Efter att ha beskrivit Hannah Barnard, i den första av dessa skissartade berättelser, som en arketyp för liberal kväkardom, kommer Joel och Hannah Bean att motsäga denna arketyp på nästan alla sätt.
Där hon var stigfinnare klamrade de sig fast vid renlärigheten. Där hon var ihärdig föredrog de att vara tysta. Där hon hade smak för meningsmotsättningar försökte de undvika dem. Och där hon mötte nederlag med ihärdig tredska försökte de lämna sådant bakom sig och börja om på nytt.
Och ändå, trots dessa stora skillnader i temperament drev historiens strömmar i kombination med deras sinnelag paret Bean till att bli nyckelfigurer i, ja till och med grundare av, den moderna liberala kväkarandan. ”Beansk kväkardom” är ett uttryck myntat av Geoffry Kaiser, en inträngande amatör i kväkarhistoria, för att beskriva den moderna liberala grenen av samfundet. Så snart deras roll klarlagts torde det berättigade i uttrycket bli uppenbart.
Traditionella kväkare möter väckelsen
Joel Bean var en kväkare från New England och Hannah Elliot Shipley var från Philadelphia. De gifte sig och lämnade östkusten för att bli bönder i West Branch i Iowa i slutet på 1850-talet. Där gjorde de sig hemmastadda i en snabbt växande kvietistisk kväkargrupp och inom tio år hade de blivit valda till skrivare för Iowas manliga respektive kvinnliga årsmöte. I samfundets tjänst reste de också till Hawaii i väst och österut till både gamla och Nya England där de kom att bli allmänt respekterade predikanter.
Allt väl så långt. Men på 1870-talet kommer den evangelikala väckelsen till Vännerna i Iowa.
De tidiga reformkväkarna anklagade den gamla, konservativa kväkardomen för att vara andligen sovande eller till och med i koma och i behov av att skakas om. Många yngre Vänner instämde, de klagade över att den kvietistiska andakten präglades av antingen en dyrkan av en alltmer tom tystnad eller av ett alltför tjatigt och torrt predikande av gaggiga Äldste.
Till en början var paret Bean förstående, trots sin i grunden kvietistiska läggning. År 1870 skrev Joel Bean uppskattande att med väckelsen i Iowa ”framskrider Herrens verk på många platser och djupnar i många hjärtan. Ett sant verkande av Nåden har sprungit fram och bärs vidare”.
Tvivel på väckelsen
Men efter att ha återvänt från en lång resa till England vid mitten av 1870-talet, när väckelsen hade intensifierats och börjat innefatta ett nytt bud om ”rättfärdiggörelse” eller ”helgelse”, började paret Bean få sina tvivel. De stannade ändå i sitt möte och då 1877 huvuddelen av de kvietistiska Vännerna avskilde sig för att bilda ett alternativt Iowas konservativa årsmöte avböjde paret Bean att ansluta sig.
De stannade för att de så starkt ogillade söndring. Men när rörelsen som betonade helgelse stärktes kom de att ogilla den ännu mer, både som lära och de uttryck den tog sig.
Läromässigt förkastade reformrörelsen kraftfullt kväkartanken om ett allomfattande, frälsande inre ljus och förklarade att Anden endast bor i de kristna som har blivit riktigt frälsta och helgade.
Den var också obeveklig i sina krav på alltmer känslosam dyrkan, programmerade andakter, avlönade pastorer och nödvändigheten av ”en andra välsignande” frälsningsupplevelse efter omvändelsen, som de påstod skulle helt rensa själen från all synd och fylla den med ständig, omedelbar helighet. Sådan ”rättfärdiggörelse” och dess läromässiga bagage togs emot med entusiasm av många enskilda men lämnade splittring efter sig överallt där den drog fram bland Vännerna. Under någon tid hoppades paret Bean att mildra väckelsens verkan på deras älskade årsmöte eller åtminstone på deras eget månadsmöte i West Branch.
Men icke. Reformisterna bildade ett nytt ledarskap, de var på frammarsch och de hade bestämt sig för att ta över och omdana årsmötet efter eget skön. Så gjorde de, även paret Beans månadsmöte i West Branch reformerades 1880. David Updegraff, en ledande reformist, förklarade processen en fullständig framgång, men den lämnade mötet djupt splittrat och missmodigt.
Bean reser sig till motstånd
Paret Bean var nu isolerade i sin egen hemstad och de tyckte att reformisterna hade förvandlat kväkardomen i Iowa till något främmande. Efter stor tvekan fäste Joel Bean sina tankegångar på papper och sände dem till en tidskrift, The British Friend, som publicerade dem under rubriken ”Frågan” i början av 1881.
I ”Frågan” begrät Bean reformismens resultat, som han ansåg ha totalt fört bort kväkardomen i Iowa från det viktigaste i traditionell kväkardom. I en annan artikel om det inre ljuset försvarade han Vännernas traditionella kristet-universalistiska syn på detta.
