Först hämtade de judarna, men jag sade inget. Jag var inte jude. Sedan hämtade de socialisterna, men jag sade inget. Jag var inte socialist. När de hämtade mig fanns ingen kvar som kunde protestera.
Orden tillhör en av de kanske mest kända bekännelseprästerna, Martin Niemöller (1892-1984). Han överlevde mirakulöst som u-båtskapten under första världskriget och åtta år i koncentrationsläger under det andra. Först i Sachsenhausen och sedan i Dachau.
Bekännelsekyrkan (Die bekennende Kirche) motverkade den regimtrogna Deutsche Christen (eller Reichskirche). Efter kriget bidrog Niemöller till rekonstruktionen av den evangeliska kyrkan i Tyskland och grundandet av Kyrkornas världsråd.
Birger Forell (1893-1958)
Birger Forell föddes i Söderhamn och studerade teologi i Uppsala. Han studerade vidare i Tübingen och Marburg. Ärkebiskopen då, Nathan Söderblom (1866-1931) kom också från Hälsingland. Forell installerades som legationspastor i Svenska kyrkan i Berlin 1930. Församlingen är döpt efter vår drottning Victoria, som avled samma år. Året efter dog Söderblom.
Särskilt fyra händelser försvårade för invånarna i Tyskland och dess huvudstad: Maktövertagandet 1933, Nürnberglagarna 1935, Novemberpogromerna 1938 och förstås krigsutbrottet året efter. Kyrkans sammanhållning prövades, både utifrån och inifrån. Forell uttryckte sig i regel försiktigt, men när det gällde förföljelsen av judar kunde han inte tygla förtvivlan och vreden:
En tidvis mycket betungande uppgift har det varit att söka hjälpa och trösta de många s.k. icke-arier, som på grund av släktskap med svenskar eller av andra skäl sökt sig till den svenske prästen. Även bibelord kunna bli fattiga när man står inför en så bottenlös nöd, som dessa människor befinna sig i.
Vid krigutbrottet valde en fjärdedel av svenskarna att lämna Tyskland eller åtminstone skicka hem sina barn och ungdomar. 1942 utnämndes Forell plöstligt till kyrkoherde i Caroli församling och familjen lämnade också Berlin. Det är inte klarlagt vad som hände, om tyska myndigheter tröttnade och pressade svenska att kalla hem honom. Forell avled i Borås 1958.
Erik Perwe (1905-1944)
Erik Perwe föddes i Karlskrona och studerade teologi i Lund. 1942 tillträdde han en tjänst i Hedvigs kyrka i Norrköping och efterträdde senare samma år Forell i Berlin. Då hade förföljelserna övergått i deporationer. Även så kallade mischlings drabbades. Nazisterna var besatta av ”rasrenhet”. Jagade halv- och kvartsjudar, ”arier” som var gifta med eller bara hjälpte judar.
1943 intensifierades bomanfallen och läget blev för farligt. Perwe skickade hem hustrun Märtha och de tre döttrarna. Han hämtade ner de två yngsta över sommaren, men hade knappast tid för dem. På hösten träffade han familjen i Norrköping igen. Då hade makarna fått en fjärde dotter. Så kom julen, den första i ensamhet utan familjen. Perwe skriver:
Att mänskligheten sagt Gud farväl får vi lida under nu. Ty gudlöshet är fridlöshet och fridlöshet är fredlöshet och krig. En gudlös värld kan ej räkna med något annat än en krigsjul. Det är egentligen en skam för mänskligheten att fira jul under brinnande krig eller att föra krig under julens heliga dagar.
Under en resa hem till Sverige hösten 1944 kraschade Perwes plan. Var det en olycka eller ett attentat? Blev det nerskjutet, av vem och var han i så fall målet? Perwes död orskade förstås förtvivlan hos personalen och familjen. Han blev bara 39 år och efterträddes som legationspastor i Svenska Victoriaförsamlingen av Erik Myrgren. Ett halvår senare var kriget över.
I goda makters underbara omsorg, vi väntar lugnt vadhelst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.
Orden tillhör den andre kanske mest kända bekännelseprästen Dietrich Bonhoeffer (1906-1945). Till skillnad från Niemöller överlevde han inte kriget. I slutskedet avrättades Bonhoeffer i Flossenbürg. Han har ingen grav, men en sten på Dorotheenstädtischer Friedhof i Berlin.
För några år sedan kom en film om honom som tyvärr inte är så bra. Jag har förstått det som att Bonhoeffer kände till, men inte deltog i mordplanerna på Hitler, eftersom de stred mot hans pacifistiska övertygelse. Epiteten ”spion” och ”mördare” är nog överdrivna.
Motstånd
Johan Perwe är barnbarn till Erik Perwe och historiker med nazism som expertområde. Han har skrivit böckerna Mörkläggning (om Norrköping) och Bländad av brunt (om Linköping). 3 december föreläste han på Östergötlands museum om vikten av att vara modig och göra motstånd.
Många var de modiga svenskar som gjorde motstånd. Manfred Björkquist (Sigtunastiftelsen) och Birger Pernow (Svenska Israelmissionen), Raoul Wallenberg och Per Anger (i Budapest), Folke Bernadotte (Vita bussarna) och Amelie Posse (Tisdagsklubben) för att nämna några.
Vidare undanröjer Johan Perwe alla tvivel om att svenskar inte kände till Förintelsen. I en tågkupé 1942 träffade diplomaten Göran von Otter SS-officeren Kurt Gerstein, som ingående berättade om gasningar i koncentrationsläger i östra Polen. von Otter vidarebefodrade uppgifterna till UD och sedan hände… ingenting (källa 1, 2 och 3).
Efter kriget erkände Niemöller att den evangeliska kyrkan misslyckats med att göra tillräckligt motstånd mot nazismen. Bekännelsekyrkans drivkrafter är fortfarande ämne för diskussion. Var de politiska, teologiska eller rent humanitära?
Åter sveper extremhögern över Europa. De utnyttjar kyrkovalen till att driva frågor (om abort, HBTQIA…) som kanske inte funkar i vanliga val. Än. Den ekumeniska året, konflikterna i Ukraina och Mellanöstern, visar behovet av samarbete för att uppnå fred.
För mig handlar Niemöllers ord om solidaritet utan egennytta. Det kan vara vem som helst, även en meningsmotståndare. Står du inte upp för någon står ingen upp för dig. Säger du inte till i tid blir det för sent. Hans ord är ständigt aktuella.
Tobias Persson