Ännu 70 år efter att Hannah Barnard blivit näpst och ivägskickad av Londons årsmöte fick engelska Vänner problem om de öppet utmanade evangelikala dogmer.
Ett exempel är Edward Bennet, en gång en respekterad skrivare för ett månadsmöte, som 1872 uteslöts för att han luftat tvivel om bokstavstrogna tolkningar av Bibeln som Guds ofelbara ord, Kristi gudomliga natur och försoningsläran. Samma år uteslöts David Duncan från Manchester, vilket orsakade en mindre söndring där; Duncan hade varit ledare för en livskraftig studiegemenskap för unga vuxna som hade fördjupat sig i evolutionen, nya synvinklar på Bibeln och andra farliga ämnen.
Så sent som 1879 återupprepade årsmötesepisteln träaktigt det som varit Londons officiella uppfattning i mer än fyrtio år:
”Vi ha alltid mottagit den Helga Skrift … såsom ett sant nedtecknande av Guds sanning, inspirerat av Honom … För den kristne bär det gamla testamentet ett högtidligt och upprepat vittnesbörd om hans Herre . … Sådan kunskap är ännu det sanna motgiftet till det slags fritänkande otro som under sken av ’högtstående vetenskap’ eller ’högre bildning’ återfinns i så mycket av dagens populära litteratur.”
Förutom att upprätthålla den rena läran engagerade sig den evangelikala hierarkin alltmer i ”mission på hemmaplan”, vilket bland annat innebar att sända ut avlönade evangeliespridare till ”de lägre klasserna”. Denna mission attraherade många ur arbetarklassen, som fick tillgång till läs- och skrivkurser, bibelstudier och andakt, mer och mer programmerad. Det mumlades till och med om att införa ett pastoralt system vid missionen och alltså även i engelsk kväkardom.
Liberala strömningar
Icke desto mindre, bakom den repfria yta som bars fram genom klangfulla försäkringar i årsmötesepistlarna, blev oliktänkande strömningar starkare och starkare bland engelska kväkare, särskilt bland de unga. Till exempel var utstötandet av Bennet och Duncan ”den sista kättarjakten i Londons årsmöte”, som en historiker uttryckte det; femtio Vänner i Manchester undertecknade ett dokument som fördömde hur Duncans behandlats utan att för den skull ställa sig bakom hans åsikter. Dessa unga Vänner följde också hetsjakten på Joel och Hannah Bean av evangelikala ledare i Amerika, och detta stärkte deras avståndstagande från att införa vad som kallades ”systemet med en man”.
Dessa strömningar började mer och mer röra sig mot ytan till dess att de 1895 förenades i en förändringens oemotståndliga flodvåg. Denna flodvåg nådde sin kulmen i Manchester i november 1895. Hundraårsminnet av detta kommer att firas med en samling i England men bland amerikanska Vänner är det nästan okänt, vilket är synd.
Nyckelfiguren i denna liberaliserande trend var en högt ansedd ung Vän, John Wilhelm Rowntree. På årsmötet 1892 hade han gripande bekänt att han en kort tid hade förlorat sin tro, men att han sedan mirakulöst återfått den. Sådana frälsningshistorier uppskattades av de evangelikala, men Rowntree gick längre.
Den tro han återfått var inte den evangelikala. Till skillnad från de evangelikala välkomnade Rowntree nya synvinklar på Bibeln, vetenskap och de sociala problem som fanns i hans omgivning. Han var säker på att de kunde användas i enlighet med den sanna ursprungliga kväkardomen och kunde hjälpa till att förnya samfundet. Men, sade han, i prövningens stund hade han inte blivit hjälpt av trångsyntheten eller de enformiga, renläriga predikningar han så ofta hört från sina ”vördnadsbjudande Äldste”, de evangelikala predikanterna. Saken är den, påstod han, att få medlemmar i hans ålder blev uppbyggda av sådant och sanningen att säga förlorade samfundet många av sina mest lovande unga.
