Hur håller man hoppet och fredstanken levande?

Hur kan hoppet finnas i en tid då det är ont om framtidstro? frågar teologen Maria Södling i en essä i Dagens Nyheter. Hon synar mellankrigstidens fredsdebatt och finner meddelanden om hopp hos författarna Elin Wägner och Virginia Woolf.

Elin Wägner engagerade sig i kvinnorörelsens kamp för rösträtt och för fred. Virginia Woolf skildrade första världskrigets efterverkningar i romanform (i Mrs Dalloway och Till fyren), och i essän ”Tre guineas” utvecklade hon sina tankar kring krig och fred.

”Wägners feministiska förflyttning förenades med en allt starkare pacifistisk hållning. Gandhi blev hennes ideologiska följeslagare. Genom vännen Emilia Fogelklou fördjupade hon sin förståelse för kväkarnas radikalpacifism och praktiska kristendom”, skriver Maria Södling.

I Virginia Woolfs sista roman, Mellanspel, kan man enligt litteraturvetaren J. Ashley Foster urskilja Woolfs livslånga kontakt med kväkarnas tro och praktik. ”Texten gestaltar uppmärksamhet och inlevelse, den fångar tillvarons förening av immanens och transcendens och den uppmanar oss att handla.”

Maria Södling citerar historikern Timothy Snyder: ”För att stå emot det onda behöver vi kunna föreställa oss det goda” och menar att detsamma gäller för att tala om hopp. Det blir en maning till att läsa Wägners och Woolfs texter om igen, ”som gestaltningar eller bilder av det goda” och ”som meddelanden om hopp, från en mörk tid till en annan”.

Södling skriver att varken Elin Wägner eller Virginia Woolf kan knytas till en speciell kyrka eller bekännelse. ”Deras andlighet var av annan art – personlig, diskret, praktisk.”

Mellankrigstidens fredskvinnor såg att det kunde finnas fog för oro och pessimism, men inte för determinism eller fatalism. Våld var inte världens naturliga ordning. ”Fred är inte en tillfällig paus mellan krig, utan ett tillstånd och en öppning till frihet.”

Gun-Britt Karlsson