”Frågan” var något av ett manifest och blev en samlande kraft för det växande antalet kväkare mot reformismen. Det trycktes om ett otal gånger på båda sidor om Atlanten. De kvietistiska Vännerna ställde sig bakom det, men för de nya helgade ledarna i Iowa var det ett förräderi kort och gott. Och de tänkte inte finna sig i det.
De evangelikala slår tillbaka
Yxan föll 1881 vid Iowas årsmötesförhandlingar. Bean och ”Frågan” blev skarpt kritiserade och reformismen blev helt bekräftad. Bara på Hannah Beans vältaliga bönfallan stoppades ett förslag som ville fördöma hennes make.
Paret Bean lämnade chockade förhandlingarna, deras inflytande i samfundet var slut. De kände att den inneboende kraften hos väckelsen troligen skulle sluta i ännu mer söndring och redan nu ryggade de tillbaka inför sådana framtidsutsikter. ”Vi behöver ombyte och vila”, skrev Joel till en vän i Indiana. Och inom ett år hade paret Bean sålt sin gård och begett sig mot Kalifornien.
Inte långt efter att de rest splittrades mötet i West Branch.
De bosatte sig i San José där de organiserade ett nytt möte under överinseende av sitt gamla kvartalsmöte i Iowa och höll andakter på det gamla kvietistiska sättet.
Detta borde ha varit slutet på historien. Men reformetablissemanget ville inte lämna dem ifred.
Inkvisition
De drog om gränserna inom årsmötet och lade paret Beans möte i ett annat, hårt reformerat kvartalsmöte. Sedan sände de två reformister att se till att det nya mötet var ordentligt helgat. Detta orsakade en söndring i den lilla gruppen; Joel Bean med anhängare byggde ett nytt möteshus för den kvietistiska återstoden och ansökte om att erkännas som College Park Meeting.
Men Iowas nya herrar kände lukten av kätteri. De sände sex frågor till Beans grupp, att besvaras med ja eller nej.
Frågorna var bland annat:
”Ställer du dig bakom förklaringen om tron i den [nya] utgåvan av Book of Discipline för [Iowas] årsmöte?”
”Vi frågar särskilt om du tror på uttalandet … [i Iowas nya] Book of Discipline att den Helige Ande endast bor i de rättfärdiga?”
De flesta svaren från Beans grupp ansågs undfallande, men svaret på fjärde frågan var ett rött skynke. Det löd:
”Vi har aldrig hört någon av våra medlemmar använda uttrycket att den Helige Ande ’bor’ i den orättfärdige. Vi tror och lär att Kristi ljus och Ande finns i varje människa.”
Iowas svar på en sådan uppenbar osundhet var att stänga mötet. Men eftersom paret Bean byggt möteshuset kunde inte årsmötet förbjuda dem att samlas där och fler och fler kom dit. Rapporter om Iowas beteende fick ett otal Vänner från östkusten och England att uttala sig fördömande om det.
Iowas årsmöte bekymrade sig inte över de orättfärdigas utgjutelser. När det 1892 gav alla predikanter en lista med lärofrågor att besvara förklarades paret Beans svar osunda och året därpå avsattes de som predikanter.
Internationella protester och nyorganisering
Det blev ett internationellt ramaskri mot Iowa; ett brev som förkastade deras ”inkvisitoriska” göranden, undertecknat av 400 Vänner, cirkulerade som en pamflett. Men reformisterna satt säkert i sadeln; och några år senare avslutades makarna Beans medlemskap när Iowa rensade bort ”inaktiva” ur medlemslistan.
Efter att detta blivit allmänt bekant förnyades paret Beans medlemskap av makens gamla månadsmöte i New Hampshire och de erkändes som predikanter. Av större vikt var dock vad de gjorde i San José.
År 1889 omorganiserades deras möte till en oberoende organisation, the College Park Association of Friends.
Makarna Bean, som alltså avskydde söndring och bara ville bevara det de såg som det centrala och ursprungliga i kväkardomen, tvingades bli separatister och vägröjare.
I den långa trista historien om kväkarnas splittring var College Park något nytt; det var inte menat att bli kärnan i ett nytt årsmöte. Snarare skulle dess besökare behålla sitt medlemskap i det årsmöte de eventuellt hörde till; College Park skulle bli ett medel för gemensam andakt och kamratskap snarare än en plats där man höll sig till en viss tro. Den senare utvecklingen av paret Beans religiösa tankegångar har ännu inte fullt utforskats av vetenskapen, trots att makarna Bean i minst lika hög grad som någon amerikansk 1900-talskväkare förtjänar en uttömmande beskrivning, men det verkar uppenbart att deras syn på läran är att ”det mindre är det större”.