Hur tyngande det evangelikala oket kändes för många framgår av en elak historia om de Äldste berättad av John Wilhelms äldre kusin Joshua. ”Jag hoppas det kommer en tid när man inte säger om de Äldste det man sade till en Vän när han förklarat att han inte var medlem av mötet för Äldste och Uppsyningsmän – ’Och jag som tänkte att tu äst gammal nog, rik nog och torr nog att vara medlem av detta möte.’”
Man kan nog föreställa sig hur betydelsefulla äldre Vänner motvilligt blev imponerade av den unge Rowntrees energi och vältalighet. Hans familj var en prydnad för samfundet; själv hade han visat sig vara duktig på affärer, som alltid en viktig kvalifikation; de visste att han hade rätt om att de unga lämnade samfundet som israeliterna fordom lämnade Egypten, och de kände motviljan hos dem som stannade kvar. Ja, något måste uppenbarligen göras om så bara för att behålla locket på.
En mystisk kommitté
En kommitté utsågs alltså hos missionen. Dess första möte 1894 blev en besvikelse för liberalerna eftersom de flesta medlemmarna var evangelikala och kommittén verkade vara kontrollerad av etablissemanget.
Men bland medlemmarna fanns John Wilhelms äldre kusin Joshua Rowntree och W. C. Braithwaite. Braithwaites far Joseph Bevan Braithwaite var sin tids kanske mest betydelsefulla evangelikala predikant, men hans son skulle komma att bli en av de mest lysande liberalerna. På samma sätt respekterades Joshua Rowntree av både etablissemanget och liberalerna, men som vi förstått av hans kommentar om de Äldste låg hans sympati hos de senare. Joshua var också en framgångsrik politiker som verkat som borgmästare och parlamentsledamot. Han och Braithwaite lyckades göra en Vänlig diplomatisk påtryckning. Eller en palatsrevolution, avgör själv.
Först kom ett noga förberett förslag om en konferens över dagsaktuella ämnen, formulerat i dunkla ordalag. Det slank igenom missionskommittén och sedan genom årsmötet 1895 utan att göras mer precist vad programmet beträffade. När sedan en underkommitté utsågs för att planera programmet blev Joshua Rowntree ordförande och bara icke-evangelikala blev ledamöter.
En kupp genomförs
När tiden var inne lades det färdigskrivna konferensprogrammet fram för missionskommittén; det var i oktober, bara en månad före själva sammankomsten och listan med den överväldigande mängden av liberala talare (bland andra alla ledamöter av den förberedande underkommittén) hade redan tryckts i The British Friend till allmän kännedom. På nästa kommittémöte tog det hus i helsike; men de evangelikala var utmanövrerade och ställdes inför fullbordat faktum.
Att det hela verkligen blev av och vad som delvis avhöll missionskommittén från att avstyra konferensen i Manchester var det överväldigande gensvar den mötte. Idén rörde vid en nerv och öppnade dammluckorna; nära 1300 Vänner och bevistare [attenders] dök upp, en enorm skara enligt kväkarmått, då som nu. Utomstående journalister kom också, och deras rapporter trycktes i stora tidningar över hela England.
Konferensen entusiasmerar
Deltagarna entusiasmerades och deras tillförsikt växte. De åhörde 41 inlägg på fyra dagar med bara korta pauser för diskussion och under iakttagande av den gamla kväkerska seden att varken applådera eller bua. Deltagarna fick också lära känna den nya tekniken i form av elektriskt ljus.
Låt vara att de evangelikala inte hade kontroll i Manchester, likväl var de inte uteslutna eller tystade. Många av deras mest framstående representanter, såsom den vördnadsbjudande Joseph Bevan Braithwaite, fanns med på programmet. Äldste Braithwaite gjorde sitt bästa och insisterade: ”Vi är inte här för att föreslå någon ändring i den ståndpunkt som vårt religiösa samfund alltid har intagit beträffande allt det som vår Himmelske Fader har funnit för gott att avslöja om Sig Själv i evangeliet om Sin älskade Son.”
I synnerhet försökte han stötta den evangelikala synen på Bibelns myndighet: hans föreläsning innehöll 15 referenser till Bibeln (en typisk evangelikal årmötesepistel från den tiden innehöll runt 40), och han citerade en docent Driver på ämnet ”de allmänna slutsatser man kan dra från det som populärt kallas ’högre vetenskap’”, av detta slutande sig till att ”Dessa slutsatser … har inget att säga om vare sig myndigheten eller den gudomliga inspirationen hos gamla testamentets skrifter”.
