Av Marit Kromberg

Översatt av Torbjörn Söderquist

Den 29 april

Vi markerar i år att det är 500 år sedan den tyske teologen Martin Luther (1483–1546) gjorde sina 95 teser med kritik av katolska kyrkan kända år 1517. Luther mötte mycket motstånd men han fick också mycket stöd och reformationens grundidé vann terräng i stora delar av Europa. Från mitten av 1520-talet blev rörelsen splittrad i några större grupper och flera mindre grupper, den ena mer radikal än den andra. Kväkarrörelsen som uppstod i mitten av 1600-talet, var tydligt inspirerad av reformationens ”vänstersida”. Denna vänstersida blev aldrig stor. Några av grupperna gick under och andra förändrade karaktär och blev väsentligt mindre radikala. Några forskare menar att kväkarrörelsen överlevde med mycket radikalitet i behåll på grund av den organisationsstruktur som George Fox och Margaret Fell utvecklade åren efter 1652, som klarade att förena andens ledning i den enskilde med gruppens urskillning.

Inledning om reformationshistorien

Ganska förenklat kan man säga att många reformatorers grundtanke var att förhållandet till Gud måste vila på den enskildes tro. Detta var revolutionerande – grunden för reformationen, återskapandet av den sanna kyrkan, en återgång till Jesu ursprungliga budskap. Många ”reformatorer” – både före och efter Luther – blev gripna av den samma tanken som kan kallas den reformatoriska grundidén.
Frälsningen hänger alltså inte på den hierarkiskt organiserade kyrkan med all sin pompa och prakt, inte av teologerna med sin bokliga lärdom, inte av templet med alla sina heligt utsmyckade rum, med offerdjur och heliga mynt – det viktigaste är den enskildes förhållande till det gudomliga. Den enskilde måste följa sitt samvetes ledning, den ledning som profeterna har talat om i Det gamla testamentet, som mystikerna har vittnat om i århundraden efter den kristna tidräkningens början och som mystiker och reformatorer levt och dött för både före och efter Luther.
Det fanns stöd för sådana tankar I Bibeln som började bli tillgänglig på många språk, så att allmänheten också kunde läsa om att Gud krävde rättfärdighet och omsorg om de svaga. Det hade länge varit knot och början på upplopp bland bönder i tyska områden. Bönderna klagade på, att skatter och andra bördor som adeln och furstarna lade på dem, blev stadigt tyngre och allt orimligare.
Då Luther klev fram, växte maningen till uppror. Bönderna fann stöd i Bibeln för att kräva en ny ordning som var mer rättfärdig, och bondekrigen ägde rum mellan 1524–25. Furstarna hade inga problem med att slå ned upproret. Luther hade först önskat att en förlikning hade kunnat komma till stånd, men tog senare avstånd från upproren, något som ledde till att bönderna blev besvikna över reformationen.
Det var många som blev besvikna när de olika reformationskyrkorna visade sig vara rädda för uppror, kom in i politiska former och allierade sig med olika furstar och samfundsledarna; ”altaret” gick i allians med ”kronan”.

Reformationen bredare och mer radikal

Några av de mest reformivriga menade att reformationen inte hade gått långt nog. De önskade en mer fullständig förvandling av samhället, eller rättare sagt: den önskade skapa ett samhälle av sanna troende, där Kristi efterföljelse visade sig tydligt i handling. För många av de mer radikala reformatorerna blev vuxendopet en viktig symbol för sant lärjungeskap.
Något vederdöparna funnit så tilltalande i Luthers utspel, även om de senare kom att bli besvikna, var att han följde sin samvetsövertygelse: ”Här står jag och kan inte annat” som myten berättar. Han stod för sitt samvetes förståelse av Bibeln och tron på Guds nåd.
Det var inte alla som delade döparnas syn på dopet eller behovet av vuxendop. Det som var gemensamt för de radikala, var förväntningen på att Jesu återkomst var nära förestående, och att de troende under väntan borde bilda församlingar av sant troende. De ville leva ett heligt liv avskilt från världen, utan kyrkliga ritualer och ämbeten som inte fanns beskrivna i Bibeln. De krävde samvetsfrihet/trosfrihet och avvisade allt bruk av svärd (vapen).

