Brittiska kväkare på besök – år 1840
Kväkarna George William Alexander och James Whitehorn anlände till Stockholm 1840, som representanter för The British and Foreign Anti-Slavery Society. Syftet med besöket var att få audiens hos kungen, och syftet med audiensen var att upplysa honom om den absoluta nödvändigheten av att all svensk inblandning i det pågående slaveriet och slavhandeln måste upphöra. Det blev ingen audiens.
De båda kväkarna kom i alla fall att möta några personer, däribland biskopen Johan Henrik Thomander och Erik Gustaf Geijer, som visade starkt intresse för deras ärende. Möjligen bildades i samband med besöket ett anti-slaveri-sällskap med målet att främja slavarnas emancipation i svenskkolonin Saint-Barthélemy. Det finns dock inga senare uppgifter om detta sällskap. I Danmark kunde George William Alexander däremot knyta an till en redan existerande abolitionistisk förening och skrev därefter en bok om hur slaveriet upphävdes i danska Västindien. Besöket i Sverige resulterade i en liten skrift med titeln Några ord om slafhandeln och slafveriet, tillegnade svenska folket. Texten utgick från den deklaration som de europeiska stormakterna redan vid Wienkongressen 1815 varit överens om, nämligen att de förpliktigade sig att avskaffa slavhandel och slaveri. Alexander skriver att de nationer som inte avskaffar slaveriet inte förtjänar att kallas frihetens eller mänsklighetens vän, eftersom de ”emot lumpet guld väger sina medmenniskors heligaste rättigheter, deras timliga och eviga välfärd”.
Nej, något besök hos kung Karl XIV Johan blev det inte för de brittiska Vännerna, men de träffade tillräckligt många inflytelserika personer i Stockholm för att ändå åstadkomma förändring. I september 1840 lämnade Erik Gustaf Geijer in en motion om slaveriets avskaffande. Motionen behandlades i februari 1841 och det konstaterades att slaveriet och slavhandeln fortfarande pågick i svenskkolonin Saint-Barthélemy, men också att kungen uttryckligen önskade att det faktum att Storbritannien upphävt slaveriet inte skulle uppmärksammas på hemmaplan. En enad riksdag gick dock emot kungens önskan och gav honom i uppdrag att utreda hur slaveriet i den svenska kolonin skulle kunna avskaffas. Dåvarande guvernören på Saint-Barthélemy, James Haarlef Haasum, fick uppgiften att beskriva slaveriet på ön och göra en ekonomisk kalkyl för en sådan process. Rapporten lämnades in 1842 och innehöll en redogörelse för slavsituationen på ön samt förslag om hur en emancipation skulle kunna gå till. Haasum framhöll att antalet slavar var få, att de jämfört med slavar på andra öar i området var väl behandlade och att den handel med slavar från Afrika som skett genom den svenska frihamnen Gustavia upphört. Det var dock ett faktum att slavhandel fortfarande förekom i den karibiska övärlden i stort.
En del av innehållet i Haasums rapport hade likheter med den skrift som Alexander tillsammans med kväkaren Benjamin Barron Wiffen gav ut 1843 men troligen skrev redan 1841: Tankar om nödvändigheten och pligten af slafveriets omedelbara afskaffande på ön Saint Barthelemy. Det är troligt att Haasum kände till innehållet i skriften. I början av sommaren 1842 lämnade Haasum in rapporten, som i stora delar mottogs positivt av kungen, och knappt två månader senare kom en kunglig förordning om slavarnas rättigheter och skyldigheter.
Processen med att avsluta slaveriet på ön drog dock ut på tiden. Medan riksdagen behandlade frågan skrev Erik Gustaf Geijer: ”Må Svenska folkets representanter, må ombuden för det folk, som tidigare än något annat inom sig sjelft afskaffade träldomens hedniska arf, även utplåna denna dess sista lemning på svenskt område, och derigenom gå en ädelsinnad Konungs afsigter till mötes.”
Varje slav på Saint-Barthélemy värderades, fick en prislapp, och i oktober 1847 kunde de sista slavarna friköpas. Slaveriets upphörande på Saint-Barthélemy proklamerades med kanonsalut. Epoken var avslutad, men historien kring ön och frihamnen Gustavia, som förmedlat slavar, liksom det faktum att svenskt järn blivit till kedjor och bojor i den globala slavhandeln, kvarstår.
Två brittiska kväkare besökte alltså Sverige omkring 1840 och det blev av avgörande betydelse för avskaffandet av svenskt slaveri.
Idag uppskattar Anti-Slavery International att ungefär 50 miljoner människor lever under slavliknande förhållanden, till exempel i trafficking och tvångsarbete, det vill säga exploatering i privata eller kommersiella syften. På organisationens hemsida är uppdraget tydligt: att sätta stopp för slaveri – att säkra friheten för alla, överallt, alltid.
Görel Råsmark (som blev intresserad efter att ha läst om det brittiska kväkarbesöket i tidskriften NOD 2026:1. Uppgifterna i texten kommer huvudsakligen från boken ”Slavhandel och slaveri under svensk flagg” av Holger Weiss. Missa inte heller romanen ”En dag ska vi återvända” av Carina Bergfeldt.)