Luke Woodard, en kväkersk väckelsepredikant från Amerika, lät upp sin röst i den krympande kören:
”Det kommer att bli vår erfarenhet att de som predika de grundläggande sanningarna, de om Kristus och hans korsfästelse till människornas frälsning, om den fullständiga helgelsen genom dopet och den Helige Andes mottagande, dessa äro de mest framgångsrika i att nå människors hjärtan och bringa dem till kännedom om sanningen.”
Det här var standardformuleringar. Men i Manchester var det tydligen en minoritetsuppfattning, och detta faktum var uppenbarligen uppiggande för många som var där. J Rendel Harris, en lovande ung teologistudent, talade strax efter Äldste Braithwaite och fastställde den nya attityden utan omsvep:
”Det har i dessa möten sagts till oss att Bibeln är det yttersta sanningsmåttet. Om detta okväkerska uttalande vore sant så vore kritik av den en stor oförskämdhet; men de inre motsägelserna i skriften och i förklaringarna av skriften borde vara nog för att övertyga oss om att här är inte tal om någon ofelbarhet, inte en gnutta!”
Liberal stolthet — tillbaka till ursprunget
De upproriska hävdade vidare att de inte besmittade kväkardomen med nymodiga åsikter utan snarare tog sig tillbaka till dess rötter. Så att de skulle kunna möta nya tider som äkta, fast rotade Vänner; de och inte de evangelikala var närmast andan och tron hos de första Vännerna, särskilt vad gällde Bibeln. Thomas Hodgkin uttryckte sig så här:
”För två sekel sedan, innan en enda vetenskaplig svårighet upptäckts i Bibeln, protesterade de tidiga förkunnarna av kväkardom mot det okloka och osanna sätt att tala om Bibeln som är roten till alla dessa svårigheter. George Fox var en man som studerat Bibeln från pärm till pärm.”
[Fox] var fylld av vördnad för dess lära och var villig att tillbringa långa år i vämjeliga fängelsehålor hellre än att kränka det som Bibeln lärde honom var Kristi befallning. Och ändå vägrade han, liksom hans riktiga efterföljare intill denna dag vägrat, att kalla denna dyrbara bok för ’Guds ord’. Jag tror att han var gudomligt lärd och ledd att se de farliga följderna för tron som kommer av en sådan missriktad äretitel.”
Det kanske mest välformulerade uttrycket för denna nya attityd kom från John William Graham som skulle komma att bli en av de mest radikala liberalerna i den nya generationen. Graham jämförde Bibeln vid en gammal helgad byggnad i en välutvecklad liknelse som förtjänar att återges i sin helhet (jag har delat det första stycket för att underlätta läsandet):
”Över Bibeln drar en förändring fram, liknande en restaurering av en gammal kyrka, tidigare täckt av en fläckfri och ofelbar kalkputs, förtjockad och förnyad av generationers tillbedjan, dock, den döljer konstruktionen och gömmer ting av arkitektoniskt intresse, alla dess gamla öden och byggmästarnas tankar. Det första som sker vid en restaurering är en förfulning, ett vanhelgande och massvis av damm, vi kan inte tillbe där alls.
Denna tid är över nu, dammet har lagt sig, nedrivandet har gått för långt för att vara förfulande, och vi ser att inget har förlorats förutom sena utväxter. Denna gamla byggnad, med alla sina skrovliga kanter, sina lappade sprickor och sina iögonenfallande lagningar, den står nu inför oss, med många olika byggnadsstilar, med fiendens kanonkulor sittande här och var i murverket, med dropprännor utformade som gapande demoner. Vi älskar den känsla den förmedlar och beundrar dess rikedom. Vi uppfattar den verkligen nu, för första gången. Denna kunskap har blivit en del av mänsklighetens oförgängliga livsrot. Den skall aldrig förloras eller återkallas. Prästerskapet vet det och deras hjordar kommer snart göra det.
