Alice:
Är det viktigt att veta vem gud är? Om gud finns? Om gud inte finns? För en del människor känns frågan livsviktig, för andra är den totalt ointressant. I mitt eget sökande har gud stundtals varit livsviktig och ibland stendöd i åratal. Där jag står i dag är inte frågan om guds existens så viktig längre, utan svaret är att jag existerar, att jag finns till. När Mose i Bibeln frågar gud: ”Vem är du?” så svarar han: ”Jag är den jag är. Säg dem (israels folk) att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Att vara till är för mig att vara med gud, kanske till och med i gud.
En judisk rabbin vid namn Leo Baeck överlevde Förintelsen och brottades ständigt med vad det innebar att vara judisk efter Förintelsen. Han kom fram till att de gamla budorden visserligen fortfarande var viktiga, men att det fanns ett nytt budord som överskuggade dem alla: ”Lev!”
Mitt eget livs djupa dalar kan självklart inte jämföras med Förintelsen, men jag kom så småningom fram till ungefär samma svar som Baeck: Gud är, jag är, Livet är och i och med att vi är så Lever vi Livet. När den insikten kom till mig slutade jag bekymra mig om gud och i stället vändes mitt varande inåt, för det är där Livet existerar. För mig är gud Livet och Livet är gud. Jag vet att Livet ständigt finns här inom oss och mitt ibland oss — Livet före födelsen, Livet mitt i livet och till och med Livet i döden. För mig finns alltså gud — i det att vi alla är och förblir i det eviga Livet.
Siv Stefansson:
Jag har mött Gud, i svåra livssituationer, där jag haft direkta upplevelser av Jesus, vilande i hans mantel. Fått möta en Jätte som bar mig i sina händer, över berg och djupa dalar.
Kallat mig ateist, varit arg på Gud, känt mig totalt — i tonåren, och in i vuxenlivet — övergiven, arg och vred.
Jag har gjort ett åtagande att vara kvar i mötet och sluta fly. Mötets mening är att våga vara kvar, att bli synliggjord, klargjord. Gud är relation, oavsett vilka namn vi är bekväma att använda. Hela grunden för vår existens, bärande, genomsyrande, villkorslös kärlek.
Min relation är stärkt, tilliten har vuxit över tid. Det är att vara hemma i sig själv. Frukten är trygghet, tillit, inre auktoritet. Vila i stormens öga oavsett yttre omständigheter. Våga bli sedd. En flod som far genom kroppen, ingenting att dölja.
Leva naken, inför, som, av, genom det obeskrivbara, det vi kallar Gud. Genom andakten och mötets mening. Ögonblick för ögonblick. Så tacksam att få göra det i en samvarande gemenskap.
Fredrik Ern:
Fader, att bryta brödet
att dela bröd
att dela kläder
att dela husrum
att dela värme
att dela glädje
att dela smärta
att dela livet
att dela med varandra
att dela dig med alla andra
att inte behålla
allt för sig själv
att tacka dig för allt du ger
att vilja dig, Fader
—
Fader, om dig vet jag intet.
Men — jag vet dig
Min kropp vet dig
Min mage känner dig
Min själ vet dig
Hela min varelse vet dig
Och tackar dig för ditt vara.
—
Fader, tystnaden är min lovsång till dig
tystnaden är min tillbedjan till dig
tystnaden är min tacksägelse till dig, oh min Gud
I tystnaden förenas vi i lovsång till dig,
i tillbedjan till dig, i tacksägelse till dig,
i förbön till dig, oh vår Gud.
—
Fader, i dina händer
lägger jag mitt liv,
i dina händer
lägger jag min ångest och min oro,
i dina händer
lägger jag min skuld.
Fader, ur dina händer
får jag förlåtelse,
i dina händer
kan jag förlåta.
Fader, i dina händer
finner jag ro.
—
Fader, jag måste städa i mitt hus,
så att du kan stanna,
när du kommer på besök,
jag måste städa bort mitt Jag.
Annars går du bara igenom,
när du kommer på besök,
men jag vill ju att du kan stanna,
att det blir inte jag men du
i mitt hus.
—
Jag vill tacka dig för alla ögon
som min blick har fått möta,
för alla händer jag fått trycka.
Jag vill tacka dig för hela din skapelse,
för all den skönhet som jag har fått uppleva.
Och medan jag tackar dig
känner jag en glädje välla upp i mig,
en glädje, som omsluter mig i din kärlek.
Oh, min Fader och min Gud.
Följ oss!