhet till anklagelserna mot henne. När en ”tung” manlig Vän beklagande anmärkte på hennes villighet att utmana vilken motståndare som helst, oavsett hans position, svarade hon att hon verkligen var redo att ”möta vilken person som helst, eller till och med hela världen, när jag känner mitt samvetes oskuld”.
Utesluten
Återigen förlorade hon, och vid mitten av 1802 blev hon utesluten för att hon visat ”ett grälsjukt, självbelåtet sinnelag”. Hon förblev obotfärdig, och skrev till en brittisk anhängare att ”under samfundets nuvarande tillstånd kan jag med ödmjuk, underdånig tacksamhet glädjas när jag betänker att jag gjordes till det redskap som bringade deras mörker till ljus”. Men denna bestraffning gjorde inte slut på hennes predikningar.
Medlem eller inte förblev hon trogen kväkarnas fredsvittnesbörd, och senare organiserade hon ett fredssamfund vars möten drog mer folk än Vännernas Hudson-möte. En gång tillfrågad huruvida klyftan mellan henne och mötet var oöverbryggbar svarade Barnard, med en fin pik mot kväkersk beslutsprocess, att det var den inte, eftersom när mötet förstod att det ”har rest felaktiga anklagelser mot mig, behöver det bara erkänna det och jag skulle gladeligt förlåta det”.
Arvet efter Hannah Barnard
Fallet Hannah Barnard var omtalat bland kväkare på sin tid och årtionden efteråt; en strid ström av pamfletter och böcker gavs ut som argumenterade fram och tillbaka i frågan. Klyftan hon frilagt fortsatte att vidgas; de flesta av de nya ljusen på Irland avsade sig medlemskapet eller blev uteslutna. När Elias Hicks nästan tjugo år senare, 1819, predikade i Hudson Meetinghouse sades Barnard ha varit bland åhörarna och man sade till Hicks att hon sagt att hans budskap hade rört henne djupt, delvis därför att hans idéer liknade dem hon blivit utesluten för.
Hicks religiösa vittnesbörd liknade på många sätt Barnards, inte minst såtillvida att det frambringade ett ökat motstånd från det evangelikala etablissemanget, motstånd som skulle få ödesdigra konsekvenser för Vännernas samfund. Men det är en annan historia. Hicks besökte Barnard i Hudson 1824, och ett år senare somnade hon stilla in i hemmet. År 1838, mer än ett årtionde efter hennes död, gjorde Joseph John Gurney, sin tids mest kända evangelikala brittiska kväkare, en avstickare från en resa längs med Hudsonfloden för att särskilt predika sitt evangelium i Hudson där den ”kätterska Hannah Barnard” huserat.
Jag tror att jag delvis förstår vad som drev honom. Det är något fruktbärande och minnesvärt över historien om Barnard. Å ena sidan har den kväkardom hon uttryckte och kämpade för överlevt, den till och med blomstrar. Å andra sidan har de ortodoxa undertryckande krafterna som verkar mot den blivit ett sorgligt välkänt inslag i vår historia. Vidare bar Barnard fram sitt budskap decennier innan Lucretia Mott och andra engagerade kväkarkvinnor hjälpte till att uppfinna det vi i dag känner som feminism. Och ändå, hennes bestämdhet och vältalighet när hon uttalade sig, hennes ihärdighet å sina egna vägnar, hennes vägran att böja sig för manlig auktoritet och hennes envishet även i isolering och motgång, detta har knappast överträffats av de självmedvetna systrar som kom senare. Men av någon anledning har Hannah Barnards historia rönt ringa intresse från många av de mer framstående kväkarhistorikerna. Elbert Russels The History of Quakerism och John Punshons Portrait in Grey nämner henne bara kortfattat i förbifarten; Larry Ingels Quakers in Conflict är något utförligare. Även Margaret Bacons Mothers of Feminism förbiser henne, kanske för att Barnard snarast var en mormor till kvinnorörelsen. De mest utförliga redogörelserna återfinns i första bandet av Rufus Jones The Later Periods of Quakerism och i en studie från 1989 av David Maxey i Quaker History. Kanske kände Jones igen sig i henne, han hade ju förvisso fått ta emot stenar från en annan generation renläriga kättarjägare. Trots sin dunkelhet är Hannah Barnards historia på många sätt prototypen, eller ännu hellre arketypen, för liberal kväkardom. Det är inte så konstigt att jag föreställer mig henne armbågande sig fram mot början av den långa raden liberala kväkarhjältar. Joseph John Gurney skrev till sina barn att han tyckte han gjort bra ifrån sig vid sitt predikande i Hudson. Kanske gjorde han det. Men Hanna gjorde också bra ifrån sig.
— Chuck Fager
Översättning Wilhelm Dahllöf
Originaltexten från 1995
Följ oss!