George Fox och Robert Barclay skulle ha välkomnat allt detta. Åsikten att allt i Bibeln automatiskt är sant vilar på en långt osäkrare grund än någon annan intellektuell ståndpunkt jag känner till. Den vilar på intet annat än den låga intellektuella standarden hos biskoparna i de första århundradena, och mot dessa biskopars uttalade åsikter gör Vänner uppror vad gäller vissa frågeställningar. När vi slutar vara rädda för att jämföra Bibeln med andra böcker kommer vi se i hur hög grad den överträffar dem alla.”
Mycket mer framfördes i samma stil långt in på kvällen. Sessionens planläggning hade en viss anstrykning av taktisk krigföring i det att hanteringen av formella papper drog över in på, och tog upp mesta delen av, tiden för diskussion. Som arrangörerna måste ha förutsett var några av de evangelikala bestörta över vad de fått höra och kastade sig fram så snart möjlighet gavs.
De evangelikala protesterar
Dock, den första Vännen som talade föreslog att de helt enkelt skulle avsluta nu, eftersom inga ord kunde tillföra något till de ”utmärkta inlägg” man nyss åhört. Men en evangelikal invände omedelbart: ”Jag stöder av hela mitt hjärta det förslaget med meningen att många av oss inte instämmer i mycket av vad som sagts.”
En annan skakad Vän tillade: ”Jag anser att det sista inlägget behöver uppmärksammas, annars kommer många av oss fara hem ohyggligt nedtyngda. Om alla dessa ting kommer till allmänhetens kännedom som kväkarnas ståndpunkter kommer läget att bli allvarligt. Mycket har sagts som jag innerligt kan hålla med om men många ting har plågat ett stort antal här närvarande.”
Protokollet meddelar att ”ett stort antal Vänner instämde”. Därefter sade en Vän: ”Jag känner mig manad att uttrycka en allvarlig protest mot de åsikter som fått uttryck här i kväll. Det står klart för mig att denna konferens som representerar årsmötet inte gör sig själv rättvisa om inte en protest förs in i protokollet.”
Men nästa Vän som fick ordet, Samuel J Capper, förklarade tvärtom att ”många av oss känner att aldrig i våra liv har vi så uppskattat privilegiet att få vara kväkare som i kväll”.
Tiden var ute men en annan protesterande röst krävde att ”Om vi inte får fortsätta diskussionen i kväll borde det erbjudas en möjlighet i morgon för de många som vill tala om de inlägg vi hört i kväll. Jag tycker att det vore fel om vi inte erbjuds denna möjlighet.” Ordföranden sade att han skulle be den arrangerande kommittén avsätta tid, och sessionen avslutades.
På morgonen vägrade kommittén likväl att avbryta sitt späckade schema och konferensen fortgick. Det inkom färre protester, kanske kände de äldre att de inte blivit slagna utan helt enkelt avfärdade. Vad hade de egentligen kunnat göra när de mest övertygade och vältaliga dissidenterna var deras egna söner och döttrar?
Och så gick konferensens stormning av etablissemanget — för det var vad det var, även om det uttrycktes i prydliga viktorianska fraser — vidare och breddades, under rubriker som ”en mer verksam presentation av andlig sanning” och ”vitaliseringen av våra andaktsmöten”.
Den evangelikala andakten angrips
Med den sista rubriken menade de liberala att själva stilen på liksom innehållet i de evangelikala inläggen i andakten var en förlamande kraft i engelsk kväkardom, tråkig, antiintellektuell och nedtryckande. John Wilhelm Rowntree hade redan i första sessionen öppnat eld mot detta och klagat:
”Jag tror tråkigt nog att det bara är alltför sant att andlig stolthet, falsk respektabilitet och ett osunt värdesättande av rikedom och titlar har smugit sig in i vår kyrka; och överallt där man hittar dessa ting ser man det sorgliga spektakel som en ryggradslös kristendom innebär, vilken i sin lågtstående självbelåtenhet inte ens är medveten om sin svaghet.
En dam sade nyligen till mig: ’Jag har funderat på att bli kväkare men jag fann att ni är en pärla av sådant oskattbart värde att jag inte hade den andliga stoltheten till det.’”
