Många kväkare tycker säkert att frågan vad de tror på är fel ställd, för det är inte trossatser utan erfarenheten av det gudomliga som är det centrala i kväkartraditionen. Trots det finns det utgångspunkter som förenar de allra flesta kväkare, även om tolkningar och sätt att uttrycka sin erfarenhet kan variera.
Grundtanken är att det finns något av Gud — eller “det inre ljuset” — i varje människa. Inget prästerskap och ingen kyrka behövs för att förmedla mellan individen och Gud. Med denna inre övertygelse försöker kväkarna ge sitt bidrag till det gudomliga, genom att leva närvarande i vardagen med Gud och medmänniskorna.
Kväkarnas gamla misstro mot det de kallar ‘åsiktsreligion’ (notional religion) och dogmatik har gjort att teoretiska utredningar av begrepp är sällsynta i kväkarlitteraturen. Rikare flödar där skildringarna av hur ljuset lett på skiftande och underliga vägar dem som sett det och följt det.
Greta Stendahl, 1960
Andakten står i centrum av kväkarnas andliga liv, och den firas utan predikan eller fastställt program. Kväkarna samlas i tystnad och stillhet, och emellanåt kan någon känna sig kallad att tala.
Anhängarna av en våldsam revolution anser en genomgripande operation nödvändig. Men kväkarna är övertygade om att detta är en livsfarlig metod eftersom erfarenheten visar att våld alltid föder nytt våld.
Deryck Sivén, 1969
Erfarenheten av att det finns något av Gud i alla får konsekvenser: Kväkarna har ända sedan 1600-talet verkat för freden på olika sätt, och vi vänder oss mot våld och intolerans i alla former.
Många eftersträvar ett enkelt liv i någon form, inte för att man vill försaka utan för att ge plats för det som verkligen är viktigt.
Följ oss!