En maning till handling

I september möttes vänner från centrala England tillsammans med kväkare från hela Storbritannien för att samtala kring sin gemensamma concern: oron för hur jorden mår och vad som kan göras för att vårda den.  Mötet enades om ett kraftfullt slututtalande (en epistel) som manar till handling. Episteln lyder:

Earthcare Gathering hölls den 25 – 27 september 2026 på Lancaster Meeting House.  Kväkare i alla åldrar och från hela landet samlades för att ägna sig åt en gemensam concern: oro för jordens mående och vår roll i det hela. På ett experimentellt, radikalt och andligt sätt försökte vi att förhålla oss till världens hotfulla, sammanflätade utmaningar. Genom att grunda arbetet i andaktsmöten för beslut, sammansvetsades vi kring vår gemensamma oro för jorden, för oss själva, och med en känsla av mycelial-lika förbindelser, för allt levande.

Vi reflekterade över Canterbury-åtagandet, det brittiska årsmötets åtagande från 2011 om att bli ett koldioxidsnålt och hållbart samhälle, och välkomnade de positiva åtgärder som har vidtagits sedan dess. Men de mellanliggande åren har visat att vi kväkare och samhället i stort, inte har gjort tillräckligt för att förhindra det snabbt tilltagande ekologiska och klimatmässiga sammanbrott som nu äger rum. Det är för sent för att ett justerat eller grönare system skulle kunna räcka till för att förhindra detta sammanbrott. Vi har vårt sanningsvittnesbörd och får inte frestas att titta bort för att vår okunnighet och apati gör det bekvämt att göra så.

Vår instinkt är att hålla fast vid hoppet, men vi får inte använda framtidshoppet som ursäkt för att hålla oss undan dagens behov av handling. Ensamt kommer hoppet inte att rädda oss. Business as usual är ett alternativ bara om vi är villiga att acceptera klimatkollaps, globala temperaturhöjningar på tre grader eller mer, och de konsekvenser som därmed följer. Det har förutspåtts att fyra miljarder av vår egen art samt otaliga andra levande varelser kommer att dö.

Vi sysslar inte med profetior. Men vi kan titta på vetenskapen och räkna ut vad vi behöver göra. Vi känner ju Wolf Mendls ord från 1974 i Quaker Faith & Practice (24.60):

Det som spelar roll är att leva våra liv i kärlekens kraft och inte oroa oss så mycket för resultaten. Genom att göra detta blir medlen en del av målet. Härmed förlorar vi känslan av hjälplöshet och meningslöshet inför världens förkrossande problem. Vi slipper också lusten efter framgång med dess eviga fokus på målet som exkluderar vägen dit. Vi får bokstavligen talat inte tänka för mycket på morgondagen utan helhjärtat kasta oss in i nuet. Det är det som är de vackra med kärlekens väg; den kan inte planeras och dess slut kan inte förutsägas.

Att helhjärtat kasta sig in i nuet innebär ett politiskt och systemiskt val. Antingen gör vi slut på fossilbränsleeran, eller så gör fossilbränsleeran slut på oss.

Det är redan för sent att helt avvärja de katastrofer vi står inför. Vi står inför en existentiell risk och – om vi fortsätter på vår nuvarande kurs – inför en så gott som säker samhällskollaps. En sådan kollaps omfattar miljön, men även våra ekonomiska, samhälleliga och tekniska system. Den inkluderar allt vi båda förlitar oss på och har kommit att lita på.

Vår nuvarande verklighet innebär att vi måste anpassa oss, men också att vi manas att hitta radikala sätt att förstå och omkullkasta utvinningskapitalismen. Enclosers är till för att med våld behålla de nuvarande systemens destruktiva krafter på plats: System som för närvarande är koncentrerade i händer på en icke-representativ och oproportionerligt mäktig minoritet av den globala befolkningen.

Det vi kan göra nu är att arbeta för att avvärja de värsta resultaten; att förmildra, att bygga motståndskraft (resilience) lokalt, och att vara mönster. Som kväkare bygger vi vad vi kan, i hopp om att det kan bli en förebild för oss själva och för andra.

Så, vad händer nu? Vi utmanas att fråga vad vi skulle kunna göra – vad alla kväkare skulle kunna göra – för att leva i ljuset av denna verklighet.

Att skydda det vi älskar är ett äventyr, där insatserna är höga, oddsen, tuffa och resultatet osäkert. Vi vill knuffa denna osäkerhet i riktning mot livsbeskyddande handlingar såsom kärleken begär av oss. Som människor med integritet, som människor som bryr sig djupt om varandra och om alla våra vackra omnejder, har vi inget annat val än att göra fredligt motstånd mot orättvisor, korruption, grymhet, ekocid och folkmord.

I vår tradition har vi vid nyckelpunkter i historien visat att vi kan vara ledare för social förändring. Nu är dags igen. För att vara den förändring vi vill se måste vi först föreställa oss den, och motstå teknologier som försöker tillfångata och prissätta fantasins kraft. Förutom privatiseringen av offentliga platser, tjänster och tillgången till kunskap har själva fantasin också kommit att inkluderas i den moderna tappningen av historiska inhägnader.

Vi frågar: Vilken är vår uppgift i arbetet att få till stånd ett nytt system som tillåter människan att blomstra, som återställer, reparerar samt möjliggör en rättvis fördelning av jordens rikedomar. ” Vi äger inte världen, och dess rikedomar är inte våra så att vi kan använda dem efter behag” (Råd och frågor nr 40).

Vi är kallade att fortsätta vår omvandlingsprocess genom att:

• där det är möjligt, individuellt och i vår kväkargemenskap, se till att våra liv, våra kostvanor, livsstilar och investeringar inte bidrar till lidandet för allt liv på vår dyrbara jord.
• välja att rikta vår uppmärksamhet och omsorg mot positiva, livsbejakande aktiviteter och att vägra låta dessa gå hand i hand med pennings- och utvinningsbaserad konsumtion.
• upptäcka och skapa sätt att vid varje möjliga tillfälle förstärka motståndskraften (resilience) inom kväkarsamfunden och i våra egna geografiska gemenskaper.
• bekräfta och förenas kring de maningar som växer fram ur vår gemensamma concerns, som för oss som är här, inkluderar motstånd mot industrielljordbruk, stöd för en lag mot ekocid, och, genom andlig samverkan och Gröna Fester, utbyggnad av den lokala motståndskraften (resilience).

Vi kanske inte vill efterlikna de tidiga kväkarnas anspråkslösa sätt att klä sig, men vi kan ha mycket att lära av deras disciplinerade vägran att följa sin tids pråliga modekonsumtion. Jämnt upptäcker vi glädjen och friheten i att inse att det vi har och att det vi är – är nog.

Trots vår djupa sorg, rädsla och osäkerhet kommer vår tro, vår gemensamma solidaritet och vår praxis av att stötta varandra, att guida oss när vi navigerar de existentiella risker vi står inför. Vi kommer att hålla fast vid dessa känslor och vara öppna för alla de möjligheter framtiden bär med sig och detta utifrån vad kärleken begär av oss.

En helg räcker inte för att besvara dessa frågor, varken för oss själva eller för alla kväkare. Till alla vänner överallt! Vi uppmanar er att komma med i arbetet med att diskutera dessa frågor och dessa handlingar.

För mer info om det svenska samfundets klimat- och miljöarbete, maila miljo@kvakare.se.