Vännen Anne Warner Marsh kastade sig nu in på rännarbanan och det är inte svårt att höra en hel generations uppdämda vrede mellan raderna:
”Vi behöver, och jag tror det är Guds mening att vi skall ha, intellektuell stringens likväl som andlig styrka i andaktsinläggen ifall vi vill tala till de kultiverade och bildade klasserna. Snart kommer de män och kvinnor att framträda som skall ta itu med detta med samma mod och ödmjuka försäkran som de första förkunnarna i kväkarnas samfund.”
Därefter tog hon sikte på de evangelikalas koketterande med gudstjänstprogram och pastorala system:
”I detta världshistoriens ögonblick är det det grövsta fel att ge upp våra färger eller att gå så långt att vi försöker efterlikna andra som verkar klara sig bättre och göra bättre ifrån sig. I synnerhet tänker jag att vi behöver protestera på det mest entydiga och eftertryckliga sätt mot alla ritualer och mot prästerlig arrogans. Allvaret i denna fara för Kristi kyrka är bara alltför uppenbar och den tid är kanske inte så avlägsen då vi skall förena våra krafter med andra i hela världen i ett rättfärdigt korståg mot denna försåtliga och dödliga snara för den kristna friheten.”
Sivanus Thompson, matematiker och vetenskapsman, uttryckte sig lika kraftfullt (jag har återigen delat upp stycket):
”Efter att ha mottagit himmelriket som ett barn, får [en kväkare] orädd ställa frågor om de mest heliga ting. Han får kanske oväntade läxor att lära sig. Han får kanske lära sig att allt det som under århundraden gällt för sanning inte håller måttet, men han kommer inte lära sig förgäves om han mitt i detta behåller barnasinnet obesudlat.
Det var denna anda som upplyste Fox och Penn, Barclay och Woolman, män som när de levde fördömdes som kättare och sanningens förvrängare, män som fyllda av Kristi ande följde sin övertygelse och deltog i de stora rörelserna av sin tid. De slogs mot kyrkligt förtryck och döda ritualer, mot dogmatisk renlärighet, mot världstillvändhet och dåtidens sociala orättvisor. Genom Guds nåd var de vad de var: ljus som upplyste världen. De stod och föll med sin Mästare: inte inför någon annan domstol höll de sig för skyldiga att svara.
Vad jag vill säga är att moderna tankegångar bara kommer att rensa bort de mänskliga missförstånd som växt upp kring den gudomliga sanningen och att större delen av de utväxter som de tar bort redan har förkastats av Vännerna. Men det som är gudomlig sanning kommer att lämnas orört eller vidröras bara för att bekräftas. Himmelriket hittas inte genom undersökning, inte heller försvinner det genom undersökning: himmelriket är inuti.”
Dessa talare har citerats så rikligt eftersom det verkade vara bästa sättet att göra rättvisa åt den flod av envis energi som flöt genom Manchesters möteshus under dessa anmärkningsvärda sessioner. Mycket mer av sådan vältalighet finns i de 400 sidor som beskriver förloppet.
Konferensens verkningar
Ändå, trots dessa utbrott i talets form, ”gjorde” konferensen i Manchester inget. Den fastställde ingen hållning, tog inga beslut och ställde sig inte bakom de åsikter som formellt skrevs ned i de protokoll som skickades vidare till årsmötet.
Icke desto mindre, den engelska kväkardomen var skakad i sitt innersta. De flesta historiker instämmer i Richenda Scotts bedömning att ”konferensen i Manchester är en av de stora vändpunkterna i samfundets historia”. John William Graham såg tillbaka på denna stund som det ögonblick då ”liberala Vänner fann varandra och upptäckte att de inte var enskilda individer i ensamt oliktänkande utan en kropp med framtiden i sin hand.”
För en annan deltagare, William Littleboy, som senare skulle komma att bli en högt ansedd skrivare för Londons årsmöte, var spänningarna fortfarande tydliga 1913: ”Det var ett kritiskt ögonblick”, mindes han, ”och vore det inte för Herrens starka hand kunde det lätt ha slutat med söndring.” Eller en kättarjakt, om det varit Manchester 1872 och inte 1895.
