Tystnaden

Den 11:e februari 2025, vid lunchtid. Jag sitter på ett café i Alvik och ser servitrisen stanna upp vid bord efter bord för att säga: ” Om fem minuter kommer vi att ha en tyst minut”. Människor nickar och ler mot henne. Bakgrundsmusiken tystnar, jag reser mig. Några sitter med knäppta händer och böjda nackar. Andra vänder blicken ut mot torget, mot livet som pågår. Vi är inte längre enstaka och enskilda cafébesökare; vi är en tyst gemenskap, i en kollektiv sorg. Sedan säger servitrisen: ”Tack” och musiken tonar in. Tackade hon för att vi respekterade hennes önskan, eller för att denna korta minut förde oss samman?

Den inkluderande tystnaden är livgivande; den exkluderande är skrämmande. Som när någon kliver in i personalrummet och det livliga samtalet och skratten upphör. Kylan känns inpå bara huden. Någon frågar: ”Bryr du dig fortfarande om mig”, och möts av tystnad. Det är en öronbedövande tystnad. Den skräller i hela kroppen.

Tystnaden kan effektivt användas för exkludering, medan den goda tystnaden låter oss vara jämlikar. I tystnadens rum har alla samma utrymme.

En söndag, vilken som helst, på Kväkargården i Stockholm. De som sökt sig dit sitter i en cirkel runt det låga bordet där en ljuslåga fladdrar. Tystnaden är luftig, tillåtande och samtidigt mättad. Det är som om själva tystnaden håller andan. Kanske någon kommer att resa sig upp och tala ur sitt inre. Kanske förblir alla i stillheten; rör sig in mot sitt eget centrum, söker och lyssnar bortom orden.

Tystnaden överlever alla trender; den är inte tidsbunden, och rymmer inga irritationsmoment. Inga texter som skaver eller musik från genrer som upplevs som obsoleta eller bara ogillas. Alla går inte på hårdrocksgudstjänst – det gäller att välja.

Musik, liksom tal, kan skilja oss åt. Samtidigt som vi vet att det finns stunder av lyssnande när vi känner den allra djupaste samhörighet. Tillfällen när det våra sinnen tar emot för oss samman – på gott, eller på ont. Den sammansvetsande upplevelsen, när vi går upp i ett kollektiv, kan utnyttjas av demagoger och populister. Upplevelsen för oss samman genom att särskilja. Formar ett vi, som exkluderar andra.

Barnbarnet vänder på timglaset och alla tystnar. Slammer och stoj är borta. De minstas ögon är fästa vid sanden som rinner; vi andra sluter ögonen eller ser på varandra. Det är vi som är här, det är vi som ska dela måltiden. Vi stillar oss. Axlarna sjunker. Andningen blir tydligare, närvaron mera påtaglig. När sanden runnit ut lyfter barnbarnet blicken och säger: ”Varsågoda”. 

Bara en enda minut, en tyst – som gör skillnad. Som ger oss tid att öva tacksamhet över maten och de som sitter runt bordet.

När omvärlden bullrar. När restaurangerna bjuder på musik med basgångar som sätter sig i mellangärdet och gatorna fylls av butikernas snabba rytmer. När däcken skaver mot asfalten och bromsarna gnisslar. Detaljrika och privata samtalen väller ut ur mobiler och den enda möjliga fristaden är ditt eget tysta inre rum. Sök dig dit; sök sammanhang där du kan dela och värna tystnaden.

Görel Råsmark
ursprungligen publicerad hos Kristen humanism