Individualism och gemenskap

Många kyrkoledare, också Luther, tog avstånd från den radikala reformationen på grund av farorna de såg i ”otämjd individualism”. De religiösa ledarna för den radikala reformationen bar på en dynamisk spänning mellan längtan efter inre andlig erfarenhet inspirerad av mystikens traditioner och en längtan efter att kunna leva tillsammans på ett sätt som kunde levandegöra Guds rike redan här på jorden.
År 1647 förkunnade George Fox, ur egen erfarenhet, att Gud kan erfaras direkt av den enskilde. ”Den lärare som ni behöver, finns inne i er, leta inte utanför!” sa han. Han uppmanade alla till att vara öppna för sanningen i sitt eget liv. Han förkunnade inte något om vad den sanningen skulle innehålla eller vad man skulle tro på; för Fox var sanningen det samma som verkligheten – den kan man bara leva i. Men man måste leva efter sitt samvete, man måste leva i överensstämmelse med Det av Gud i sitt inre.
Fox förstod det så att varje människa har speciella gåvor och speciella erfarenheter. Därför behöver de varandra, och han uppmanade de tidiga Vännerna att komma samman i grupper för att kunna stötta varandra och ”uppfriska” varandra. Det som skulle vara en resurs, detta att vännerna var olika utrustade med gåvor och erfarenheter, kunde samtidigt skapa problem och kunde leda till oenighet. Även om Fox sa att var och en måste komma fram till sanningen för sin personliga del, menade han att det var Det inre ljuset som skulle visa dem denna sanning, och att det krävdes att alla öppnade sig helt för ljusets verk i dem. Det kräver en vilja att sätta sig själv åt sidan och låta ljuset visa en hela verkligheten, utan självets önskan om att se saken i eget perspektiv. Fox uppmanade vännerna att samlas i stillhet och låta ljuset visa vägen.
Helt enkelt var det uppenbart inte, och det är nödvändigt att ta med historien om James Nayler som år 1656 red in i Bristol på en åsna, medan hans följe kastade sina kläder på vägen framför honom för att hälsa den nya messias välkommen. Nayler hade varit en av Fox närmaste medarbetare, och episoden skrämde inte bara myndigheterna, men också kväkarna själva. Om Nayler hade kunnat blir så allvarligt förd på villospår, då kommer väl alla att kunna ta fel?

Urskillning i gemenskapen

Det blev nödvändigt att finna metoder som kunde avgränsa individens inspiration utan att förneka inspirationen själv. Det ledde till att kväkarna etablerade möten för beslut där allt man kunde känna sig ledd till, av både andlig och praktisk art, kunde läggas fram i gruppen för en gemensam urskillningsprocess. Målet var att lägga fram saker i ljuset, i stillheten, för att se om vännerna kunde nå fram till gemensam klarhet om vad saken verkligen handlade om, och vad som kunde vara Guds vilja framöver.
Fox föreslog att de lokala grupperna skulle mötas varje månad för att höra vad Vännerna hade varit utsatta för, om gemenskapen måste hjälpa till att lindra lidande, och om det var någon som ”vandrat vilse” och hur dessa skulle tillrättavisas, och ta de nödvändiga besluten. Han kallade dessa möten för månadsmöten. Månadsmöten skulle hållas som en andakt, med utgångspunkt i stillheten, och vännerna skulle vara inställda på att det de kände sig kallade att säga, skulle vara lett av anden. Efter hand som mötet kom till enighet, skulle besluten skrivas ner, och vännerna skulle vara lojala med besluten som de själve hade varit med om att formulera.
Kväkarsamfundets beslutsprocess är ett unikt uttryck för vår radikala teologi in i våra dagar. Som det var i början, är den stilla andakten vår viktigaste aktivitet, och andaktsgrupperna är grundelementet i kväkarsamfundet.

Lever den radikala reformationen idag?

Då kan man fråga: bortsett från beslutsprocessen, vad annat är kvar från den radikala reformationen? Kväkarna har inte längre tron på att vi lever vid tidens slut. Vi har efter hand övergivit inåtvändheten och tagit William Penns ord på allvar: Äkta fromhet får inte människorna att vända sig bort från världen, utan sätter dem i stånd att leva bättre i den och uppmuntrar dem till att försöka förbättra den. Vi vill leva våra ”heliga liv” mitt i världen. Vi är fortsatt skeptiska till kyrkliga ritualer och ämbeten, även om vi inte fördömer dem lika starkt som de första kväkarna gjorde, och vi har inte blivit döpare.
Vi avvisar fortfarande allt bruk av vapen som medel att lösa konflikter, och strävar efter att finna bra sätt att nå fram till politiker med budskapet att vi behöver metoder att lösa konflikter som bättre stämmer överens med vår egen civilisations ideal. Vi tror inte på straff som metod att nå fram till det av Gud i den andre, och vi tror inte på dödsstraff. Vi är fortfarande övertygade om nödvändigheten av samvetsfrihet och trosfrihet, och gläder oss åt mångfalden i vår egen tid.

Reformationen – händelse eller process?

Kväkarsamfundet är ju del av reformationsvågen men vi blev inte lutheraner.
Den protestantiska kyrkofamiljen tror att Guds vilja och plan uppenbaras i Bibeln, och att teologin är given i den. Katolikerna uppfattar det så, att Kyrkan genom påven under vissa förutsättningar, fortfarande kan motta uppenbarelser från Gud. Men kväkarna har släktskap med en annan reformatorisk tradition, som erfar att Gud fortfarande uppenbarar sig för människan genom Den helige ande. Det är ett vittnesbörd som andra kyrkor kan använda sig av i vår tid.