Engelsk kväkardom reformeras efterhand
Men det är att gå för långt när Roger Wilson, en senare skribent, påstår att vid konferensen ”försvinner den evangelikala dominansen ut i tunna luften, plötsligt men fredligt”. Det evangelikala etablissemanget hade underminerats, men det var inte slaget: under 30 år lyckades det avvärja en liberal genomgång av Londons Faith and Practice.
Den fortgående konflikten tog sig också uttryck i fredsvittnesbördet när England utkämpade Boerkriget i Sydafrika några år senare. Ställda inför krigshets, censur, krigsivrare och nya ohyggligheter (det var under Boerkriget koncentrationslägren uppfanns – av engelska styrkor), vittnade liberala Vänner, bland dem de flesta av de unga ledarna från Manchester, med olika medel om freden, ofta på riskfyllda sätt. Men många av de evangelikala stödde imperiet och kriget och de resulterande interna stridigheterna var utbredda och ofta bittra.
Men ändå hade Herrens hand skrivit sitt mene tekel på väggen hos de evangelikala. För rättvisans skull må sägas att den nya generationens uppgång inte var odelat till välsignelse även om den var efterlängtad. En sak är att de var mycket stolta över sin särart som kväkare fastän deras faktiska beteende på många sätt inte var särskilt lysande.
Liberala skuggsidor
Som exempel kan vi nämna synen på könens jämlikhet. Vid den sista offentliga sessionen förklarade Anne Wakefield Richardson grandiost:
”Så fullkomligt verkar den andliga syn på mänskligt liv och dess ansvar, som förkunnades av George Fox, för en utstrykning eller snarare sammansmältning av skillnaden mellan män och kvinnor till en samfälld och levande enhet att själva traditionerna i vårt samfund har skapat en atmosfär vad gäller denna fråga som jag tror att man inte hittar någon annanstans.
Av denna anledning uppstår speciella svårigheter för en kvinnlig kväkare när hon talar till någon annan församling över detta ämne, eftersom vi inte är vana vid att bete oss annorlunda eller behandlas annorlunda när vi är bland Vänner. Vi samlas tillsammans som ett i Guds åsyn.”
Att kväkarna var unika i sin syn på kvinnor var nog sant. Men om alla skillnader var utstrukna eller sammansmälta är en öppen fråga. Det står klart att de evangelikala var manligt orienterade. Men de unga progressiva var inte så väldigt annorlunda: hela konferenskommittén var manlig, liksom ordföranden för alla sessioner, tre av fyra inlägg kom från män och nästan alla som tilläts kommentera inläggen var män.
Denna dubbelhet passerade inte omärkt förbi. Vid slutet av den första eftermiddagssessionen klagade Vännen Ellen Robinson: ”Vi skulle bli väldigt tacksamma mot [ordföranden] om han vänligen ville dämpa männen en smula.”
En okänd Vän instämde ”Skulle det inte bidra till mötets ordning om män och kvinnor alternerade i inläggen?” och en manlig kväkare upprepade förslaget.
Men ordföranden sköt förslaget åt sidan, inget mer hördes av det och männen fortsatte att föra ordet.
Ett annat dubbeltydigt område rörde frågan om medlemskap för nya kväkare. Alla liberaler uttalade sin önskan att antalet medlemmar skulle växa och förtröstade sig på att deras åsikter och impulser skulle hjälpa till med detta. En hel session ägnades åt ingående analys av missionens läs- och skrivklasser liksom bibelstudieklasser som organiserats runt om i landet under evangelikalt inflytande. Trots det faktum att dessa klasser dragit till sig tiotusentals människor från arbetarklassen hade jämförelsevis få av dem gått vidare till att verkligen bli medlemmar.
Bland statistik och vackra tal nämnde dock ingen en viktig förklaring till den ringa strömmen av nya medlemmar: det var tungviktsgorillan, det fula ordet på K, Klass med stor bokstav.
Så gott som alla liberaler var universitetsutbildade, akademiker i karriären, yrkesutbildade och affärsmän, många var framgångsrika. Ville dessa Vänner verkligen befolka sina möten med, hm, ”de lägre klasserna”?
