Görel Råsmark: Min väg till kväkarna

Texten hämtad från tidskriften Elsa – Kyrka och samhälle ur kvinnors perspektiv, nr 3 2012.

 

Dörren inåt

Dörren till Kväkargården öppnar sig inåt. Det behövs bara en lätt tryckning över det slitna rundade handtaget för att den ska öppna sig och visa den ålderstigna stentrappan och ingången till biblioteket. Det är en vindpinad septemberkväll. Jag ser till att komma just i tid för andakten och sjunker ner på en av stolarna i cirkeln utan att hälsa på någon. Ljuset är tänt. Alla som sitter där är intensivt närvarande och samtidigt på väg. Efter några minuter uppfattar jag intuitivt att jag hör samman med dessa människor som jag inte ens har sett. Mina ögon är slutna när jag sakta rör mig in i mig själv. Jag tycker om att strosa omkring i mig själv. Men detta är något annat. Här är en ny tystnad; luftig, tillåtande och samtidigt mättad. Den håller andan. Den skapar en tystnad som är lika påtaglig som när pendylen på en salsklocka slutat att ticka. Jag vill vara i denna andlösa tystnad och jag vill vara det tillsammans med de här människorna. Jag vill vänta i tystnaden och låta ske det som sker. Efter andakten dras jag till biblioteket. Från golv till tak i mörka hyllor trängs böcker om kväkarrörelsens vittnesbörd, om olika mystika riktningar och om liv i samklang med skapelsen. Här står två låga inbjudande fåtöljer. Jag följer den omedelbara impulsen att slå mig ner. ”Vad har fört dig hit?” frågar Astrid som är bibliotekarie. Det kan jag inte riktigt svara på. Men jag kan berätta att jag just varit på ett Folke Bernadotte-seminarium om delaktighet. Astrid frågar om jag känner till att Elsa Cedergren var syster till Folke. Nej, det visste jag inte. Hon stiger raskt upp på en liten pall och plockar ner litteratur om Elsa. Om jag känner till att hon var en av de första kväkarna i Sverige? Jo, det visste jag.

IMG_6636

Orden och tystnaden

Jag låter ögonen löpa längs hyllorna. Alla dessa ord! Alla dessa försök att fånga in den yttersta verkligheten med hjälp av orden trots att vi vet att det som själen djupast erfar ligger bortom orden. Mystiker, som lever i medvetenheten om Guds obeskrivbarhet, har i alla tider envist försökt beskriva. Inte för att ringa in, förklara eller definiera utan för att få dela med sig när gudserfarenheten sprängt de inre vallarna. Jag har stor respekt för ord och känner mig förbunden med alla som med stor omsorg väljer sina ord om Gud. Skall något sägas måste det vara förankrat i den egna erfarenheten. Och om inte livet talar är det klokast att vara tyst.

Den som talar ur inre sanning behöver inte så stort antal ord och behöver inte förstärka dem. Jag litar på tystnaden som talar. Jag tror på samförståndet och ömsesidigheten bortom orden. Hur långt kan jag ana att det som ryms inom mig själv av vetskap om vad det innebär att vara människa också delas av den andre? Att mitt eget djup har en motsvarighet i den andre? Att det – där orden upphör – ändå finns gemensamma världar? Jag tror på något av Gud i alla. Jag är med Gud i mitt innersta, men också i varje möte med en annan människa. Jag upplever Gud som närvarande i allt levande, som både inneboende i allt skapat och bortom allt skapat, både immanent och transcendent. I varje möte med en annan människa, med allt levande, bär jag medvetenheten om gudsnärvaron. Trötthet och förströddhet kan skymma, men den finns ändå där. Det är själva livet som är heligt. Därmed blir det inte meningsfullt att tala om enstaka människor, platser eller handlingar som heliga i sig. Ett av de mera kända citaten från Emilia Fogelklou sammanfattar den erfarenheten i orden ”Tänk på arbetsdagen så att du helgar den”.

IMG_6601

Vittnesbördet

Astrid ställer tillbaka böckerna om Elsa. Vi talar en stund om kväkarnas vittnesbörd. Grunden känner jag redan till; den är en del av mitt liv. Jag vet att den enda vägen att komma bort från mig själv, från det krävande egot, är att tränga djupare in. Att när jag nått så långt in i mig själv att jag blir förlorad i Gud då finns det bara en enda väg. Den leder ständigt utåt. Den leder ut i världen och gör det som den är satt att göra. Därför finns kväkare med i rörelser för ickevåld, för jämlikhet och rättvis fördelning, för fred.

 

Att vara hemmastadd

Men hur kom jag till Kväkargården? Kanske för att jag någon månad innan råkat stöta på en man som i förbifarten nämnde att han var kväkare. Kanske för att jag i tidigare läsning av religionshistoria känt nyfikenhet – kanske till och med en stilla dragningskraft – till fredskyrkorna. Kanske för att jag börjat läsa kväkarlitteratur och upplevt ett stilla ja inför varje igenkännande. Eller för att jag redan som barn uppfattade att det finns ett stänk av helighet i allt levande; att livet är sakramentalt och att vi bör vistas i det med varsamhet. Det ligger något hisnande i att finna något som man inte anat och därför inte heller sökt. Jag har funnit kväkarrörelsen som just rörelse och därtill upptäckt att jag fanns i den utan att veta om det! Det har fyllt mig med den sortens glädje som mest är en stilla häpnad. Jag stänger dörren till Kväkargården bakom mig. Det knastrar torrt i grusgången över malmgården. Lampan i biblioteket fladdrar svagt. Jag är hemmastadd i mig själv. Och har därtill fått en ny hemvist.