En hälsning från Vännernas skola i Ramallah

Det är tidig december och varning för nattfrost. Skolorna i Ramallah börjar senare eftersom varken människor eller bilar har beredskap för halka i den kuperade staden. I ett av resursrummen i Friends School sitter Rana Mustaklem och Mohammad Assi med ytterkläderna på. Jag har tagit fram ett anteckningsblock och ser fram emot att få intervjua dem om Learning Support Programme (LSP), den del inom skolan som Kväkarhjälpen stöder. Det går så där. Dörren till rummet står öppen – något annat vore nog otänkbart – och många elever kan inte hejda sig utan måste komma in för att få en liten pratstund. Det ger mig tid att anteckna, medan jag i ögonvrån tar del av kramarna och ordflödet.

Learing Support Programme
”Jag tror på inklusion” Rana uttalar varje ord med eftertryck. Hon har undervisat inom Friends School i 19 år, efter tre år som volontär, och är nu föreståndare för LSP för barn till och med årskurs 6. Drygt 30 barn med olika funktionsnedsättningar får det stöd de behöver för att kunna vara integrerade i vanliga klasser. När de sedan fortsätter i årskurserna 7 – 12 behöver en del personlig assistens för att klara av förflyttningar på det nya skolområdet. Ökade krav gör att fler elever, särskilt de med olika inlärningssvårigheter, behöver stöd. Familjerna betalar själva för assistenter till sina barn och – det får bara inte hända att elever som saknar ekonomiska medel måste avsluta sin skolgång. Därför används det årliga bidraget från Kväkarhjälpen bland annat till att täcka assistentlöner.

Mohammad, som arbetat som lärare i 10 år, efter två år som volontär, berättar att drygt 50 elever får stöd via LSP. I de övre klasserna sker all undervisning på engelska och eleverna förbereder sig för sin internationella examen (the International Baccalaureate Diploma, IBD). För de äldre eleverna, inte minst för de med autismspektrumstörning, krävs ofta avskildhet för att kunna genomföra skolarbetet. Därför finns resursrum, sådana som det vi just nu sitter i. ”Resursrummen är nödvändiga och vi behöver tillgång till flera” berättar Mohammad. Han nämner att det också behövs toalettutrymmen. I nuläget måste eleverna ta sig till en annan del av skolan.

”Jag har en dator härinne!”
”Nasser!” ropar Rana. Jag vänder mig mot dörren och ser Nasser, stödd på sina två kryckkäppar, komma in i rummet tillsammans med sin assistent, Sonia. När jag intervjuade Nasser för Kväkarhjälpsnytt våren 2014 gick han årskurs 6, sista året innan alla elever flyttar till Upper School. Det var då han berättade för mig att han vill bli tolk. Vi samtalar på engelska. ”Jag har en dator härinne” säger Nasser och pekar mot hjässan. Vi skrattar och Mohammad berättar att Nasser ofta hjälper sina kamrater i ämnet arabiska.

Nu flockas flera elever omkring oss. Intervjun fortsätter medan vi blir alltfler i rummet. Det värmer lite.

Alternativ till våld
Det var amerikanska kväkare som startade Friends School för flickor, redan 1869. Efter påtryckningar från lokalbefolkningen startades en pojkskola 1901 och redan året efter påbörjades försök med samundervisning för flickor och pojkar, vilket då var ett oerhört radikalt grepp. Från 1970-talet är all undervisning gemensam. Skolan utmärker sig också genom sin starka betoning på estetiska ämnen och etik. Hemsidan berättar att ”Kväkarundervisning har sitt engagemang i att hjälpa varje elev att erkänna och värdesätta sitt ansvar som en omsorgsfull medlem i skolan, i samhället, nationen och i den globala familjen där ”each one lives for the other and all live for God”.

Jag tänker på mitt möte med amerikanska kväkare två dagar tidigare. Vi var samlade till andakt i Friends Meeting House och när jag får höra att de arbetar med AVP (Alternative to Violence Programme) på skolan blir jag nyfiken. Två lärare har fått utbildning i programmet och flera är på gång. Just nu arbetar fem volontärer med ickevåldsundervisning.

Återigen förirrar jag mig i tanken. Nu till skolans historia. Under ett drygt sekel har skolan genomlevt turkisk, brittisk, jordansk och israelisk ockupation, liksom två världskrig och två perioder av Intifada. Under perioder har skolan varit tvungen att hållas stängd, men den har i orostider också använts som sjukhus. Det kunde till och med hända att rektorsbostadens sovrum blev en förlossningsavdelning!

Elevantalet – nu cirka 1100 – har växlat beroende på det politiska läget. Under nuvarande ockupation är det för osäkert att passera olika vägspärrar, vilket gör att de flesta elever kommer från närområdet.

Att acceptera olikheter
Det börjar bli lunchdags. Några av eleverna plockar fram bröd och ost och äter medan de lyssnar. Jag har förberett min mest angelägna fråga. ”Ni är med och bereder framgång för era elever. Vad är det som gör er mest lyckliga i arbetet?” Rana och Mohammad svarar i munnen på varandra. ”Vi lär oss av dem! Vi lär oss mera om att uppskatta livet och att acceptera våra olikheter.” I det konkreta arbetet beskriver de hur de lär sig att vara lugna och tålmodiga; att visa tolerans.

Vi reser oss upp. Nasser har avslutat sin lunch och får hjälp av Sonia att få tag på sina kryckkäppar. Jag noterar att jag slängt av mig jackan. Något har gjort mig varm. Och glad.

– Görel Råsmark, Kväkarhjälpen