Ingen sade rätt ut att de inte ville det, men tankegångarna var inte okända bland Vännerna. Vid en tidigare konferens 1869 på ämnet hur man skulle ställa sig till medlemskap för arbetare som deltog i missionens möten, gjorde en Robert Barclay från Reigate ett inlägg som öppet och kraftfullt argumenterade mot idén:
”Den kristna gemenskapen är något helt annorlunda än en social sammanslutning. Kristi rike är inget världsligt rike och om vi blandar in sociala relationer, intellektuella försprång som har penningvärde och andra privilegier som är en frestelse för den världstillvände så betyder det att vi i grunden förstör (i den mån vi skulle låta det ske) det rent religiösa och kristna syfte och sammanhang som ligger i Kristi kyrka … Skulle någon av er bjuda in skorstensfejare, fiskmånglare eller, hemska tanke, grovsmeder till söndagsmiddagen?”
Ingen talade på detta sätt i Manchester. Men frågan om att bryta klassgränserna nedåt låg fortfarande olöst i luften. En kväkare, till exempel, talade varmt om att hon bjöd arbetare till sitt hem vid vissa, speciellt planerade, upplyftande tillfällen och hon försäkrade sina åhörare att de var alltigenom lysande tillställningar och att arbetarna verkligen var tacksamma över uppmärksamheten.
Den överlägsna tonen kan skönjas i protokollen, men innan någon kväkare hundra år senare dömer dem som levde 1895 borde vi nog granska våra egna möten och deras sociala spel.
På liknande sätt var det med de klangfulla uttalandena om oräddhet i jakten på den nya sanningen om Bibeln och religiösa frågeställningar. Visserligen kan man i dem finna ett välkomnande av den lättnad som följde på att kasta av sig en grånad och självsvåldig evangelism. Ja, mer än så: mycket fruktbart tankearbete utfördes av manchestergenerationen och många vackra vittnesbörd bars i krigstid och andra svåra stunder.
Engelsk nutida kväkardom
I någon mån var skördetiden slut vid tiden efter första världskriget. Mycket av arvet har vansläktats till att bli å ena sidan inte stort mer än en humanism med stilla andakter, å andra sidan en syn på kväkardom som en radikal politisk doktrin, mer eller mindre vänstervriden, eller å tredje sidan jämställandet av det inre ljuset med jungiansk psykologi eller något New Age-nonsens.
Dock, att peka på dessa tillkortakommanden av liberalerna i Manchester är inte att avfärda eller fördöma dem utan bara att inse att de också var mänskliga, felbara män och kvinnor i sin tid. Har vi rätt att anklaga dem för att inte lösa vår tids problem? De hade ju händerna fulla med sin tids. Många kände sin kallelse att bevara och förnya Vännernas samfund på randen till ett nytt sekel och vid Manchester tog de ett jättekliv.
Och vi, så här hundra år senare? Det kan vara nyttigt att minnas Isaac Peningtons ord, som citerades i Manchester:
”Det som frälser människan är sanningen i hennes egen tid. Det mått av ljus som Gud skänker varje tid är medlet och vägen till frälsning för denna tid; och vad än en människa får tag i eller bekänner av sanning förkunnad i gångna tider och sedan använder för att gå emot sanningens utbredande i sin egen tid, kan de inte frälsas därav utan förhärdas mot det som borde ha frälst dem.”
Frances Thompson, som citerat detta, tillade att Vänner ”bland alla folk borde hälsa med glädje tanken på att kunskap av varje sort leder framåt, att den gudomliga uppenbarelsen inte är avslutad utan evigt fortgår, att till varje tid givs Guds manna, och att det är vårt oskattbara privilegium liksom vår plikt att välkomna det ljus som kanhända når oss just nu från någon okänd men icke desto mindre fix stjärna i himlen. Ja, mer än så, vi är brottsliga om vi sluter våra ögon för det och föredrar att leva efter det ljus som hör en annan tid till.”
De gjorde sin del, gör vi vår?
— Chuck Fager
Översättning Wilhelm Dahllöf
Originaltexten från 1995
Följ oss!