Förkunnelsen och sekulariseringen

Genom årens lopp har kristendomen blivit svår för många. Någon kan inte säga att de tror att Jesus fysiskt sett var Guds enfödde son, eller att han bokstavligt talat uppstod från de döda eller att han på den yttersta dagen skall komma tillbaka i människogestalt. Andra tar avstånd ifrån kärlekslösa auktoritära lärosatser, en bokstavstrohet som stänger för mystiken och som rätt och slätt har verkat som ett vaccin mot kristen tro. Människor är likaväl sökande.
Det kommer sökande människor till kväkarna, tilltalade av den frihet man finner hos oss. Vi har inte formulerat någon fast trosbekännelse och använder ingen bestämd liturgi eller fasta ritualer, och vi värderar inte nya medlemsansökningar efter hur solid den sökandes trosgrund är. Vi tar hänsyn till att orden sällan räcker till när vi skall uttrycka vår djupaste erfarenhet. Många har en föreställning att kväkare inte har någon teologi alls, och många har frågat sig om vi är kristna. Det har varit speciellt tydligt hos oprogrammerade, liberala kväkare i England och USA men vi känner den utmaningen i Norge också.
Det har kommit människor till våra möten som har varit djupt sårade av sin erfarenhet av möten med andra kristna grupper, de bär på en sorg – någon vill till och med kalla den en kärlekssorg – för sin tappade trosgemenskap. Vi har nog inte givit den sorgen tillräcklig tid och uppmärksamhet att läkas. Då blir det svårare att komma in i de goda teologiska samtal oss emellan som är nödvändiga när vi skall föra vidare förnyelsearbetet.

Förhållandet till Bibeln

De gamla kväkarna hade sin teologi, sin lära om Sanningen, och hade också en vanlig resurs som många i vår tid saknar; de hade en djup, ingående kännedom om Bibeln. Det har på skämt sagts om George Fox, att det inte skulle vara en katastrof om alla biblar plötsligt försvann, för han kunde texten utantill och kunde lätt skriva ut den igen.
De tidigaste kväkarna hade en bibelförståelse som vi i Norge efter generationer med luthersk påverkan inte så lätt vill ta emot. För lutherska protestanter är det så att antingen godtar du det hela eller så faller allt. Så skulle det aldrig vara för kväkare.
Det var uppenbart för dem att den som skulle få vägledning från Bibeln, måste arbeta med att förstå texten på ett sådant sett att de kunde komma fram till en den Ande som låg bakom orden på pappret. De kände Bibeln ur egen erfarenhet, inte genom andras förkunnelse eller tolkning. Och de var väl förtrogna med att söka ledning i gemenskap med andra troende. De hade ingen ångest inför ny förståelse.

Den heliga andens ledning

I England och Amerika var det så att efter den första generationen frimodiga kväkare, följde den kvietistiska perioden som på helt annat vis var präglat av inåtvändhet. Under 1800-talet blev kväkarna efter hand utsatt för påverkan, men alla lät sig inte påverkas, av en evangelikal försoningsdoktrin, som förde några kväkargrupper till att formulera en trosbekännelse, The Richmond Declaration år 1887. Det gick annorlunda i England.
Efter att John S Rowntree vunnit en essätävling år 1859 om varför det stod så illa till med brittiska kväkarsamfundet, inleddes en förnyelseprocess som bl.a. ledde till Manchesterkonferensen år 1895, där man kom överens om att kväkardomen inte består av en litania av allt vi inte har, utan är en tro som sätter sin tillit till andens ledning.
Vid ingången av det tjugonde århundradet såg kväkarna fram emot förnyelse. De insåg att detta kommer att kräva en del arbete. Denna förståelse blev grunden för kväkardomen i Norge i vår tid.

Reformationsprocessens tillstånd i vår tid

Kväkarna har som ett mål att vara öppna för sökande och sårade människor som känner att de har det gott i vår andakt. Vi betraktar både oss själva och de nya som människor som är på väg.
Vi lever i en helig närvaro som påverkar oss och vägleder oss. Tron mognar genom livet – men bara om vi håller oss öppna och sökande. Det sista tror jag är en svår sak i vår upptagna, moderna tid. För det blir lätt sterilt och torrt när man skall vara sin egen präst, om det varken finns plats eller tid i livet för bibelstudier, för att hämta ny kunskap om religiösa frågor eller föra samtal med andra som sysslar med andliga frågor.
Som kväkare är vi barn till en bredare reformationsprocess, där den mystiska erfarenheten, den heliga Anden, Det inre ljuset ger oss stor trygghet och frihet.
Vi är inte otillräckliga lutheraner eller pingstvänner. Vi står i vår egen, fria tradition där vi tror att Gud vill uppenbara sig för oss om vi bara vill lyssna, om vi kan använda stillheten och gemenskapen till att finna ledning för att utföra oss de uppgifter som kärleken kräver av oss i vår tid. Det är då vi för reformationsprocessen vidare.