Detta framgår i ändamålsförklaringen för College Park Association som endast är tre meningar lång: ”Att främja intresset för kristendom och moral och att debattera religiösa och moraliska frågor”, att förvalta egendom och ”att upprätthålla ett andaktsmöte enligt Vännernas samfunds ordning” i sitt möteshus.
En senare förklaring om dess ”bekännelse” var längre – hela fem meningar, totalt 122 ord; avsnittet om ”läran” fastslog, i sin helhet:
”Vännerna tror på den evigt pågående verkligheten i den levande Kristus, tillgänglig för alla sökande själar.”
Andra stycken förklarade att andakten ska ske utan agenda och utan andaktsledare och vara öppen för alla. Den nämner också vår kallelse till diakoni.
Sådana tankegångar kan låta som harmlösa självklarheter för dagens liberala kväkare, särskilt för det stora flertalet som sluppit höra den historiska bakgrunden. Men sedd i sitt sammanhang är skiljelinjen klar mellan denna lära och helgelsereformismen i Iowa och dess evangelikala avkomma (som Friends Church Southwest, också sprungen ur Iowa).
Historiska verkningar
San José var förvisso inte allfarvägen för kväkardomen vid sekelskiftet. Men paret Beans internationella anseende gjorde College Park till en magnet för predikanter och bildade Vänner från alla möjliga ställen. College Park hade också turen att dra till sig framstående besökare från det närbelägna Stanford University, bland dem en docent i klassiska språk, Augustus Murray, och en student vid namn Herbert Hoover.
Trettio år senare då Herbert Hoover blev USA:s president bad han den då pensionerade docenten Murray att komma till Washington som en informell ”huskaplan”; Hoover såg också till att ett nytt möteshus byggdes i Washington som skulle vara lämpligt för den högsta verkställande myndighetspersonen att besöka.
Vid den tiden var paret Bean döda, men Friends Meeting of Washington var bara en av deras många andliga/organisatoriska avkommor. Ett otal självständiga möten hade växt upp på västkusten, löst förbundna med College Park. På andra platser formerades nya liberala möten, i huvudsak bestående av nytillkomna Vänner, på en liknande självständig eller ”unionerad” grund.
Andan i denna rörelse präglades till stor del av Joel Beans barnbarn Anna Cox och hennes make Howard Brinton. Tillsammans hjälpte makarna Brinton College Park Association att bli vad det redan var, ett årsmöte till allt utom namnet. År 1947 blev det Pacific Yearly Meeting, ”moderkyrka” till tre självständiga liberala årsmöten i västra delarna av USA.
Makarna Brinton hade även inflytande i öst, där de ledde Pendle Hill nära Philadelphia från 1938 till 1952. Där engagerade de sig i försöket att återförena de två delarna av Philadelphias årsmöte, söndrade sedan över hundra år tillbaka, genom en lärogrund som i huvudsak är mycket lik den i College Park.
I dessa skeenden – Herbert Hoover vid ett enat möte i Washington, och paret Brintons arbete med att skapa och återskapa årsmöten i öst och väst, kan man se vidden av det beanska inflytandet på liberala Vänner.
Vi kan också se att som en underström finns ett definitivt, fastän sällan uttalat, teologiskt perspektiv, byggstenar i andan hos modern liberal kväkardom: Det allomfattande i deras tro på det inre ljuset, att hellre hitta det som är äkta genom andakt och praktisk handling än genom att klänga sig fast vid dogmer eller emotionella upplevelser, att hävda allas rätt att forma andakten, en stark betoning på församlingen som det viktigaste i samfundets organisation, med högre liggande strukturer neddragna till ett minimum och begränsade till frågor om samarbete och rådgivning, och, även om det inte står i College Park Discipline, en betoning på den magnetiska effekten av ett personligt exempel och personlig kontakt, att ”att låta ens liv predika” ska vara den rätta grunden för församlingens tillväxt eller ”evangelisation”.
Var och en av de här nämna byggstenarna förtjänar en större utläggning än de kan ges här. Det må räcka att säga att dessa stenar inte bara trillade ned från himlen, inte heller uppfanns de av någon förespråkare för New Age. Nej, för fastän de talar till mångas situation kan vi se hur de hamrades fram genom de prövningar och plågor som Joel och Hannah Bean genomled i mer än fyrtio år när de bemödade sig om att handskas med en reformrörelse som svepte bort nästan allt vad kväkardom varit för dem, och för många andra, i mer än tvåhundra år.
På grund av deras okända roll i dag låter det för många som ett skämt att tala om beansk kväkardom, kanske som en tråkig vits om vegetarianerna bland oss [bean betyder böna, ö a]. Men för det ökande antalet som vet något om dess bakgrund kommer namnet att uttalas med stolthet.
Och tacksamhet.
— Chuck Fager
Översättning Wilhelm Dahllöf
Originaltexten från 1995
Följ oss!